Diskmaskinen går för fullt, kaffekokaren puttrar på bänken och kardemummaskorporna är uppradade på ett fat. Ljusen är tända och sprider mysig doft i hela lägenheten, vanilj. Dags för lite kvällsfika. Mysigaste stunden på hela dygnet. Avkopplande.

Idag har vi suttit och fikat i en skogsglänta, strosat omkring med gummistövlar i skogen och letat efter svamp. Vi hittade en hel del (en blandning av kantareller, trattkantareller och taggsvamp), så till middag blev det svampgryta. Ännu ett hösttecken. Ikväll fortsätter vi vårat filmtittande, de senaste kvällarna har vi betat av; Boy A, Män som hatar kvinnor, The edge of love, A diary of a sexaddict, De bortglömda och ikväll tänkte vi förtsätta med Genova och om Jonathan får som han vill de två filmerna om Ché Guevara. Vi får se hur timmarna räcker till helt enkelt.

Kvällstimmar. Snart midnatt, jag tänker gå och lägga mig tidigt ikväll. Helst innan tolv. Jag är nöjd med dagen. Promenaden var jobbig, men ändå uppiggande. Jag var helt slut efteråt, på ett bra sätt. Naturen är riktigt fin just nu, när sommaren övergår till höst. Löven svävade ner från träden, gula små. Regnet föll sakta från himlen. Det gjorde mig ingenting, det känndes som ett trevligt avslut på sommaren som varit och en försmak på kommande årstid. Insikter. Vi har haft en fin sommar men på ett sätt har den flugit förbi. Men när jag tänker tillbaka var det evigheter sedan första sommarlovsdagen. Åren går fort. Nu ser jag fram emot en mysig höst och en mer strukturerad vardag.
Ikväll har jag varit finklädd, ätit mat hemma hos mamma och unnat mig lite onyttigheter. En gång i veckan. Som lördagsgodis när man var liten. Det ska gå. Godnattpuss.

Nu har jag landat. Hemma. Framför datorn. Lite ensamtid. Ibland kan det vara det skönaste som finns att sätta sig på datorstolen, klicka runt på olika sidor, skriva av sig och försvinna in i en annan värld en stund. Idag har min verklighet varit lite upp och ner. Imorse var jag fröken svår, ville bara ligga kvar under täcket och låta världen försvinna. Men jag lyckades ta mig upp på fötterna och förvandla världen från mentaltkaos till ett och annat leende. Stadspromenad, shopping, stadspromenad, ett stopp i mammas kök och en kopp kaffe på balkongen och en lång och skön kvällspromenad hem med investeringarna i handen. Ett till leende.

De senaste dagarna har ett nytt början-till-beroende vuxut fram. Kaffedrogen. Jag har bävat för den dagen och trott att jag aldrig kommer hamna i kaffefällan. Nu efter bara några dagar gillar jag det väldigt mycket och är redan fast. Dock med mycket mjölk och lite rårörssocker. Vuxenpoäng.

Regnet öser ner, smattrar mot rutan. Motivationen avtog lite. Nyss var vi påväg ut på en promenad men vände i dörren. Nu ligger vi i soffan igen, Linnea spelar låtar på sin mobil och Jonathan spelar gitarr. Lite små mysigt faktiskt. Egentligen skulle vi bara dra ner periennerna igen, hämta täckerna och se på film hela dagen. Det känns som en sån dag idag. Men så ser det inte riktigt ut. Som det ser ut nu ska vi gå ner på stan en sväng...

Dinkelbullarna är nygräddade, skorporna nerstoppade i en glasburk och kaffekokaren puttrar. Kvällsfika. Under eftermiddagen och kvällen har jag och Jonathan bakat bröd, skorpor och mat samtidigt. Tre flugor i en smäll. Jag önskar att jag orkade ägna mig mer åt att baka nödvändigheter och annat gott lite oftare. För det är riktigt avkopplande när man väl gör det. Bullarna är perfekta till frukost och skorporna som ett tilltugg till kaffet eller tet.

Igårkväll kom vi hem igen efter en fullspäckad dag på Gröna Lund. Innan vi gick in på tivolit blev vi bjudna på frukost/brunch/lunch-buffé på Hasselbacken av Jonathans föräldrar. Helmysigt och jättegod mat. Därefter sprang vi runt och åkte karuseller till klockan åtta. Egentligen så hann vi inte så mycket, eftersom att det var så mycket folk och alldeles för långa köér, men vi hade en jättetrevlig dag ändå. Den nya berg-och dalbanan, Insane, levde verkligen upp till sitt skrämmande namn. Den var läskig.

Jag gillar den nattliga kreativiteten som kryper fram efter en mysig nattpromenad i regnet. Genomblöta fötter, paraply och en alldeles förstor gul regnkappa. Jag gillar när gatulyktorna lyser upp regnet i natten. Jag får en speciell känsla av det. Vi har varit hemma hos mamma ikväll, suttit på balkongen, druckit vin och pratat om livet. Jag har haft en mysig känsla i kroppen idag. Tidigare idag satt vi på en uteservering och fikade. Jag känner mig lättad. Sängen känns väldigt lockande, jag var uppe tidigt imorse för att färdigställa min uppsats. Dessutom är jag lite trött på det här med efterfest. Livet känns bra just nu. I den här stunden, med lite alkohol i kroppen. Imorgon kanske allting känns annorlunda. Men jag kommer ha en bra helg. Lördagen är oplanerad, men på söndag gör jag Stockholm och Gröna Lund. Jag blir som ett barn igen med karuseller i närheten...

Jag har nått mållinjen. För den här gången. Jag har segrat över alla ångestladdade känslor som funnits inom mig de senaste veckorna. Jag har kämpat och vunnit en personlig seger. Över mina rädslor. Över mina övertygelser om att det här inte kommer att gå. Jag är verkligen ett känslofreak, jag bryter ihop av det mesta som är jobbigt, jag oroar mig på tok för mycket över morgondagen, jag är oftast helt övertygad om att alla andra är smartare, än mig. Jag glömmer ofta bort at jag finns och att jag också har rätt att uttrycka mig och säga vad jag tycker och tänker. Fast i de flesta fall, har jag ganska svårt att hitta mina åsikter. Jag tycker det är ganska skönt att vara passiv och inte tycka så mycket hela tiden. Jag pratar helst inte i onödan.

Det är fredag och jag kan vara ledig med gott samvete. Utan att känna stress eller press över kommande vecka. Nu har jag sjutton dagar på mig att ladda upp metalt inför hösten och kommande termin. Det finns fortfrande lite tid kvar att njuta av sommaren, även om höstvinadarna redan är på väg. Jag är verkligen glad över att jag tagit mig igenom det här. För det har trots allt varit väldigt roligt och jag tror att jag har lärt min otroligt mycket på vägen. Så tummen upp för sommarkurserna. Och tummen ner för oberättigad stress och ångest.

Regnet smattrar mot rutan. Vi har hämtat täckena från sovrummet och bäddat ner oss i soffan. Jag känner mig ovanligt lugn. Imorse cyklade jag iväg till sista föreläsningen utan ångestkänslor, imorgon hoppas jag på samma sak. Lättnad. Snart ska jag koka en kanna te. En chailatte vore gott, men mjölken är slut. Så det får bli lady grey, istället. Som det känns nu, kommer john blund att hälsa på tidigt ikväll.

I eftermiddag har jag vandrat omkring bland ax och blåklint, gått genom fält och gröna ängar, fotat älsklingen med gitarren, sprungit i sommarregn hand i hand, fikat under ett parasoll och konstaterat att, "efter regn kommer solsken". Helt klart en uppiggande start på veckan. Morgonmolnen och eftermiddagsregnet lyckades till och med dra förbi, så det ser ut att bli en skön sommarkväll, även ikväll. Som bäddat för en sommarnattspromenad. Men först ska jag öppna kvällen med att börja läsa lite ekokritik tills imorgon och därefter väntar en god middag.

För cirka en vecka sedan skapade jag en ny blogg. En nystart. Den här veckan har jag skapat en helt ny design, ett helt nytt kategorisystem och förhoppningsvis ett litet annat typ av bloggande. Mer personligt skrivande. Jag tyckte att hittaida förlorat all sin charm, för mycket gamalt och för lite nytt för att jag skulle kunna trivas. Jag kände mig helt enkelt färdig med den bloggidentiteten. Det här kommer mer bli som en skrivbok blandat med mina fotografier. En skrivbok med en titeln "Love letter paper cuts" eller på svenska "Att skära sig på kärleksbrev". Det konceptet känns mycket mer som min stil. En mer poetisk uttrycksform.

Nu hoppas jag bara att ni, mina trogna följeslagare följer med mig hit, på en ny resa. Ni kommer att känna igen er och ni som fortfarande vill förknippa mig med hittaida, så är det helt okej. För stunden är jag taggad till tusen för att dra igång det här projektet, med nya textrader och massvis med fotografier.


Välkommna hit alla gamla och nya läsare.
Följ min nya blogg med bloglovin.

Ni kan kalla mig Ida. Det här är mitt kärleksbrev. Min historia. Mina ord. Min vardag blandat med personliga fotografier. Jag är tjugotvå år, bor någonstans i mellan Sverige (Västerås) och har en passion för att skriva. Olyckligtvis har mina fingrar hållt sig borta från pennan alldeles för länge nu. Detta är ett försök till att hitta tillbaka till den passionen, att uttrycka sig i ord. Jag gillar även att förfina min vardag med vackra fotografier. Det bästa jag vet är att promenera runt med kameran runt halsen och andas in världen genom kameralinsen.