I´m a creep
På begravningen var jag klädd i en svart klänning som alla andra. Jag brukade aldrig använda klänning. När orgeln tystnade och alla lagt ner sina sångböcker var det min tur att gå fram till altaret och läsa mina rader. Jag läste tyst medan tårarna föll och när jag kom till sista meningen var bläcket så utsmetat att jag inte kunde urskilja bokstäverna. När det var dags att ta farväl stod jag framför kistan längre än någon annan. Jag försökte behärska mina tårar men de gick inte att håll tillbaka, farväl, farfar, jag hoppas hon väntade på dig, jag älskar dig, viskade jag och pussade på rosen innan jag överlämnade den. Jag tror inte att jag hade varit ledsen på riktigt innan den dagen.
Den våren förblev mörk. Jag stannade inne. Försökte undvika blickarna i skolan. Jag hade bara en sak i fokus.
Flykt.
---
Det som höll mig vid liv var kameran, musiken från din gitarr, mörkrummet på skolan och mitt hemliga poesiblock. Det som sakta tog död på mig var för många gröna Marlboro, för få timmars sömn och för mycket rödvin. Jag var inte som andra tonåringar, som sprang runt med olika killar och gick på disco, jag höll mig för mig själv. Jag var nog rätt ensam, i alla fall ensam nog för att kunna höra kylskåpet surra om nätterna och när grannarna hade sex på övervåningen. Inte ens om jag höll för öronen och blundade riktigt hårt, upphörde surret eller ljuden från passionerat sex.
Jag var den enda i min klass som inte grät på studenten. Egentligen så kände jag ingen av dem. Deras ansikten var förutsägbara och deras blickar brände i nacken. Jag var aldrig som dem. Jag var ingen. I huvudet var jag redan långt innan på väg därifrån. Från skolgården, deras falska leenden och alla förutfattade meningar. Jag sprang hem den dagen. Mina ben svävade fram. När jag kom in på mitt rum låg jag i sängen hela eftermiddagen och lyssnade på Creep med Radiohead. Det var ingen dag jag ville fira. För mig var det en dag precis som alla andra.
Vad mysigt det lät och jag hoppas att ni har den tid som ni känner att ni behöver för att bli klara med Barcelona. En dag, ska jag göra något liknande. Men jag måste avsluta Sverige först, det är ett krav- från mig själv..
Raderna ovan Ida, du får mig att rysa. Flera gånger om. I varenda text. Dina ord är magiska, du är magisk!
Vacker, ärligt, härligt! Tack för vackra ord och eftertanke!
Va fint du skriver :)
Fina, fina Ida! Tusen kramar till dig!
Läser texten om och om igen. Känner igen mig i så många bitar! Särskilt det där med en vår som är mörk och att ha sitt fokus på flykt. Det är litegrann där jag varit, där jag är nu, trean på gymnasiet, fångad i något jag inte vill vara i, där allting känns himla trasigt och mörkt och mycket är falskt runt omkring en.
Stundenten känns som en enda stor ambivalens för min del... Jag kommer inte fira såsom dom andra, jag vill bara ha betygen och gå hem, och i det tysta så kommer jag nog jubla och fira inombords att jag äntligen är fri och kan fly vart jag vill.
Tack för en ärlig och vackert skriven text man kunde känna igen sig i.
Många kramar,
finaste jag läst på länge. <3
Våren i trean måste ju ha varit 2006 och inte 2003?
Till A:
Detta är en fiktiv berättelse, våren i trean skulle kunnat varit vilket år som helst.
Du skriver så oerhört fint och jag hoppas att du kommer fortsätta dela med dig av dina berättelser.
Wow... Du skriver verkligen helt förtrollande. Du skriver ärligt och jag beundrar dig, för att du vågar dela med dig av ett så personlig ämne.
Jag känner orden inombords. Tack för det.
Kram