Jag har skrivit otaliga inlägg den senaste veckan. Vridit och vänt på varenda liten bokstav för att beskriva en känsla som aldrig vill gå över.

Igår modifierade jag stilmallar och skickade in en ansökan till skrivarlinjen. Jag ångrar det sista. Jag vet inte om jag vill. Jag badade i badkaret, gick en promenad i månskenet och tittade ännu en gång på Norwegian Wood. Den var inte alls lika bra den här gången. Jag tror det var biomörkret, det fina sällskapet och ljudet som gjorde mig mållös senast.

Den passade inte alls i mitt vardagsrum.

Det blir alltid så här i maj.

Jag hann inte ens med månadsbytet. Jag lever fortfarande kvar någonstans i slutet av april. Jag fastnade någonstans i gränslandet mellan Sverige och Barcelona. Mellan två helt olika världar. Mellan två helt olika liv.

Jag tappar alltid greppet om livet, den här tiden på året.

I tenteamenstider. Jag satt med vidöppna ögon och stirrade på hemtentamen i fredags, två dagar innan inlämning. Panik. Följt av likgiltighet. Jag kan inte. Det går inte. Jag bestämde mig ganska snabbt för att skjuta upp den till resttillfället. Det får bli så den här gången. Jag har försökt fokusera på att jag kammade hem högsta betyg i en av kurserna den här terminen. Men jag känner nästan bara mer prestationsångest.

Idag sitter jag med solglasögon och korta jeansshorts ute i solen. Skriver ner raderna som försummats hela förra veckan och läser en ny bok. Jag försöker att leva. Med andra ord.