Årets sista inlägg. Jag har sovit länge, målat naglarna och valt mellan två klänningar. Nu väntar jag på att mina strumpbyxor ska torka och att klockan ska bli sju. Då blir det ett glas vin hemma hos tjejerna innan vi ska gå ut och äta. Det blir japanskt, bara för att det är gott. Efter det väntar invigningsfest på ett konstgalleri och förhoppningsvis en hel del champagne. Till sist vill jag tacka er för ett väldigt fint år och för alla fina rader som trillar in här varje dag. Det betyder mycket för mig. Nu ser jag fram emot ett nytt år, med allt vad det innebär. Ps. sista delen av nyårskrönikan dyker antagligen upp imorgon.

Hoppas ni får världens bästa nyårsafton,
GOTT NYTT ÅR!

Jag läser igenom mina egna rader i arkivet. Tänker tillbaka på allt som hänt den här hösten. Jag förundras över hur modig jag har varit och hur stark jag har blivit. Av den här resan. Jag är fortfarande ett känslofreak och ångesten blir ibland min bästa vän. Men. Allting är annorlunda nu. Jag kan inte förklara hur, men jag har lättare att bygga upp mig själv igen. Efter att jag fallit. Ikväll ska jag försöka sätta ord på allt...

Men först ska jag dricka kaffe och äta en våffla med två glasskulor från den italienska glassbaren här bredvid. Som uppladdning.

2010 har varit ett händelserikt år måste jag säga. Med många fina stunder som skapat minnen för livet. Januari började med vinkvällar, speciella vinkvällar och en hel del ångest. Långa dagar i sängen och gråa dimmor. Jag bestämde mig för att läsa romaner på halvfart och anmälde mig till min första distanskurs. Så det blev inte många vändor till Eskilstuna den terminen. Jag tog mig iväg några vändor till friskis och någonstans i mitten av månaden var vi på bio. Mycket mer än så minns jag inte från årets första månad.

I februari längtade jag efter våren samtidigt som vintern var väldigt vacker, det blev många vändor på isen och varmchoklad i snön. Jag fotograferade min syster på Björnön och snön glittrade vackert i solnedgången. Här någonstans började vi förlora greppet om våra bästa vänner, vi var på begravning, jag läste roman efter roman till litteraturkursen, fick tillbaka lite energi om så bara för små, korta stunder och på Alla hjärtans dag bjöd vi mamma på fika i lusthuset på Djäkneberget. Jag klippte mig och firade 4,5 år tillsammans med Jonathan.

 

Mars började med att mormor åkte in på lasarettet, vi träffade Amanda av en slump på Ica Maxi och hittade tillbaka till en gammal vänskap efter två år. Vi fick reda på att våra bästa vänner väntade barn, jag var i chocktillstånd under en period och vi förlorade kontakten lite mer för varje dag som gick, utan att vi riktigt märkte det. Livet såg ljusare ut och solen tittade fram lite oftare. Jag började fundera på att byta kameramärke och den tjugonde mars bekantade jag mig med min nya vän Canon Eos 7d. Jag åkte till Stockholm över en dag och fikade med Malin. Jag pratade med min läkare om min ångest och försökte hitta ny livsglöd. I slutet av mars snöade det igen och hoppet om att våren skulle bota vinterångesten var fortfarande långt borta.

 

I april kom våren. Påsken blev startskottet för den efterlängtade vändpunkten, jag kunde gå ut med min jeansjacka för första gången och krokusarna tittade upp ur rabatterna. Vi var på lägenhetsvisning och vi båda blev förälskade. Ångesten hälsade på, vi bråkade och jag trodde inte på kärleken, när vårsolen kom tillbaka snurrade jag runt med en blommig kjol och var lycklig för första gången på länge. Jag var sinnesförvirrad kvällen som ansökan till höstterminen skulle skickas in. Jag övervägde att sluta studera på högskolan och börja på folkhögskola istället. Jag ville bort, långt bort. Jag fortsatte med mina romaner och började min första distanskurs. Morgonen den sjuttonde april fick vi reda på att vi inte fått lägenheten. Det var då vi bestämde oss för att vi inte ville stanna kvar i Västerås. Vi ville bort. Vi började planera för att flytta utomlands. Mormor tog sitt sista andetag och vi hade bara ett mål i sikte.

 

 

Maj gick upp och ner. Jag låg vaken om nätterna och väntade på att Jonathan skulle åka till jobbet. Jag längtade till den dagen då han skulle bli fri från trapphus och trycksvärta. Vi gick på många fina vårpromenader, mormor begravdes, jag var sjuk, vi sa upp lägenheten och var ett steg närmare förändring. Jag och Sara hade en fin dag på en filt i parken medan killarna tapetserade, jag fotade min första filmrulle, jag låg vaken en hel natt och såg solen gå upp.

 

Juni började med tentaångest och för varje dag som gick blev förväntningarna större. Vi åkte till Lisjön och picknickade, badade nakna i solnedgången och hade en underbar dag tillsammans. Efter det kände jag mig starkare. Vi bokade flygbiljetter och hostel till Barcelona och datumet var bestämt. Jag började sommarkurserna, vi åkte till Stockholm för att se Olle Ljungström på Gröna Lund med Amanda och Foppa, sa hejdå till Amanda, badade nakna i solskensregn, Jonathan slutade äntligen på nattjobbet lagom till midsommar och sista dagarna i juni spenderade vi i en stuga i skogen.

 

 

Juli, sista månaden hemma i Sverige. Vi tog semester. Jag lyssnade på Passagerare på repet samtidigt som jag förlorade någonting vackert i takt till årets mest känslosammaste låt. Men det förstod jag inte då. Juli var för det mesta väldigt fin, solen sken och sommarvärmen höll i sig. Jag och Jonathan åkte till Västkusten för att se Lars Winnerbäck och Melissa Horn i Grebbestad, vi spenderade några regniga dagar på ett pensionat i Ed. När vi kom hem åkte vi med Sara och Häger till Hägers sommarstuga i Dalarna. Jag köpte äntligen min älskade MacBook Pro, vi var på Eclipse, jag läste Astrid Lindgren-böcker på stranden nästan varje dag och den sjuttonde juli stod vi i sommarens finaste spöregn på Kent-konsert i Eskilstuna. Det var vackert. Efter det hann verkligheten i kapp oss, vi hade inte så mycket tid på oss att flytta ut ur lägenheten, flyttstäda, packa, plugga och ställa in oss på storflytt till Barcelona. Två jobbiga veckor väntade. Men någonstans mitt i allt det var vi till Norberg och hälsade på Jonathans mormor och fikade i Halstahammar med Linnéa. Sista helgen i juli blev det avskedsfest och nu var det snart dags att ge sig av.

 

Fortsättning följer...

del 2 hittar du här.

Jag har ägnat kvällens alla timmar åt att skriva nyårskrönika, dricka tekopp efter tekopp, men ändå bara kommit halvvägs. Vi får se om del ett publiceras imorgon eller inte. Jag har insett att det är helt fantastiskt bra att ha en blogg som dokumenterar allt som händer i ens liv. Det är lite som en tidsmaskin för minnen. Jag har också insett att 2010 har varit ett väldigt långt och händelserikt år med många fina stunder som skapat minnen för livet. Jag är glad för alla vändningar och förändringar som har skett. Jag har lärt mig väldigt mycket av det. Bland annat att man aldrig vet när livet förändras, det kan hända närsomhelst, utan minsta lilla förvarning. Nu är jag väldigt nyfiken på 2011. Jag ser optimistisk på framtiden just nu. Jag tror på mig själv. Nu ska jag krypa ner bredvid världens finaste och titta på film. God natt.

Jag blev full hos en vän igår, vi dansade i vardagsrummet tills klockan slog två på natten, tittade på stjärnbilder från balkongen, åt pasta och skrattade för minsta lilla. Det var fint. Nu är jag några salsarörelser rikare och på promenaden hem kunde jag inte låta bli att le över vilka fina vänner vi hittat här. Jag andas en lättare luft idag. Julen har varit tung på många sätt, med en dos av hemlängtan och tårar kommer jag att minnas juldagen och annandagen som en grå dimma med många överväganden. Men igår natt insåg jag att det inte finns någon annan plats jag hellre vill vara på just nu. Fast antagligen blir det flytt till en annan lägenhet i slutet av januari (håller tummarna!). Nu blir det kaffe och ännu mer pasta. Vi ses.

Så där såg min jul ut. Nu väntar jag på det nya året...

Jag har varit på väg att skriva några rader här hela veckan, men alla inlägg har slutat som utkast. Igår skrev jag att det kändes tomt i hjärtat sådär dagen innan julafton. Idag känns det lite bättre. Jag vaknade till solsken och tio plusgrader, vi har haft pannkakspicknick på golvet med Winnerbäck som soundtrack. Det känns lite konstigt att det är julafton och jag har inga julkänslor överhuvudtaget. Jag saknar er där hemma litegrann. Men på ett sätt känns det skönt att slippa det där traditionella julfirandet. Här finns det varken julpynt eller julklappar i år. Snart ska vi bege oss till finaste vännerna och fira jul på vårt egna lilla vis. Med det önskar jag alla er där hemma som antagligen redan sitter bänkade framför Kalle Anka, en riktigt God Jul ♥

Det här har varit en väldigt märklig dag från början till slut. Punkt, punkt, punkt.

Efter två glas öl är det lätt att säga; fan vad lycklig jag är, varför kan inte jag få vara glad? För mina bekymmer är egentligen en världslig sak om man jämför det med hur mycket jag har som gör mig lycklig. Till att börja med så har jag världens bästa pojkvän, vi har ett väldigt speciellt band till varandra, som jag värderar väldigt högt. För det andra så har jag väldigt fina vänner, både här i Barcelona, hemma i Västerås och på andra orter i Sverige. För det tredje så är jag väldigt nöjd med mig själv och min kropp just nu, jag har tappat några kilon och blivit vegetarian, vilket min kropp verkar må väldigt bra av. För det fjärde så bor jag i Barcelona och trivs väldigt bra med det med, även om jag saknar naturen ibland och trots att jag inte är så mycket av en stadsmänniska har jag verkligen fattat tycke för den här staden. För det femte är jag fri och kan göra vad jag vill med livet. Jag trivs med mina intressen även om jag kan känna att de ställer lite väl höga krav på mig ibland. Men ändå lyckas alla de där små, äckliga tankarna dra ner mig under ytan, hela tiden.

Jag kan inte tro att det är julafton på fredag. Det var femton grader varmt när vi klev ut på torget i eftermiddags. Så det blev en fika i parken, solen värmde en stund så där skönt som den brukar göra på våren. Det var fint. Det fick mig att må lite bättre. Nu laddar vi upp inför näst sista lektionen i katalanska, för i år.

 

Ikväll skriver jag rader innanför en röd pärm. För ingen alls.

Jag fick precis tillbaka lite positiv energi. Ett sms från en fin vän och en kommentar från en av er läsare. Ibland behövs inte mer än så. Nu kokar grytan på spisen och jag har precis fått undan disken. Efter maten ska jag knyta på mig joggingskorna som stått och skräpat i hallen i några månader och ta mig ut på en lång promenad. Rannsaka mig själv. Och hitta tillbaka till allt det där fina som faktiskt gör livet värt att leva.

Ps. Jag höll visst på att glömma att säga grattis till min älskade mamma som fyller år idag. Så här kommer ett drös med grattiskramar till världens bästa mamma ♥

Decemberskörheten hittade mig tillslut. Hopplösheten. Känslan av att inte veta varför man ska gå upp ur sängen. Väntan på våren. Tomheten. Känslan av att inte veta vad man ska göra med sina drömmar. Om de fortfarande finns kvar. Om de fortfarande betyder någonting. När jag inte längre känner någonting för det jag skriver. När jag helt och hållet glömt bort hur det känns att ha skapat någonting som betyder någonting. Jag vet inte varför jag skriver det här. Men om jag inte försöker, om jag inte fortsätter, existerar jag inte längre. Kanske är det mitt enda sätt att överleva?

Ps. Vilken tur att det är fredag, att det finns fina klänningar och vin.

Men tårarna fastnar nog snart,

på bröstet där jag ritade mitt hjärta igår.

Kalla händer mot varm tekopp. Indian spice. Bara för att jag gillar det. Inte kalla händer utan tesorten och att värma händerna såklart. Jag fryser trots att elementet är på. Kondensen samlas på fönsterrutorna. Jag äter choklad och känner mig tjock om vartannat. Bara för att döda en annan känsla som jag har. Det handlar nog om ångest. Det brukar det göra. Trots att jag försöker hålla huvudet högt. Och inte falla. För egentligen så finns det ingen anledning. Jag borde flyga. För jag har det bra. Men jag är instabil. Som alltid. Putta mig på axeln och jag faller omkull. Jag önskar att jag kunde omvandla min ångest till kreativitet. Men inte ikväll. Ikväll dricker jag te, äter choklad och fryser.

Hemma är där du är. Hemma är där vi bor just nu. Hemma är i Grácia, Barcelona. För stunden känner jag mig väldigt hemma här. En vecka i kylan räckte. Nu vet jag varför vi är här. Jag trivs väldigt bra med mitt liv just nu och jag tror att jag är redo för en nystart.

Det var en lång dag igår. På resande fot. Och när vi kom hem tog vi en taxi raka vägen till restaurangen där hela katalanskaklassen satt samlad. God mat och två glas vin senare hamnade vi på en irländsk pub, efter många skratt och flera felsägningar gick vi vidare till Gato Negro, där blev vi kvar till stängningsdags. Efter lite torghäng och skitsnack krmades vi och gick hem efter en lång men trevlig kväll.

Idag har packat upp våra väskor, städat hela lägenheten, bäddat nytt, tvättat, fikat med tjejerna och planerat julfirandet, som kommer att bli så olik en riktig julafton som det bara kan bli. På återseende.

 

Tekoppen är tom. Pyjamasskjortan sitter på. Du sjunger melodier i bakgrunden och jag är helt tom. Dina toner är ibland lite väl vackra. Snart leker dina gitarrfingertoppar med mitt nyduschade hår. Imorgon blir det en lång dag i luften. Godnatt.

Jag frågar mig själv, varför jag låter bloggen stå tom hela tiden. Och ärligt talat så finns det inget svar. En ny design har legat uppe i några dagar. Tanken var en nystart. Men någonstans kom jag av mig. Igen.

Det har varit omtumlande att komma hem och se hur det mesta är sig likt. Hur allting flyter på. Bara sådär. Enkelt. Som om de flesta här lever efter en orubblig mall. Imorgon återvänder jag till sydligare breddgrader med ett lättare hjärta. Men med en större saknad till det som faktiskt betyder någonting.

Jag kan knappt hålla ögonlocken öppna. Så det blir väl en typisk svensk afton framför teven. Efter ett fyra månaders teveuppehåll. När jag kommer hem, ska jag försöka sparka igång den här karusellen igen. Vi ses då.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är vackert. Snötäckta träd, att halka fram med fötterna, varma jackor, stora halsdukar och tjocka vantar. Och med kameran i högsta hugg. Vi har strosat omkring bland husen, spelat monopol, busat med katterna och druckit eftermiddagskaffe i lugn och ro.

Men mitt i allt detta kan jag inte låta bli att tänka på hur allt ser ut där borta. Där hemma. Allting krockar här. Men snart är vi tillbaka. Jag kommer sakna er ibland. Men jag hör inte hemma här.

Just nu känner jag mig väldigt insnöad. På mer än ett sätt.

Här sitter jag i ett uppvärmt hus och tittar ut på snötäckta tak och adventsljusstakar samtidigt som ljuset sakta men säkert försvinner. Jag måste erkänna att det är någonting speciellt med Sverige såhär års, som inget annat land kan slå. Vi landade i snöfall och när vi klev av flygplanet knastrade snön under fötterna. Under bilfärden hem satt jag som fastklistrad och studerade den snöbeklädda landsbygden i skenet från ljusslingor och fönsterstjärnor. Det var sagolikt.

Jag hade glömt bort hur det känns. Med kylan mot huden, minusgraderna, snön under fötterna, julmyset, skenet från fönstren, smaken av pepparkakor och lussekatter, frostbeklädda landskap, värmen innomhus och mörkret. Det känns fint att vara hemma och få uppleva lite julstämmning och vinterland innan vi åker tillbaka. Det kommer alltid att finnas någonting vackert med att komma hem. Om så bara för en stund.

...

Jag förstod nog aldrig att det skulle kännas så naturligt. Som om ingenting hade hänt. Att sitta tillsammans mitt i natten och dricka vin på golvet, med tindrande stearinljus och musiken som hör till. Jag ska aldrig mer tvivla på det här. För det är större än vänskap. Det är kärlek.