Jag har tappat fokus igen. Dagarna har förlorat sina namn. Alla dagar ser ungefär likadana ut. Förlorad livskraft. Jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka. En veckas påskledigt. Jag tror inte att det hjälper. Min vän pessimisten. Jag borde inte stanna kvar här. I ett känslokaos som bara växer sig större.

Det har snöat hela dagen. Från det att jag drog upp persiennerna till det att jag drog ner dem. Jag blir så deprimerad av all snö och blytunga, gråa moln. Så jag har legat inne hela dagen. Druckit citronte, ätit mannagrynsgröt, tittat på en gammal film, bevakat mina auktioner på Ebay, söndagsfikat lite och just nu står Johan Falk på i bakgrunden. Jag är trött och rastlös på samma gång. Jag behöver energi. I form av solsken och plusgrader. Annars har jag svårt att överleva.

Jag vill ligga ostört och läsa kärlekshistorier på en klipphäll. Doppa tårna i vattnet. Jag vill strosa runt på gatorna i Montmartre och titta upp på Eifeltornet. Jag vill skriva poesi på ett café i London. Jag vill fota en sagostig och nynna till låtar på en promenad från en rosa ipod. Jag vill flytta till en större lägenhet, så vi inte behöver trycka in Jonathans gitarrer och mina kameraprylar i ett litet hörn i vardagsrummet...

En dag kanske jag får uppleva allt det där. Men tills dess ska jag leva här och nu. Lära mig min nya kamera. Dricka vin och umgås med mina fina vänner. Visa Jonathan hur mycket jag älskar honom. Och le så mycket som möjligt. Jag ska inte låta ångesten sätta käppar i hjulet för mig. Den här gången.

Tillbakablick

Jag lovade er en ny era i den här bloggen. En nystart. Ett nytt kärleksbrev. Det känns som att jag skurit mig allt för många gånger på det gamla. Jag vill få utlopp för mina känslor. Skriva berättelsen om mitt liv. Här, för er.

Det börjar bli vår. Snön smälter. Graderna stiger. Jag sitter med en ny kärlek i min hand. Min älskade 7D. Kan förutsättningarna vara bättre? Jag tror faktiskt inte det. Det är nu det gäller.

Så.

Hej, jag heter Ida och är tjugotvå år. Dagarna spenderar jag i Västerås. Här delar jag och pojkvännen på 65 kvadratmeter och slåss dagligen om vår älskade iMac. Vi delar mycket annat också. Nästan allt faktiskt. Jag brinner för att skriva och älskar att fotografera. Finns det någonting vackrare än att spara ett minne som ett evigt fotografi? Jag har haft författardrömmar så länge jag kan minnas och jag lever verkligen för konsten. Jag lider av känslokaos och identitetsförvirring. Men vissa hävdar till och med att det kan vara bra för kreativiteten. Musiken som strömmar ur mina högtalare just nu är mycket av bland annat, Lars Winnerbäck, Melissa Horn, älskade Kent, Edith Backlund, The Killers, The Script, Imogen Heap och mycket, mycket mer.

Just nu läser jag lite distanskurser, mest inom litteraturvetenskap och satsar på att till hösten spendera tid på någon av landets folkhögskolor. För att utvecklas inom det jag älskar allra mest. Jag är lite trött på den akademiska prestigen och pressen och känner att jag behöver en paus därifrån innan jag kan återgå dit. Mitt nya mål är att inte förlora mig själv någonstans på vägen. Det har jag gjort alldeles för många gånger förr.

all kärlek

jag ville bara stryka alla orden
radera alla minnen som någonsin
fastnat, putsa på fasaden och
riva allting som än gång var mitt
slå sönder alla speglar som gav
mig blickar åter till mitt förflutna
sluta upp med dubbelmoralen
och faktiskt leva som jag lär
i en redan fallande atmosfär

♥

Jag har fotoabstinens så det skriker om det. Just nu håller jag på att sälja av mina kameraprylar samtidigt som jag håller på att köpa nya. Idag klickade jag hem en ny fjärrkontroll, batterier, minneskort, m42-adapter och ett display-skydd. På väg är också ett Sigma 70mm f/2,8 EX DG macro. När jag sålt min kamera plus alla objektiv kommer jag att köpa en Canon Eos 7d. Åh. Jag längtar. Men snart så är den äntligen min. När jag kommer tillbaka börjar en ny era i den här bloggen. Så håll ut. Jag tror nästan att ni har mer tålamod än jag just nu...

Jag sitter och dricker te och nynnar till Melissa Horn. Snart ska jag bege mig till tåget. Idag ska jag känna storstadspulsen för en stund och prata bort flera timmar med Malin. Solen skiner, så jag tänker ta på mig skinnjackan för första gången på evigheter. Om det inte hade varit så slaskigt hade jag tagit på mig Conversen också. Men de får vänta en stund till. Jag känner på mig att det här kommer att bli en fin dag.

Vårkänslor till tusen idag. Smältande snö, fyra plusgrader, tunnare jacka, promenadsällskap och massa massa sol. Jag ville inte sluta gå. På hemvägen stannade vi på stan och fikade med Foppa och efter det följde vi med honom till Media Markt. Jag spanade på kamerorna och blev nykär. I Canon. Ikväll har vi lagt upp annonser på Tradera och funderat på vilken kamera som skulle passa mig bäst. 50d eller 7d. Jag är snurrig...

Det blev en härlig promenad. Förbi stan, vasaparken, ner till hamnen och vattnet, längs lögarängsbadet och upp till mamma. Hela stan är täckt i snö. Det är faschinerande att det kan bli så mycket. Ibland så gillar jag Västerås. Men finast är det på våren och sommaren. Tänk när man kan köpa glass och sätta sig i parken, sitta på uteserveringen på hamnensfik, gå långa sommarnattspromenader och bara vara i solen. Jag längtar ännu mer nu. Vi stannde till och fikade hemma hos mamma och blev kvar där och lagade mat. Som alltid, med andra ord. Nu måste jag läsa, ligger väldigt mycket efter den här veckan.

Idag har jag handlat lite nya inredningsdetaljer, två nya soffkuddar och en söt lite temugg. Allt för att ljusa upp lägenheten lite. Jag vill ha det vitt och fint här hemma. Tulpanerna från i lördags, står fina i vasen på köksbordet och viskar att våren är på väg. Jag kunde inte hålla mig från att förnya garderoben lite när jag väl var nere på stan, med en ny jeansjacka och en topp med puffärm. Och på det blev det en mysig fika med min käraste mamma.
En bra tisdag helt enkelt.