Det är någonting speciellt med att sitta uppe efter tolv, knappa på tangenterna och se hur bokstäver bildar ord och till sist meningar. Som förhoppningsvis slutar i stycken. Sen om texten har en mening eller saknar betydelse, det brukar inte vara så viktigt efter klockan tolv. Huvudsaken är att jag skriver. Att jag har ord. Att jag inte är tom. Jag hatar tomheten på ord. Jag vill kunna förklara saker och ting. Eller skriva hemligheter som ingen förstår sig på. Förutom jag själv och på sin höjd min bättre hälft. Ibland förstår du nog mer än jag. Och så finns det vissa saker som jag inte kan förklara. Som till exempel varför jag inte kan skriva brev till en kär vän eller till min faster som skickade ett i början av året. Jag önskar verkligen att jag kunde. Eller varför jag inte kan logga in på facebook utan att känna mig uttittad. Samtidigt som jag fläker ut mitt inre här hur som helst. Utan att tänka mig för. Eller sanningen är väl kanske den att jag tänker lite för mycket. Det kanske bara är så enkelt att jag inte gillar hela konceptet. Med facebook. Jag tycker inte att det är särskilt givande att spionera på människor på det sättet och att det hela förvandlats till en medelåldercircus och paradiset för ovårdat språk, är väl också en anledning till att hålla sig borta. Men ändå vill jag inte bränna alla broar till livet där hemma. Så det är därför jag fortfarande finns kvar. Än så länge.

Ibland önskar jag att det fanns mer tid och att man kunde förflytta sig mellan olika städer i samma hastighet som det tar att skicka iväg ett mail. Det hade varit så mycket lättare att hålla kontakten med dem man älskar på det sättet. För jag saknar er. Även om jag inte visar det så ofta. Jag försöker att inte tänka på det så mycket och ta vara på min tid här istället. För den varar inte för evigt. Kanske inte längre än till augusti. Men det vet jag inte helt säkert. Det finns heller ingen säkerhet att jag landar på samma ställe som jag flög ifrån. Det finns så många andra städer. Och man kanske inte kan gå runt och tänka på andra hela livet. Eller sakna. För mig räcker det med att ni finns bevarade i mitt hjärta tills vidare. Jag har aldrig varit särskilt bra på att vattna relationer. Men ibland kanske det behövs för att vissa av blommorna ska överleva. I fortsättningen ska jag fylla min vänskapskrets med endast garderobsblommor. För att vara helt säker på att ingen dör.