Vi gick en kvällspromenad. Det kändes som sommarkvällarna brukar göra i juni och det blev inte mörkt förrän runt halv nio. Sommartid är nog rätt bra ändå. Nu kokar vi soppa alldeles för sent och jag läser en bok medan det kokar under locket. Jag undrar lite smått för mig själv, hur en uppochnervänd morgon kunde sluta i ett sådant lugn och hur dagen i sig kunde kännas så bra? Jag är helt enkelt inte mig själv förrän efter lunchtid och under nätterna spökar mitt andra jag och jag vrider och vänder på mig långt in på småtimmarna, av en oro som aldrig riktigt vill gå över. Men det går att lära sig att leva med och förhoppningsvis går det över. Så småningom. Och faktum är att jag känner mig faktiskt ganska glad, för det mesta. Motvinden är inte lika stark längre och det känns lite lättare att ta sig framåt...