På vardagsrumsbordet framför mig låg en hel hög gamla romaner med slitna pärmar. Allt ifrån Sartre, Nietzsche till August Strindberg, Darwin och Rousseau och i Lp-spelaren snurrade Mozarts, Trollflöjten. På bordet hade jag tänt ljuslyktor i höstens alla färger och jag satt inlindad i en filt och bläddrade förstrött mellan sidorna. Jag tog några klunkar rödvin och började känna mig sorgsen när klockan slog tio över tio. Min födelsedag var snart över. Jag la ifrån mig Rousseaus bekännelser och gick ut och satte mig på balkongen. Termometern visade endast två plusgrader och jag huttrade till samtidigt som jag tände en cigarett. Jag lämnade balkongdörren på glänt och gardinerna fladdrade lätt i vinden och världen skimrade i en gulaktig ton från gatlyktorna. Det var en stilla höstkväll. Jag värmde mina händer i fickorna på min stickade kofta och kände en spröd papperslapp mot mina fingertoppar. Mina ögon möttes av ett tjockt, tecknat telefonnummer. Händerna mina darrade när jag knappade in ett sms på displayen och klickade på sänd, efteråt tog jag några djupa bloss av cigaretten och ett par lika djupa klunkar rödvin. I hopp om att få mitt hjärta att slå långsammare. Fem minuter senare fick jag svar, jag läste meddelandet: Jag kommer om tio minuter.

Klockan närmade sig halv elva när han ringde på dörren. Jag fixade snabbt till håret framför hallspegeln och rättade till klänningen innan jag öppnade. Han log mot mig när jag öppnade dörren. På sig hade han ett par tajta svarta jeans och en grön parkas. I högra handen höll han en tygkasse från biblioteket fylld med öl. Han gav mig en varm kram och viskade grattis innan vi gick in och satte oss i soffan. Jag fyllde upp mitt vinglas till bredden medan han knäckte en av sina öl.

 

”Läser du alla dessa böcker?” Frågade han och fäste blicken på bokhavet framför oss.

”Definiera ordet läser? Jag bläddrar mest, det är min farfars gamla.”

”Shit, jag gillar verkligen din farfar, ser man på, Nietzsche, jag älskar Nietzsche” sa han och lyfte upp boken och studerade framsidan. ”Men vem spenderar sin födelsedag på det viset?”

Jag ryckte på axlarna, ”en ensam flicka som inte känner någon”, sa jag och drack några klunkar av vinet.

”Du har inte lust att gå ut eller så?”

”Om du inte har någonting emot det så stannar jag gärna här. Du har en hel del att berätta, du har väl inte glömt det?” sa jag och log ett oemotståndligt leende.

”Vilken tur att det är din födelsedag idag då”, sa han skämtsamt.

Han funderade en stund innan han hittade rätt ord.

”Vad vill du veta?”

”Jag hade verkligen klurat ut en hel hög med frågor, men nu står det still”, sa jag fundersamt och vilade huvudet mot mina handflator.

”Jag vet inte om det finns någonting att berätta, mitt liv är ganska trivialt och mediokert”, sa han och tog några klunkar av sin öl innan han fortsatte att berätta, ”jag studerar sista året i diplomati, går en fotokurs, dricker för mycket öl, har en alldeles för nihilistisk världsbild och bor tillsammans med en killkompis.”

”Vadå trivialt? Diplomati, det låter ju jätteintressant, hur kommer man på något sådant?”

”Ingen aning. Jag har alltid drömt om att glida omkring i en av de där svarta bilarna med blå registreringsskylt, flytta utomlands och jobba på en ambassad”, berättade han.

 

---

När vi kom ut hade regnet upphört och staden låg sådär stilla igen. Luften var frisk och endast ett fåtal droppar lyckades ta sig igenom den nattsvarta himlen. På gatorna låg stora lövhögar dränkta i regn och vi plockade upp en varsin cigarett ur fickan.

”Jag har aldrig gillat att fylla år”, sa jag och sparkade lätt på en lövhög intill trottoarkanten och drog ett djupt bloss och tittade upp mot Johannes som gick precis bredvid. ”Jag gillar inte att få saker…”

”Jag tror jag förstår hur du menar…” sa han.

”Du borde inte umgås med mig, jag kommer att smitta dig med min depressivitet”, sa jag tyst och fimpade cigaretten.

”Ingenting fastnar på mig, oroa dig inte”, sa han. ”Dessutom är den inte så farlig som du tror att den är…”

”Ska vi ta en öl någonstans, klockan är fortfarande bara halv ett? Jag vet ett ställe här i närheten som jag skulle vilja gå till”, föreslog jag.

”Vill du det så”, sa han. ”Det är fortfarande din födelsedag, eller nästan i alla fall.”

 

Vi beställde en varsin öl och tog plats vid baren. Lokalen var ganska liten och ett dunkelt ljus sipprade fram från ett fåtal lampor i taket. Det var ganska folktomt och musiknivån var precis lagom för att kunna föra ett normalt samtal. Vi satt tysta en lång stund innan jag bröt tystnaden.

”Jag har alltid velat fjällvandra”, sa jag, tog ett nytt andetag och fortsatte. ”Men om jag väl skulle lyckas ta mig upp på toppen av ett berg skulle jag aldrig vilja gå ner igen, jag skulle aldrig mer vilja återvända till den här sorgsna världen. Jag skulle vilja stanna där förevigt, ligga vaken om nätterna och leta efter stjärnbilder på natthimlen, sova under bar himmel och älska tillsammans med någon jag tycker om. På dagarna skulle vi fiska och jag skulle kunna sitta i flera timmar och bara skriva. Låter inte det underbart?”

”Visst låter det underbart och antagligen skulle det vara det ett tag, men tror du verkligen att man aldrig skulle vilja återvända?”

”Jag skulle inte vilja det, tänk att vara så fri. Du kan göra precis vad du vill på dagarna, utan att känna dig annorlunda eller dum för att du inte gör någonting vettigt”, sa jag lyriskt.

”Jag måste nog även göra vettiga saker för att tycka att livet känns meningsfullt”, sa han. ”Men jag förstår din tanke.”

Jag suckade lätt och drack en stor klunk öl. ”Alla är alltid så realistiska…” klagade jag.

”Alla har inte förmågan att kunna drömma sig bort som du”, sa han.

”Min roman kanske äntligen skulle bli färdig om jag befann mig på toppen av ett berg…”

”Skriver du en roman?”

”Jag försöker, men det går inte så bra utan berget”, log jag.

Han skrattade lätt.

 

/2010-09-29