Jag möter en svarthårig tjej i spegelbilden när jag staplar upp ur sängen med sömn i ögonen. Det blev lite fel när vi skulle färga det. Kastanj, stod det på förpackningen, inte kaffebrun. Det är en jäkla tur att jag faktiskt passar i mörkt hår. Men jag gillade ju min rödorangebruna-färg.

Jag försökte ett flertal gånger att lämna några rader igår. Men jag tappar hela tiden tråden och känner inte längre den där befrielsen som jag försökte sätta ord på en gång, när jag fått ner några rader:

Jag fyller tomma word-dokument med nonsens, för att få ur mig allt och inget. För att befria min själ från kvalmig luft och för att få se hur ens inre får ett sammanhang i en text. Ibland förstår inte ens jag hur allt hänger ihop. När känslorna bara väller ut på pappret. Men det svider inte i hjärtat längre och lungorna blir lättare. Det är som att dammsuga sitt inre på gammal smuts. Oftast känns det renare efteråt.