Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vill inte ljuga för någon. Jag önskar att jag kunde berätta som det är. Hur allting håller på att rasera. Du och jag. Vi som skulle klara allt. Jag älskar dig mer än någonsin. Det vet du. Och jag vet. Att vi kan klara en till kris. För kärleken finns där. Starkare. Vackrare. Kanske lite mer destruktiv. Jag är rädd för att vi blir mer och mer ett än två. Hur blir man sig själv om man inte vet vem man är utan? När ens liv bygger på tvåsamheten. Vad händer om man blir ensam? Jag vill inte veta. Jag blundar hårdare, för jag kan inte tänka mig ett liv utan dig. Det finns inte riktigt med på min karta. Att vi skulle gå skilda vägar. Men hur ska jag veta att du inte vaknar imorgon och har fått nog? Det är det som gör mest ont. Att jag inte är säker längre. Varken på dig eller mig...