med den där bekymrade blicken
väckte du ett pärlband av gamla minnen
persiennmönster målades upp på väggen
en tidig morgon på ditt rum
mentollukten som hängde kvar i luften
från kvällen innan
lusten från två brustna hjärtan
som förenades till ett
kroppar inlindade i en sovsäck i juni
ytrepor som lagades med tiden
när vi älskade om nätterna
din telefonröst på tåget hem
och regndropparna på en
flygande landsbyggd
tiden tar liksom aldrig slut
så länge vi är två
den fortsätter
och fortsätter
och vi hittar nya minnen
som vi en dag kan ligga och tänka tillbaka på.

...

Jag tror att jag lever för det här med att skapa minnen. Det bästa jag vet är att ligga en hel dag och läsa igenom gamla blogginlägg och tänka tillbaka och minnas alla fina och tuffa dagar som har passerat. Det är vackert att kunna sätta ord på det och spara dagarna som dokument. Jag vill ha så mycket att minnas när jag är gammal och känna att faktiskt gjorde det jag ville och inte fastnade någonstans på vägen. Jag tror att livet blir vad man gör det till.

Idag är jag sjuk. Så jag tänker inte gör någonting alls. Förutom att äta glass och vila. Ta hand om er.