Jag nynnar med i en refräng. Jag vaknade när ljuset försökte tränga sig förbi persiennerna. Det är mulet ute och risk för regn. Jag känner mig lättad. Det finns en mening med det. Jonathan är i skolan och skriver prov, så jag ligger på madrassen inne på vardagsrummsgolvet och njuter. Spenderar tid i Photoshop för att skapa någonting vackert. Vid lunch ska jag ta mig ner på stan. Låna böcker, köpa biljetter och luncha med fina människor. Jag tror inte livet kan bli så mycket bättre.

Stearinljusen tindrar på vardagsrummsbordet, tekoppen är halvfull, en plats i solen, agerar bakrundsljud. Vi har burit ut madrassen till vardagsrummet. Ett lördagspåhitt som visade sig vara en bra idé. Nu behöver jag inte se spöken i garderoben om nätterna. Jag har nog aldrig tyckt om att vakna i sovrummet i den här lägenheten.

Mina bildhögar växer sig större, minneskort efter minneskort blir fullt och jag har slut på redigeringskrativitet. Jag är inne i en det-är-roligt-att-fota-men-inget-mer-period. Men jag ska försöka få ordning på virrvarret och fälla en bildbomb från de senaste dagarna, som vi har spenderat i en stuga vid en liten sjö. Mitt ute i skogen. Ett riktigt smultronställe.

Dimman har legat som ett täcke över sjön när solen vaknat till liv om nätterna, knotten har varit ettriga om senkvällarna, vattnet har varit ljummet alla tider på dygnet, glas har fyllts med vin, skratten har ekat genom skogsbrynet, diskussionerna har varit djupa och lätta, på dagarna har vi spelat kubb, vandrat runt sjön, grillat, läst böcker, fotograferat och tagit vara på lugnet. Jag kommer alltid att minnas den där känslan.

En dag kanske jag får lite tid över. Till den här sidan. Men just nu finns det andra saker som betyder så mycket mer. Jag har haft en helt underbar midsommarhelg. Igår blev det både nakenbad, regnochsolskensbad och klipphällsmys på en och samma gång. Ikväll ska vi picka och packa oss ut i naturen. Jag vet inte när vi kommer tillbaka. Just nu tar vi allt som det kommer. Jag samlar ord på vägen. Det är sådan jag är. Vi ses.

En finfin tisdag spenderades i Stockholm. Jag fotade en fin bro och Slänggungan som alltid gör sig bra på bild. Olle Ljungström spelade, en luftballong svävade fram över himlen och promenaden i solnedgången från Gröna Lund till T-centralen var vacker.

Idag blir det en heldag i Stockholm. Först en sväng på stan sen blir det konsert på Gröna Lund. Nu ska jag torka håret och leta efter någonting passande att ta på sig. Vädret verkar lovande, så det blir nog klänning. Vi ses.

Sol på dagen och fika på kvällen.
En perfekt måndag.

Jag har inte så mycket att visa.
Eller säga.

Jag längtar och väntar. Ni vet på vad. Så länge försöker jag göra det bästa av nuet. Det går framåt varje dag.

Jag låg och funderade nyss. Ni vet hur jag blir när mörkret faller vid det här laget. Tankarna. Snurrande. Jag lät dig ligga kvar. Du somnade tillslut. Jag tror du hade en jobbig kväll. Dina knän, trappor och flytt är inte alltid en sådan bra kombination. Jag önskar att jag hade somnat på din arm. Men nu väntar jag bara på att du ska gå upp. Jag är trött på att vänta. Men jag vet att det snart är över. Det gör mig lugn. Och smått lycklig. På riktigt.

Mina ord har svårt att hitta rätt nu för tiden. Men det är väl så det är ibland. Men jag gillar inte att lämna dagar utan spår. Jag vill kunna sätt ord på allt. Märka med penna. Men när det är sommarlov och längtan efter någonting större är stor är det svårt att ta andningspauser och faktiskt sätta sig ner och reflektera över vad som faktiskt händer. Här och nu.

Dagar har passerat och ena stunden har jag legat på en filt, solat, badat och grillat ute i naturen. En annan stund har jag suttit på mammas balkong med ett glas rödvin och filat naglarna, en annan dag satt jag på mammas balkong och läste Bröderna Lejonhjärta. Ikväll har jag ätit glass och tittat på film i Linneas säng. Tidigare idag åt vi lunch på Gränden, letat bikini med Sara och fikat på Chicio. Livet händer just nu. Och jag är smått överlycklig.

Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd?
Den meningen passar väldigt bra just nu.



Jag har märkt att jag går på olika sätt i olika delar av staden. På vissa ställen tar jag exakt lika långa steg mellan plattorna, på vissa ställen vägrar jag gå på linjerna mellan plattorna. På vissa ställen går jag snabbare och på vissa ställen vill jag sväva fram i min egen takt. Det känns som ett teckan på att jag känner den här staden för bra. Varje gatusten är bekant. Och mina fötter vet precis hur de ska bete sig.

Ikväll när vi gick hem från mamma, bestämde jag mig för att börja springa. Jag har alltid velat veta hur det känns. Det ser så lätt ut när andra gör det, men jag själv har aldrig riktigt orkat. Men det ska gå. Jag tror det skulle vara befriande. Det får bli sommarens utmaning.

Idag har jag lånat en hel drös med böcker. Jag ser fram emot att ligga på stranden och uppleva Nangiala och Landet fjärran igen. Det kommer nog bli en fin tillbakablick till barndomen.

"Snart kommer jag att ligga med huvudet mot kudden. Jag kommer att puffla den flera gånger. Vrida och vända på mig. Lyssna till dina ojämna snarkningar. Och försöka sova. Tills jag inser att jag inte kan somna förrän din klocka har ringt. Tills oron har lagt sig. Tills du har stängt dörren om mig och viskat hejdå älskling. Det låter så sorgligt. Men det är så det är nu. Det är så det har varit. Men det är inte så det kommer att vara. Jag ska bara bevaka klart den här ebayauktionen som inte kommer att gå vägen innan jag stänger locket på macbooken.

Det är tur att jag har lysande tangenter, så jag kan se vad jag skriver utan att behöva ha lampan tänd. Jag försökte somna nyss. Mina fötter är iskalla. Fåglarna har vaknat till liv. Ljuset börjar sippra in genom de nerdragna persiennerna. Jag blir alltid störd, på ett eller annat sätt. Det är nog inte meningen att jag ska sova innan du har åkt. Tio minuter kvar. Sen kommer jag kunna somna. Men den där oron stannar kvar..."



Jag skulle vilja veta hur det känns att vakna mitt i natten utan att sakna dig. Jag skulle vilja veta hur det känns att vakna bredvid en pojke med rufsigt hår, en utvilad blick och med godmorgonfrasen mellan våra läppar. Jag skulle vilja veta hur det känns att kunna somna samtidigt som dig. Känna dina fingertoppar mot min nakna hud, din andedräkt mot min hals, den där pussen på kinden och höra godnattorden i mitt öra, utan att veta att din sida snart är tom. Sovrummet ser helt annorlunda ut när din trygghet inte finns där. Jag ser saker som inte finns. Drömmer obeskrivliga drömmar. Vaknar och tror att jag är någonannanstans. Jag skulle vilja veta hur det skulle kännas i min själ utan oron om att du kör bil på nätterna. Jag skulle vilja veta hur du skulle må. Det är så mycket jag skulle vilja veta...

Snart kommer sängen att värmas upp av två kroppar varje natt. Precis som det ska vara. Och vi kommer att vakna bredvid varandra på mornarna. Jag kommer att se lättnaden i din blick. Hur tyngden försvinner från dina ögon. Snart ska vi ta igen alla tomma nätter och ångestfyllda mornar. Snart. Så. Jag vet att det bara är nio nätter kvar nu och jag ser glädjen i dig när du pratar om det.

Jag har klurat på det här inlägget hela dagen. Från det att jag satt med hårfärg i håret i morse till det att jag satt i soffan hemma hos mamma och åt tårta, medan regndropparna slog mot balkongdörren. Från det att jag höjde rösten angående städningen här hemma till det att jag precis upplevt den mest själsliga stunden på evigheter. Ibland behöver kroppen tala det språk den talar bäst, med den person som står en närmast.

Och nu fick jag chansen att skriva ner mina rader, medan actionfilmen rullar på tvskärmen bredvid. Ibland dyker orden upp och mina fingrar skriver som om det vore rutin. Om. Jag önskar det vore så enkelt.

Jag har känt mig överlägsen idag. Ibland slår den känslan bara till. Jag känner mig vaken. Levande. Om. Jag nu kan veta hur det känns. Min bror har firats med tårta och alla satt samlade vid mammas köksbord. Syskon. Pojkvänner. Och flickvännen. Jag har en fin familj. Det är en sak som är säker.

Jag lyckades ta mig ner på stan en stund. En liten fika blev det och så hittade jag äntligen en bikini som jag gillade. Svart och röd-randig. En liten promenad längst ån blev det också och nu har jag två killar som lagar mat åt mig. Så snart väntar min första riktiga måltid på två dagar. Puss.

Jag har legat helt utslagen i nästan ett och ett halvt dygn. I magsjuka. I natt kunde jag sova igen åtminstone, så nu börjar jag återhämta mig igen. Nu måste jag få i mig någonting ordentligt att äta. Igår åt jag endast några smörgåsrån, lite soppa, några glas vatten och ett halvt glas coca-cola. Nu ska jag klä på mig lite vettiga kläder och se vad jag orkar med idag. Jag ville mest uppdatera er om läget. Vi ses.

Vissa dagar är jag lite extra stolt över att vara jag, idag är en sådan dag. Jag har känt mig omtyck och vacker. I mitt nyklippta hår och i en basic ginaklänning. Jag såg mig le i spegeln när jag gick förbi. Otillgjort. Det var en fin syn. I eftermiddags frossade jag i hallontårta, rabarberkakor och bullar hemma hos världens bästa farmor och farfar i en trådgård fylld med alla möjliga sommardofter. Med mig hem hade jag en helt egen jordglob, för kommande fotoprojekt.

I kväll har huvudet snurrat av boktitlar till sommarens litteraturkurser. Jag får själv bestämma vilka böcker jag ska läsa. Någon som har tips på bra Chick lit-böcker? Och lite ovanligare Astrid Lindgren-böcker?

Vi har bokat hostel och flygbiljetter till Barcelona!
Den femte augusti åker vi. Iiiii.

Efter middagen tog vi varandra i hand och gick ner till kalles för en kvällsfika. Mysigt och folktomt. Det är synd att staden är så livlös på kvällarna. Det är så typiskt svenskt. Vi satt på uteserveringen och pratade om Spanien och roade oss med att träna på spanska ord. Det är roligt att lära sig nya språk, spanska läste jag dessutom på gymnasiet så det är roligt att se hur mycket man kommer ihåg. Visserligen har jag glömt nästan allt, men det kommer snabbt tillbaka. Efter fikan gick vi ett långt varv runt ån tills fötterna värkte av Conversen. Nu tänkte vi krypa ner i soffan och se på en film efter en fin dag.

Jag sitter och kliar på alla mina myggbett och tänker på livet. På hur alla motgångar kan förvandlas till nya erfarenheter och hoppfullhet under en helg. På hur livets alla skeden har sin gång och att man måste kämpa för att komma back on track. Jag har kämpat på och första halvan av 2010 har minsann inte varit en lätt match. Nya insikter, nya mål och drömmar har skapats och jag är starkare än någonsin. Den här sommaren kommer att bli fantastisk. Jag bara vet det. Min efterlängtade vändpunkt är här.

Idag har jag hämtat ut mitt nya legg, köpt lite sommarkläder och lånat böcker om Astrid Lindgren på biblioteket. Sommarkurserna drar igång idag. Kurserna som jag kommer att läsa är: Astrid Lindgrens författarskap och chick lit på distans. Det kommer att bli spännande.

 

Jag har haft en helt fantastisk dag, på alla sätt. Eller förutom myggen som var överallt. Vi badade vid en liten sjö, grillade, jag fotograferade över femhundra bilder, åt ostkaka och solade. Vi hade tänkt campa en natt, men vi åkte hem istället. Som sagt, vilken myggsommar det kommer att bli. Nu ska vi mysa ner oss i nya, vita, lakan och sova tillsammans. Godnatt.

Jag har längtat efter den här helgen hela veckan. Tentan är äntligen ur världen och nu vill jag bara koppla av. Och det är precis vad jag ska göra. Först och främst ska jag glida omkring i morgonrock, trixa lite här hemma och njuta av ensamtimmarna innan älsklingen vaknar. Senare ska jag njuta av solstrålar, baraben och grilla. Fotografera, dricka saft, strosa, lyssna på musik, prata spanska och andas in sommarlukter. Och gömma mig bakom mina nya solglasögon.

Nu ska jag vika tvätt i takt till en av alla dom, dricka te och tömma minneskortet. Hoppas ni får en fin helg!

Tisdagsbilder.
Att fotografera är för mig den bästa terapiform som finns.

Här sitter jag som så många gånger förr och försöker förvandla mina känslor till bokstäver. Det är inte så lätt alltid. Mitt liv består av en blandning av kaos, lättnad och en liten bit av både lycka och glädje. Stormen har blåst förbi och plugghetsen närmar sig sitt slut. De senaste dagarna har bestått av både tårar, prestationsångest, stolthet och förvirring. Lägg en dos av panikångest uppe på det också. Så har vi den perfekta summeringen av de senaste dagarna. Känslomässigt.

Nu väntar sommaren på mig bakom husknuten. Du och jag. Fem år senare. Där allting en gång började. Jag längtar till den dagen då vi ligger ensamma i gräset och ler mot varandra. Vi säger ingenting för vi vet redan vad vi tänker. Det är bara arton nätter kvar nu, tills trapphusen ekar tomma efter att du tagit dina sista steg. Du kommer föralltid att vara min hjälte. Det finns inga ord som kan förklara lättnaden efter två år av slit som har satt båda våra liv på prov. På helt olika plan, men ändå. Snart är det över.

Vi ses snart.

Tekoppen är nästan tom. Diskmaskinen är i full gång. Frukosten är undanplockad. Tvätten snurrar i tvättmaskinen. Saker och ting ligger på sin plats. Kläderna hänger fortfarande torra på torkställningen och dammsugaren står oanvänd. En dag ska jag hinna med det också. Men först ska jag skriva tenta hela dagen och hoppas på att solen väntar på mig. Om allt går som jag vill, har jag planer för kvällen. Mysigheter och hemligheter.

Med, Rusningstrafik, Med solen i ögonen och Kom som bakgrundsmusik här under morgontimmarna känner jag mig manad att ta tag i den här dagen. Första juni, here I come.