Den här torsdagen försvann allt för fort. Inte obemärkt. Men utan särskilda iaktagelser. Eller det beror väl på hur man ser på saken. Jag har suttit i ett klassrum som åskådare. Utan att säga ett ord. Jag har lyssnat på deras tankegångar utan att förstå och utan att kunna förmå mig att förklara hur jag ser på saken. Jag blir oerhört frustrerad. Varför kan jag inte uttala orden som jag så fint sitter och skriver varje dag?

Jag fick med mig en take awaykaffe innan lektionen och när jag kom hem stod maten på bordet. Du vet hur man gör helt enkelt. Jag blir lika förvånad och överraskad varje gång.

Imorgon ska jag koppla av. En fruktansvärd stress har jagat mig den här veckan. På alla möjliga sätt. Men den börjar släppa och jag känner mig lugn. Det känns skönt att veta att jag inte ska stanna kvar här. Att vi ska härifrån. Du och jag. Från den gråa staden som ständigt påminner oss om förgångna tider. En dag kommer vi tillbaka hit, men då har vi andra minnen att luta oss tillbaka på...