Kvällen då allt spilldes ut. Vinröda fläckar från vinet du hade med dig från Paris. Beviset på mattan försvann inte ens med åren. Fläckarna lyser fortfrande lika röda och varje gång jag tänker på det blir jag lika bländad av ditt vackra leende som av solen. Jag minns exakt hur det såg ut. Bor du fortfarande kvar i de gamla konstnärskvarteren i Paris? Jag kan inte låta bli att undra. Undra hur jag skulle sett ut i Frankrike, jag som inte ens varit utanför Västmanland. Skulle vi hållit händer under Eifeltornet och skulle vi vakna bredvid varandra i ett ljust rum med fladdrande gardiner? Om du helt plötsligt skulle dyka upp en dag, skulle jag lämna allt och följa med dig. Jag skulle resa med dig. Överallt. Det finns ingenting som skulle kunna stoppa mig.

Men fläckarna på golvet lyser inte utan anledning. Det var slutet för oss. Du ville ge dig av igen på egen hand, du sa att du inte hörde hemma här. Att du inte kunde syssla med konst i Sverige. Jag tror inte att du förstod hur mycket jag behövde dig just då. Men jag kunde inte hoppa av skolan och följa med. Du ville nog inte att jag skulle följa med heller. Jag undrar hur du har det och vem som får vakna upp bredvid dig varje morgon. Hon måste vara världens lyckligast...

Jag ska försöka glömma nu. Det skulle göra mitt liv så mycket lättare, så ikväll åker den där förbannade mattan ut. En två år gammal vinfläck ska inte få mig att gå baklänges. Inte en sekund till. Du skulle skratta åt mig om du visste hur mina år hade sett ut. Du skulle aldrig ha lämnat mig. Vi skulle verkligen ha passat bra ihop. Jag drömmer alltid om oss. Jag brukar se dina tavlor på väggarna. En annan värld. En annan dimension. Vi kanske ses igen, men det här är sista gången jag tänker på dig, drömmarna kan jag dock inte syra över. Men alla medvetna tankar, tänker jag sudda ut. Ditt ansikte är numera bara ett minne.

Pennan knäcktes på mitten. Sista meningen var smärtsam. Nu var det slut, sista raden var skriven och jag skulle gå vidare. Så jag slog ihop skrivboken och steg av tåget på en helt okänd station. Jag var nyfiken på vad världen hade att erbjuda för mig.


[mina ord 091106]