Jag kliar mig i pannan och leter efter de rätta orden. Kliar igen, på andra sidan. Fönstret står på glänt. Jag luktar på regnig melankolisk industristadsluft och sneglar försiktigt på de småsmå regndropparna som faller. Idag föll jag med dem. Det händer ibland. Mina dagar blir aldrig som jag tänker mig, de passerar framför mina ögon. Jag hinner inte blinka. Jag vill bara skrika stop, men då är det redan försent. Här sitter jag och tittar på mitt eget skådespel, utan att få spela med. Här går jag runt i en värld med sabbade rutiner och längtar efter världen. Väntar på datumet, som äntligen kan ta oss härifrån.

Jag vill hämta in flyttlådorna från förrådet och börja packa ner mitt meningslösa liv i dem. Tänk om jag aldrig skulle behöva öppna dem igen? Det ska bli så skönt att lämna mitt påhittade liv här hemma och börja om från noll. Utan meningslösa saker. Med ett block, en penna, kameran, datorn och lite kläder. Jag ska förlora mig i drömmen och försöka hitta mig själv utanför den fasad som håller mitt nuvarande liv på plats. Jag måste fallera strukturen för att bli fri. Och hel. Jag tror inte jag kan bli hel här.

Den fuktiga luften börjar tränga sig igenom mig och jag fryser lätt om mina nakna ben. Här går människor omkring på gatorna omedvetna om mina tankar. Jag blir lika fascinerad varje gång jag ser någon passera framför vårt fönster. På väg hem från jobbet, brukar vara det första jag tänker. Hem till barnen. Sedan soffan. I den här staden jobbar de flesta från sjutillfyra. Jag skulle hellre dö. Mitt konstnärliga sinne skulle aldrig kunna tillåta ett sådant självplågeri. Men vad vet jag om dem, egentligen?


Jag tror du kommer få sjunga dina sånger och jag få skriva mina rader och ta mina bilder. Vi kommer förevigas en dag.