Medan mörkret faller över hustaken
försvinner jag längst järnvägsspåret.
Världen har förvandlats till ett färgspektrum
och stan lyses upp av gula gatlycktor.

På marken ryker en bortglömd cigarettfimp
jag släcker glöden med foten
och vandrar vidare med hundratals
okontrollerade tankar mellan hjärnhalvorna.
Oftast är det den högra som arbetar hårdast,
på kretiviteten, på ordkombinationerna, på fotografierna,
som ligger gömda längst ner i byrålådan.

Kanske skulle du gå att fånga en dag
i ett ögonblick
då kameralinsen och slutaren
klickar till.

Jag undrar om jag ens skulle få en chans
innan du försvinner vidare längst gatan
bärandes på din gitarr och med en cigarett
mellan långfinget och pekfingret.

Du är en personlighet som behöver
sova på saken innan du fattar ett beslut.
En tänkare som aldrig får ro
innan vägen tar slut,
du är ensamheten personifierad.

Jag tror inte att du skulle låta mig,
följa dig.





Du är rädd för att fastna.