Kaleidoscope med Kate Havnevik strömmade nyss ur högtalarna. Melodiskt. Stämningsfullt. Jag besöker fina bloggar och vill fotografera spetsgardiner och vita sängkläder. Florstunna. Bräckliga. Sensuella. Nu är det tyst. Jag är lite av ett mensmonster idag, känner mig fasansfullt ofräsch och vill helst av allt dra täcket över huvudet och plågas av melankolin. Eller byggas upp av den. Hitta den där inspirationen som jag behöver. Den finns ofta i melankolin. Solens strålar stoltserar utanför fönstret. De lockar mig inte ett dugg. Inte idag. Jag försöker förtränga att jag måste plugga, men jag vet att om jag inte gör det kommer jag vara tvungen att spendera många timmar av min Sverigevistelse med näsan framför böckerna och datorn. Åååå. Jag vill bara åka hem. Nununu. Att vänta har aldrig varit min grej.

Jag kanske borde rätta till hästsvansen, eller duscha, kanske vore på sin plats, dra på mig fina kläder och stoltsera ikapp med solstrålarna och faktiskt ta tag i den där jäkla analysen. Det brukar ju trots allt inte vara så farligt när man väl kommer igång. Jag har egentligen ingenting annat att göra. Och det är söndag, vilket innebär att allt är stängt, så jag kan ändå inte klippa mig förrän imorgon. Jag insåg igår att jag verkligen måste klippa av mig topparna och kanske mer än så. Men jag kan såklart inte bestämma mig...