Du läser mig kapitel för kapitel
Ibland känns det som att jag öppnar mig för mycket, för mina åskådare här på bloggen. Jag har svårt för att hålla inne mina innersta känslor. Men jag vet inte hur jag skulle bära mig åt om jag inte hade någonstans att skriva av mig. Det här är mitt skrivblock. Jag skulle inte klara mig utan det. Ibland så tänker jag på om det kan få några konsekvenser i framtiden. Men ärligt talat. Jag bryr mig inte. Vissa som har någon form av relation till mig, tror säkert att jag är schizofren. Det är jag inte. Jag är bara glad ibland och ledsen ibland. Ibland känner jag mig nere under en längre period och ibland ler dagarna mot mig. Det är inte konstigare än så.
"Jag hatar min tendens att fläka ut min bräcklighet. Om jag ändå kunde vara lakonisk, mystisk, sparsmakad, lagom och sval. Sådär nordisk. Om jag ändå. Men. Ja. Det är som det är."
(ur boken Allt)
Men det vore nog ganska tråkigt i längden...
jag gillar det jag läser/ser & skulle absolut inte vilja ha din blogg på något annat vis! tycker om det du skriver och tycker om de foto du tar, det är fina saker
Jag känner så väl igen mig. Har också mina perioder och dagar då allt känns helt jäkla hopplöst. Men så dagen efter kan jag inte förstå varför jag varit så ledsen. Ibland undrar jag om jag inte har en släng Mano.. Men då skulle det nog vara betydligt värre än vad det är. Det är antagligen bara några konstiga hormoner som spökar.. Eller nått.
Sv: Tack så mycket. Detsamma får jag säga till dig!
Jag är också en av dom som känner igen mig och skulle vilja kunna vara lika ärlig i min blogg som du är i din. Dina rader fångar upp en och kryper in under skinnet. Du öppnar upp, känns som man läser en människa ur alla känslor och sidor. Fortsätt framåt. Jag tror inte att någon av oss som är här och läser varje dag kommer skada dig. Tror tvärtom, fortsätta att berömma dina underbara rader och vackra bilder.
Sv; Tack så mycket! :)
Hoppas du får en trevlig kväll. :)
känn inte så för många av dina läsare (jag inkluderar mig själv där ^^) tycker om din öppenhet. för visst är det som du skriver att ibland är man glad, ibland ledsen. ofta är livet inte mer komplicerad än så. :)
och du, tack för dina vänliga ord. du satte ett leende på mina läppar.
Jag tycker om din öppenhet, jag tror också att många kan känna igen sig. Ibland känner man sig som den enda som drunknar i någon slags ångest och ledsamhet och då är det fint med någon som vågar visa de sidorna av sig. Jag tycker att din blogg är så fin för du är liksom ärlig när allt inte är på topp men uppskattar ändå det vackra när det finns, Keep up the good work. <3
Du, sluta inte. Du är mänsklig och förmedlar dig själv på ett vackert och berörande sätt. Kram
Jag tror jag ramlat in här förut, men tappat bort adressen, för jag känner igen mig. Jag tycker om det jag upplever här, så jag borde lära mig att komma ihåg bättre.
Du skriver väldigt vackert, och dina fotografier är fantastiska.
Ibland har jag fått oroliga tankar från mina nära, om jag är ledsen osv. efter att de läst mina ord i min.. blogg. Men, skrivandet är ju min terapi. Utan den skulle jag gå itu, och sen att jag väljer att publicera min terapi är bara.. så det blev.
Dock har jag på senare tid sakta men säkert dragit bort det privata ur mina texter.
Eller, jag gömmer det kanske rätt bra.
Eller, jag vet faktiskt inte.
Förlåt för en himlans lång kommentar.
Du verkar fin. Fortsätt som du gör.