Det vackra sa farfäl och jag försvann
och jag minns varje sekund...
Jag viskar lätt med i refrängen. Stänger ögonen. Minnerna tar automatiskt med mig till den fjortonde juli. Till den hemlighetsfulla blicken, till det smygande leendet bakom håret och till den tillbakadragna hållningen. Textraderna får mig att skälva till och hennes lidelsefulla uttryck ger känslorna fullständig närvaro. Det är vackert. Så obeskrivligt vackert. Och jag känner igen mig i hela personligheten. I det där hemlighetsfulla, övertygande och magiska.
Nyss drack jag mintte. Med mycket honung i. Sedan vi kom hit har jag till och med honung i kaffet. Jag satt på mitt favorittrappsteg, lyssnade på regnet och skrev några hemlightesfulla rader innanför en röd pärm. Nåt om saknad och om ljus i okända fönster. Det var ungefär så lite jag hann skriva innan den där känslan tog över. Den där känslan som bara några få kan framkalla.
SVAR: Det är det som är det fina med att blogga, man kan bli så oerhört frustrerad i verkligheten när man innerst inne vet att man har så mycket mer att ge och visa, på en blogg kan man få ut sig det, + att det även är en ventil de dagar då kreativiteten egentligen är på botten men man ändå låter några kloka ord skina igenom ångesten och hopplösheten. Utan min ångest hade jag nog inte varit den skaparsjäl jag är idag, på något lustigt vis har den ändå fört mig framåt, men samtidigt drar den mig ner ibland. Det gäller nog att hitta en balans, inte låta ångesten ta över utan se det som något att vinna över, det finns en viss seger i det också, att ta sig upp ur en ångest och se det vackra och göra något vackert av livet.
Kramar! <3
du skriver så nydelig Ida. jeg elsker din blogg. den er og blir min favoritt.
Så himla fint.
åh. tack som sjutton.
mhm, melissa horn är fantastisk. det var magiskt att se henne under fred och kärlek.
oooh, melissa horn! <3