Decemberskörheten hittade mig tillslut. Hopplösheten. Känslan av att inte veta varför man ska gå upp ur sängen. Väntan på våren. Tomheten. Känslan av att inte veta vad man ska göra med sina drömmar. Om de fortfarande finns kvar. Om de fortfarande betyder någonting. När jag inte längre känner någonting för det jag skriver. När jag helt och hållet glömt bort hur det känns att ha skapat någonting som betyder någonting. Jag vet inte varför jag skriver det här. Men om jag inte försöker, om jag inte fortsätter, existerar jag inte längre. Kanske är det mitt enda sätt att överleva?

Ps. Vilken tur att det är fredag, att det finns fina klänningar och vin.