Hur kunde du lämna mig ensam i en värld som har blivit så hård...
Jag hör mörka sånger om hösten långt borta vid gatans slut. Ensliga melodier som klingar mellan hustaken och får löven att falla i en allt snabbare takt. Jag är fortfarande glad över att ha dig vid min sidan och det kommer jag alltid att vara, älskling. Även när flyttfåglarna söker sig till varmare breddgrader och jag önksar att jag kunde flyga med dem. Gömma mig i värmen tills vintern tagit slut. Men sådant önsketänkande existerar bara i drömmarna. Mitt hjärta bultade alldeles för fort inatt, jag funderade över personer som jag verkligen inte borde ägna en tanke åt. Svikare. Jag har hoppats alldeles för mycket på dem. Förjäves. I fortsättningen ska jag bara ägna tankar åt personer i min närhet, som älskar mig tillbaka. För jag förtjänar inte att bli bortprioriterad. Eller orättvist behandlad. När jag hör de där mörka höstsångerna, långt där borta, faller mina ögonslock sakta ner igen och jag fortsätter att andas i normal takt och mitt hjärta slår bara för dig älskling. För jag vet att det är du som alltid kommer att stanna kvar. När jag vaknar på morgonen är det dina blåa ögon som kommer att le mot mig. I all evighet.
[Mina ord 26/10 2009]
Kommentarer
Från; Linda
Vackra, starka ord.
Från; Linda
I arbetslöshetens tider och när jag jobbat, så mycket jag kunnat, överallt och inte får all lön. Då är det inte kul längre. Och självklart kan inte lönekontoret göra annat än att beklaga med dubbla löner nästa månad. Hmm.
Från; Uh-huh-me.com - Nettan
Så vackert skrivet. Starkt!
Fint du har gjort härinne förresten!
Från; Ina
Verkligen fint skrivet!
Du är bra!
Trackback