Varning för ras

Jag är ensam hemma för första gången i den nya lägenheten. Jag orkade inte med världen. Jag har bäddat mer mig i soffan under en tjock filt, lyssnar på Winnerbäck och försöker reda ut mitt själsliga virrvarr. Ibland känns världen lite väl stor för mig. Och jag känner mig lite väl liten. Lite för skör. Jag har saknat någon att prata med. Någon som pratar svenska, någon som förstår mig, någon som inte dömer mig. Ibland känns det lite ensamt, så här långt borta. Fast jag är alldeles för dålig på det här med kontakt. Jag trodde att jag trivdes bra här. Men mitt hjärta är kluvet.



(En dag försvinner jag ur dina ögon, som en svår och jobbig grej).

jag finns alltid här.

(jag skickade ett mail för nån vecka sen eller så, men det kanske inte kom fram? hursomhelst, om du vill prata så är det bara att maila. eller komma hem. haha!)

jag saknar dig.

Jobbigt det där när man tror att man vill någonting och genomför det, sen när man väl gjort det och allt är på plats inser man att man inte är helnöjd ändå. Att något saknas. Jag hoppas att du reder ut dina tankar och att du inte känner dig så ensam efteråt. Kramar!

Oj vad jag förstår vad du menar. Tror jag iaf, verkligen precis så jag kände igår. Man vet att man har alla kvar därhemma, men det är inte samma sak. Och det blir väldigt lätt ensamt när det inte finns många som pratar svenska, för det blir inte samma sak när man ska prata engelska. Hoppas det känns bättre idag:)

Jag hoppas att du trivs längre fram. Stora förändringar tar tid att bearbeta.

Kram

kommentera gärna min blogg :) http://liinaaslund.blogg.se hoppas du gillar den och vill läsa den!

Skönt att vara själv hemma :)

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: