De senaste nätterna har jag fyllt i ord på raderna i min skrivbok. Nattliga betraktelser. Jag undrar varför de finaste orden och de bästa formuleringarna dyker upp när sömnen är på gång och jag inte hinner skriva upp raderna innan de försvinner igen, ut i tomma intet. Jag måste ha ganska kort korttidsminne. För efter bara några sekunder av memorerande, är jag tom igen.

Vi har tagit den sista sommarnattspromenaden för i år. Vindarna susar kallt genom öronen nu. Höstvindar. Kyliga nätter. Samtidigt som sommaren förvandlas till höst suddas minnerna ut. För i år. Varje sommar har jag en förmåga att återuppleva tvåtusenfem. Jag var ung och dum. Kär och oförutsägbar. Ledsen och sorgsen. Glad och vacker. Sommarkärlek. Vi är inte längre som vi var då, men vi är fortfarande vi. Ibland undrar jag var tiden tog vägen, den tiden då vi var som kärast. När vuxenlivet trädde in i bilden och satte livet på prov. När ansvarsrollen blev den viktigaste. När vuxenlivet blir för mycket kan jag försvinna till den tiden. Men jag är glad att jag har mognat och att vi skapat vårat eget liv. Tillsammans. Efter varje sommar kommer någonting nytt, det är det som är så bra med hösten. Nu kan vi välja vad vi ska lägga bakom oss och vad vi vill spara som minnen. Hösten betyder oftast en nystart, jag känner redan vibbarna. Jag älskar höstlivet, september, oktober är fina månader. Färgglada. Jag har många fina sommarminnen. Vi har många fina sommarminnen. För vissa stunder glömmer man aldrig, speciellt inte kärleksminnen från en svunnen tid. Jag drömmer mig tillbaka lite...

Du skriver dina textrader om nätterna, i trappuppgångarna, medan jag får min skönhetssömn. Jag beundrar din kreativitet, dina vackra ord och din tapperhet. Din fina musik får mina läppar att stråla. Jag sjunger med i dina låttexter. Jag är så glad att jag är en del av ditt liv. Att vi har ett liv tillsammans. Jag fick ihop några radre inatt, när du hade stängt dörren om mig och åkt iväg. Sänglampan på nattduksbordet gav ifrån sig ett fint gult ljus och pennan följde raderna som om jag alltid hade skrivit poesi. Fast efter en stund fick jag skrivkramp. Ont i handen. Penna och papper har blivit nostalgi. Du vet att det var fullmåne den natten i var ute på vår sista sommarnattspromenad, jag plockade en ros på någonannans tomt och vi skrattade hela vägen hem. Jag tyckte att staden blivit mörkare, tystare och otäckare sedan sist. Jag minns inte att det var så när jag var liten. Någonslags dimma har lagt sig över staden. Vi håller varandras händer lite håradare och skyndar på våra steg hem...

Ur min skrivbok.