Alla drömmer vi om lycka som om livet blivit fel

 

Ikväll skriver jag rader innanför en röd pärm. För ingen alls.


Dear December

Decemberskörheten hittade mig tillslut. Hopplösheten. Känslan av att inte veta varför man ska gå upp ur sängen. Väntan på våren. Tomheten. Känslan av att inte veta vad man ska göra med sina drömmar. Om de fortfarande finns kvar. Om de fortfarande betyder någonting. När jag inte längre känner någonting för det jag skriver. När jag helt och hållet glömt bort hur det känns att ha skapat någonting som betyder någonting. Jag vet inte varför jag skriver det här. Men om jag inte försöker, om jag inte fortsätter, existerar jag inte längre. Kanske är det mitt enda sätt att överleva?

Ps. Vilken tur att det är fredag, att det finns fina klänningar och vin.

Du och jag ska aldrig dö


Men tårarna fastnar nog snart,

på bröstet där jag ritade mitt hjärta igår.


Vi båda är hängiga ikväll. Du sjunger ut din rastlöshet. Jag försöker sätta ord på den. Men tomheten kvarstår. Istället letar jag i arkiven, efter tonårspoesi och rader som jag minns. Som satt spår, som gjort mig till den jag är idag. Jag förstod nog aldrig att vår kärlek skulle bli så stark, när jag skrev den där raden tvåtusenfem. Det var länge sen nu. Ingenting är sig likt. Men jag känner alltid samma sak. Jag känner till och med mer, för varje dag som går. Älskling, vi hade tur, du och jag.

23:23:14

Kalla händer mot varm tekopp. Indian spice. Bara för att jag gillar det. Inte kalla händer utan tesorten och att värma händerna såklart. Jag fryser trots att elementet är på. Kondensen samlas på fönsterrutorna. Jag äter choklad och känner mig tjock om vartannat. Bara för att döda en annan känsla som jag har. Det handlar nog om ångest. Det brukar det göra. Trots att jag försöker hålla huvudet högt. Och inte falla. För egentligen så finns det ingen anledning. Jag borde flyga. För jag har det bra. Men jag är instabil. Som alltid. Putta mig på axeln och jag faller omkull. Jag önskar att jag kunde omvandla min ångest till kreativitet. Men inte ikväll. Ikväll dricker jag te, äter choklad och fryser.

Jag ska lämna er igen

Jag frågar mig själv, varför jag låter bloggen stå tom hela tiden. Och ärligt talat så finns det inget svar. En ny design har legat uppe i några dagar. Tanken var en nystart. Men någonstans kom jag av mig. Igen.

Det har varit omtumlande att komma hem och se hur det mesta är sig likt. Hur allting flyter på. Bara sådär. Enkelt. Som om de flesta här lever efter en orubblig mall. Imorgon återvänder jag till sydligare breddgrader med ett lättare hjärta. Men med en större saknad till det som faktiskt betyder någonting.

Jag kan knappt hålla ögonlocken öppna. Så det blir väl en typisk svensk afton framför teven. Efter ett fyra månaders teveuppehåll. När jag kommer hem, ska jag försöka sparka igång den här karusellen igen. Vi ses då.

Man vet att man är hemma för stan är likadan

Här sitter jag i ett uppvärmt hus och tittar ut på snötäckta tak och adventsljusstakar samtidigt som ljuset sakta men säkert försvinner. Jag måste erkänna att det är någonting speciellt med Sverige såhär års, som inget annat land kan slå. Vi landade i snöfall och när vi klev av flygplanet knastrade snön under fötterna. Under bilfärden hem satt jag som fastklistrad och studerade den snöbeklädda landsbygden i skenet från ljusslingor och fönsterstjärnor. Det var sagolikt.

Jag hade glömt bort hur det känns
. Med kylan mot huden, minusgraderna, snön under fötterna, julmyset, skenet från fönstren, smaken av pepparkakor och lussekatter, frostbeklädda landskap, värmen innomhus och mörkret. Det känns fint att vara hemma och få uppleva lite julstämmning och vinterland innan vi åker tillbaka. Det kommer alltid att finnas någonting vackert med att komma hem. Om så bara för en stund.

...

Jag förstod nog aldrig att det skulle kännas så naturligt. Som om ingenting hade hänt. Att sitta tillsammans mitt i natten och dricka vin på golvet, med tindrande stearinljus och musiken som hör till. Jag ska aldrig mer tvivla på det här. För det är större än vänskap. Det är kärlek.

Fåglar och karuseller



För livet är som en berg- och dalbana,
ibland går det upp och ibland går det ner.
Och närsom helst ska man kunna flyga härifrån,
det är det drömmarna är till för.

Jag faller fritt.
I ena stunden.
Och blundar hårt.
I den andra.
Ler som en tok.
I den tredje.

Ord.
Fotografier.
Och.
Drömmar.
Håller mig vid liv.
Fladdrar förbi.

Och du håller mig i handen hela vägen.
Genom allt det där.

På café

Vi har slagit oss ner i ett hörn på ett café. Den första kaffekoppen är tömd och vi väntar på den andra. Väggarna är lila och ur högtalarna strömmar spansk jazz. Det är någonting desperat i spanska musikers röster som jag gillar. I baren sitter en gammal man och röker och dricker en svart kaffe. Han ser vis ut och på något egendomligt sätt ser det ut som han bär på många minnen. Nu ställer han sig upp och går. Jag tror det är människors förflutna här som syns i de äldres ögon. Men också som ett tecken på frihet. Sången slutar i ett pianomedley och försvinner bort...

Jag tror november har hittat hit. Ett melankoliskt lugn har dragit in över staden. En slags dimma. Jag tror att jag har fallit dit. Men det kom också som en påminnelse om hur kallt och mörkt det måste vara längre norr ut. Som en sporre. Det är trots allt första dagen på denna höst som jag önskat att jag hade en höstjacka. Men det sägs att det kommer att bli kallare än så här. Snart.

Måndagstankar



Jag missade solskenet idag. Och jag borde ha pluggat. Men istället har jag druckit för många koppar kaffe på ett café och påbörjat ett nytt projekt. En dag kanske det kan bli någonting stort. Men som ni vet har jag inte särskilt stor tilltro till mig själv. Även om jag tror det ibland.

Sådär lät det igår. Nu är det en ny dag.

Jag ligger fortfarande i sängen och försöker få ordning på mina tankar. Vi låg vakna alldeles för länge inatt och pratade om livets alla paradoxer. Om dåtid, nutid och mittemellantid. Det är intressant att se hur livet förändras och hur snabbt en ny tillvaro skapas. Från noll. Vi samlar på oss nya erfarenheter varje dag, träffar nya vänner och hittar nya inspirationskällor. Jag blir starkare som person och hittar nya sätt att besegra ångesten. Som fortfarande dyker upp ibland. Men allt mer sällan.

Jag har alltid haft svårt att sätta ord på lycka. Känslostormarna inom mig lyser alltid igenom på ett eller annat sätt och låter en melankoliskton prägla mitt skrivande. Men lycka är vad jag känner för det mesta. Hur skulle jag kunna känna någonting annat?

Det tar 100-tals år att dölja felen, jag är ljusår ifrån



På ett sätt vill jag bara säga upp mig från världen i en vecka. Försvinna in i en konstnärsbubbla. Och skapa någonting. Men det kräver att man har gener och anlag och det har inte jag.

Stjärnorna har tänts mot en becksvart himmel. Du nynnar och din gitarr spelar melodi efter melodi. Jag är lite avundsjuk på det där ibland. Att du kan, men inte jag. Fast det kanske inte är helt sant. Det går i perioder det där, precis som allt annat.

En gång var du min stad nu finns inget av mig kvar.
Det är så det känns. Ibland måste jag ta hjälp av de där stora grabbarna som vet hur man sätter känslor. På riktigt.

Det här känns som tomma fraser utan egentlig betydelse. Jag funderar ibland på om det här verkligen är rätt forum för mig. Det finns så mycket mer jag vill säga. Som jag kanske inte vill att vissa av er ska veta. Ibland balanserar jag mina ord på en spindeltråd. Jag önskar att jag inte var sån.

En stund för mig själv

Jag gick ensam hem nyss. Du gick vidare mot kursen. En konstig känsla har planterat frön i min kropp under dagen. Yrsel, orolig mage och tandvärk. Du sa att jag kunde gå hem och vila istället. Nu ligger jag ensam i sängen och lyssnar på Melissa Horn. Jag tog till och med en liten omväg i regnrusket, andades in den friska höstluften och lät tankarna vandra. Ett tag tänkte jag på hur mycket tid vi spenderar ihop, sen tänkte jag på att områderna här omkring ser lite annorlunda ut, utan dig, jag tänkte också på att jag kanske borde spendera lite mer tid med mig själv och att regnrusk kan vara mysigt. Med en stor stickad sjal runt halsen och med mina nya kängor på fötterna. Jag trivs väldigt bra här. Men det vet ni ju redan.



Vid elva tiden imorse ringde Malin och väckte oss. Jag skyller på att det regnade in inatt och att jag inte kom i sängs förrän efter halv två. Nej, men jag funderar helt ärligt på att börja gå upp lite tidigare på mornarna. Jag vill inte komma på att jag sovit bort halva livet eller att jag aldrig sett morgonsolen stiga upp. Vi kom i alla fall iväg till slut och mötte henne vid metron och gick och fikade. Först till ett ställe. Sen till ett annat. Vi pratade om allt och inget och höll tummarna. Nu ska jag lägga mig ner och blunda en stund och tänka nya tankar...

Jag har fångat en dröm


Mitt i lugnet infinner sig en känsla av disharmoni. Hjärtslagen rusar när jag tittar på högen med böcker som ligger huller om buller på nättsängsbordet bredvid mig. Så många rader som ska läsas. Så många ord som ska analyseras. Så många timmar som jag skulle behöva spendera tillsammans med den där högen. Egentligen så behöver jag inte oroa mig. Men jag har alltid varit the worrying kind. Oftast helt i onödan. För jag brukar alltid klara mig. På ett eller annat sätt.

Jag har alltid haft så mycket att skriva om. Så många känslor som velat synas i den skrivna texten. Men utan gråa dagar, längtan efter någonting större och nattlig ångest. Blir det platt fall. Jag kanske är en av alla dom som måste må dåligt för att vara kreativ. Som hittar orden i ångesten. Och glöden i melankolin. Så det kan hända att mina ord inte innehåller lika mycket djup. Som de brukade göra...

Du blir bara finare för varje år som går



Du sitter på golvet och mekar med din nya leksak. Jag kan inte låta bli att le. Du är det finaste jag har. Grattis på födelsedagen älskling. Klockan börjar bli sent och mitt hår luktar cigarettrök, det blev ett glas vin efter katalanska kursen och när klockan slog tolv sjöng vi ja må han leva på alla språk vi kunde och skålade. Jag älskar dig!

49 timmar och 27 minuter senare

Jag vet aldrig vad jag ska skriva längre. Orden har fastnat någonstans. I solskensdagar, pubrundor, cafémys, katalanska ord, långpromenader, tekvällar och sovmornar. Igår efter Katalanska kursen tog vi med Cornelia till en av barerna på vårt torg och där blev vi kvar till stängningsdags. Det finns så mycket att prata om. Jag inser oftare att jag bara är tjugotre år och har mycket kvar att se i livet. Att det är okej att sova länge just nu. Att det är okej att inte ha så mycket måsten. Att det är okej att vilja bli författare. Att det är okej att ha drömmar höga som höghus. Här är det okej. Jag kände aldrig samma sak där hemma i lilla landet lagom (det finns alltid människor som vill ta dig ner på jorden). Men det kanske bara är jag som börjar förändras, som har fått lite mer skinn på näsan.



Mina pengar dök upp på kontot igår. Äntligen. Det är inte alltid så tillfredsställande att leva upp sina sparpengar och leva på ett studiemedel när hyran ligger på nästan lika mycket. I två månader. Men nu känner jag mig minsann rik. Det första jag gjorde var att springa och köpa ett par kängor som jag blev förälskade i någon gång förra veckan, följt av lite nödvändig höstshopping. Jag kom hem med shoppingkassar både idag och igår, men såklart mindre pengar i plånboken och lite ångest. Men jag var värd det, speciellt eftersom att vi var tvugna att "leva" för alla mina födelsedagspengar också.
Nu ska jag sätta på en kopp te och mysa med en bok.

Dots...

Det känns tomt. På både gott och ont. En omtumlande vecka har passerat. Många intryck, många viljor och många fina dagar. Och lite kaos på slutet. Men fint...

Jag har inte velat finnas till i den virituella världen. Ibland vill jag inte finnas till i någon värld över huvud taget. Men nu vill jag komma tillbaka...

Nu försöker vi hitta tillbaka till ensamheten och lugnet. Till allt det där som är vårt. Wok i sängen, spontanitet, hemmamiddagar, promenader, sovmornar, Jonathans gitarr som bakgrundsljud, pluggtimmar, språket och allt annat. Vi försöker kicka igång där vi pausade...

Hösten kom. På en vecka. Nu värmer jag mina frusna händer ovanför lite värmeljus och dricker ett glas Sangria. Och fick svar på ett sms. Det blir ett glas ute ikväll...

När vi kommer hem ska jag sova med en filt i påslakanet. Det är efterlängtat. Och imorgon vaknar jag som tjugotreåring...

Pictures of my lovers chest



- Vet du vad jag vill göra?
- Nej...
- Jag vill gå längst stranden och andas havsluft. Det var jättelängesen.
- Okej, älskling, då gör vi det.

Sing to me your sad lullaby



Nattfjärilen har kommit
för att säga
godnatt och sov så gott
den har dansat runt i skenet
från sänglampan ett tag.

Så jag antar att det är dags
att släcka ner nu
och välkommna natten.

Än en dag med fötterna på jorden



Här faller inte löven
i samma takt
men ändå är det snart
oktober...


Jag dricker mintte för halsen. Du sjunger in en sång från en svunnen tid. Jag ler. Vi kunde ha gått skilda vägar. Det var så nära. Men vi tog varandra i handen och idag står vi här med så många fina minnen. Soulmates never die. Visst är det fantastiskt hur livet alltid hittar nya, dolda stigar som leder framåt? Idag sitter vi i Barcelona, jag kan inte låta bli att undra vart vi befinner oss om två år. För första gången i mitt liv är jag inte rädd för framtiden. Men jag har inte bråttom någonstans. Jag är långt ifrån färdig med livet här.

Det här är en söndagmåndagsång




med den där bekymrade blicken
väckte du ett pärlband av gamla minnen
persiennmönster målades upp på väggen
en tidig morgon på ditt rum
mentollukten som hängde kvar i luften
från kvällen innan
lusten från två brustna hjärtan
som förenades till ett
kroppar inlindade i en sovsäck i juni
ytrepor som lagades med tiden
när vi älskade om nätterna
din telefonröst på tåget hem
och regndropparna på en
flygande landsbyggd
tiden tar liksom aldrig slut
så länge vi är två
den fortsätter
och fortsätter

och vi hittar nya minnen
som vi en dag kan ligga och tänka tillbaka på.

...

Jag tror att jag lever för det här med att skapa minnen. Det bästa jag vet är att ligga en hel dag och läsa igenom gamla blogginlägg och tänka tillbaka och minnas alla fina och tuffa dagar som har passerat. Det är vackert att kunna sätta ord på det och spara dagarna som dokument. Jag vill ha så mycket att minnas när jag är gammal och känna att faktiskt gjorde det jag ville och inte fastnade någonstans på vägen. Jag tror att livet blir vad man gör det till.

Idag är jag sjuk. Så jag tänker inte gör någonting alls. Förutom att äta glass och vila. Ta hand om er.

Då är ensamhet ett ord som inte finns

»Just nu lever jag ett stilla liv
jag ser dagarna komma
sen springer dom förbi
.

Jag lyssnar på Thåström.
Saknar familjen.
»Det är som långa tåg av längtan.
Tretton dagar kvar tills vi får besök.

Jag tänker på en vän.
»Att jag alltid varit stolt
Över att vara hennes vän
Säg att några av dom dar
Som vi hade med varann
Var några av de bästa
Som jag nånsin haft
Och säg att jag är ledsen
För alla fel som blev
Men att inget enda av dem
Var menat som nån slags elakhet


Jag funderar på om jag någonsin känt mig särskilt svensk.
Jag mår illa av att tänka på politik just nu
(jag blir så arg på alla som inte förstår).

Poesi kan vara jävligt vackert men också jävligt vrickat
(insikt från kursen jag läser just nu).
Jag älskar att sitta i parken, inlindad i en filt och lyssna till din gitarr
och dina gitarrfingertoppar mot min kind.

Jag har blivit vegetarian och gått ner i vikt.
Lala lala lala la.
Glasstället bredvid oss säljer väldigt god italiensk glass.

Jag vill starta ett fotoprojekt.
»Kärlek är för dom, dom som har tur.
Vad kan vi om sånt?

Idag har jag upplevt några sekvenser av lycka.
Min lycka,
under ett olivträd.
»Då är ensamhet ett ord som inte finns.

Tidigare inlägg Nyare inlägg