Nov. 18, 2010
Du sa att du har tappat bort allting som betyder någonting. Du sa att alla melodier försvunnit med den kalla vinden från norr och att alla ihopskrynklade sångtexter redan blivit hämtade av sopbilen. Klockan var kvart över sju på morgonen. Så det var redan försent att göra någonting åt det. Jag försökte krama bort ångesten i dina ögon, men jag tror inte att det hjälpte den där gången. För efter några minuters tystnad sa du att du hade tappat bort mig med. Det var en kylig morgon med persiennmönster över sängen. Första frosten låg som havssalt över gräsmattan. Jag svalde dina ord med ett ryck, drog på mungiporna och reste mig upp ur din varma säng med täcket runtom mig. Jag vet inte någonting om det där, sa du och sträckte ut din hand efter mig. Jag letade efter mina kläder som var utspridda över golvet. Gå inte, jag kanske kan hitta dig igen...
Kommentarer
Från; Ellen Lindberg
Åh, tack! Flugor och rosetter är verkligen hur fint som helst :)
Från; M
Fina du, du skriver verkligen helt underbart. Man blir alltid berörd.
Från; Malin
Så vackert!
Från; felicia
Åh, vad fint! Verkligen jättefin blogg!
Nu ska jag kika runt lite mer.
Från; Linda
Finaste Ida. Hoppas allt är väl.
Från; Elin
Det är för mig svårt att förstå att en människa som man inte överhuvudtaget känner eller ens sett i verkliga livet kan beröra så mycket med en liten text.
Från; Jasmine
Fin bild!
Jag gillar slutet på din text.
Kram
Trackback