Tarragona hade verkligen sin charm, med rester från Antiken och lugnet som bara en liten stad kan bevara. Malin visade oss runt. Vi strosade omkring i parker, tittade på den fina utsikten, försökte ta kort på vilda katter och åt lunch på en liten servering. När vi blev törstiga letade vi upp en mysig uteservering på ett litet torg och pratade om livet över några glas vin och en våffla. Vart tiden tog vägen vet jag inte riktigt. Men trevligt hade vi verkligen.

...
(Internet går verkligen segt just nu. Jag tror det tog mer än en halvtimme att ladda upp dessa bilder. 2gb bredband tog slut fort. Måste fylla på det imorgon.)

Igår kväll gick vi mellan uteserveringrna på Plaza del Sol (granntorget). Drack ett glas vin på ett ställe, beställde lite Tapas och en Mojito på ett annat och avslutningsvis drack jag en Piñja Colada i månljuset och pussade på världens bästa.

Den här morgonen har jag lyssnat på Edith Backlund och vaknat av kyssar i nacken. Rullat runt i sängen och duschat kallt. Nu äter vi havregrynsgröt med lingonsylt (vilket inte är så vanligt här nere). Om en stund ska vi ta tåget till Tarragona och hälsa på Malin och upptäcka nya delar av Spanien.

Jag har mått illa och tänkt alldeles för mycket idag.
Eller grubblat, är nog ett bättre ord.
På allt möjligt.
Men det väcker känslor och det är en bra sak.
Jag har insett att mycket av det som hänt det
här året har en mening och att livet precis har börjat.
Jag har kanske blundat för vissa saker tidigare,
ignorerat och inbillat mig att det inte är jag,
men jag är inte helt oskyldig.
Det vi hade var speciellt,
jag undrar vad det var som gjorde allt så komplicerat?
Gång på gång.
Tack för allt, tack för alla fina minnen.
När vi ses igen, kanske vi kan börja om...

Jag läste nåt om minnen och blev berörd. Men det kanske är försent. Att rädda någonting som varit trasigt länge. Ibland undrar jag om det bara är jag som tänker på det, eller om du också kan göra det ibland?



Jag har haft en väldigt konstig känsla sedan jag kom hit. Den är svår att sätta ord på. Jag har försökt flera gånger. Nu ska jag försöka igen. Jag är inte den som i vanliga fall saknar sånt som varit, eller sådant som jag sett förbi. Jag brukar inte vara den som ligger och grubblar på, hur det kunde ha blivit eller tänk om jag hade gjort si eller så. Det kanske är så att jag önskar att jag skulle ha lämnat ett annorlunda Västerås bakom mig. Att jag kanske borde ha ägnat mina sista timmar där hemma till någon annan. Att jag var för naiv och upptagen med mitt, att jag glömde bort det som egentligen betyder någonting. Att jag kanske skulle rest några extra mil för att prata bort några timmar med en person som inte är så olik mig själv. Att jag skulle sagt vad jag kände till dem som stod mig nära och faktaiskt mena det. Att jag åtminstone skulle sagt hejdå till er personligen. Att jag skulle sagt vi ses snart igen och veta att det faktiskt är sant från båda sidor. Men nu gjorde jag inte det. Kanske skulle ingenting blivit annorlunda. Kanske skulle jag haft samma känsla ändå. Men jag önskar att jag hade försökt.

En rykande, het linsgryta har snart kokat färdigt. Vi börjar bli mer och mer vana vid de spanska mattiderna. Här äter alla vid nio, tio på kvällen. Det är då restaurangerna öppnar från siestan och serveringarna är fullsatta. Idag lagar vi mat hemma, för första gången den här veckan.

Idag har vi varit på Ikea igen, det andra. Det finns två, men idag insåg vi att det som vi var till idag är mycket, mycket lättare att ta sig till. Annars snurrar fläkten förfullt som vanligt och nu är det dags för mat på terrassen. Puss.

 

Nytt projekt på gång. Högläsning av Kalle och chokladfabriken på spanska.

Läsa. Stryka under ord. Slå upp. Läsa igen...

 

...

 

Idag har vi varit på matmarknaden igen (vi var där igår med) och köpt smoothie. Det finns hur många smaker som helst att välja mellan och hittills har jag smakat jordgubb/cocos och jordgubb/guava. Efter det hamnade vi framför ett stånd som sålde söta små pajer, jag köpte en med feta och tomat. Någonstans här höll jag på att få värmeslag. Vi köpte vatten och väntade på sms. Sen dök Malin upp. Vi fikade på La Rambla. Pratade om allt och inget. Strosade omkring på bokaffären i vad som känndes som flera timmar. På hemvägen hann det bli mörkt och vi köpte wok och sushi på favoritstället.

 

...

 

Lärdomar: 1. Det är svindyrt att fika på La Rambla 2. Jag vill verkligen kunna prata spanska (därav köpet av boken)

3. Jag älskar sushi!

Jag slåss med tanken på att hösten börjar närma sig där hemma, att skolorna slår upp sina dörrar och att sommarloven är slut. Här är det fortfarade högsommar och jag börjar inse att sommaren är långt ifrån slut för min del. Jag tror tanken börjar rota sig. Att vi ska stanna här. Jag tror jag blev rädd, för första gången sedan vi kom hit. Rädd för saknaden.

Om några timmar sitter jag och fikar med en vän. Tänk att vi möts i Barcelona av alla ställen. Det är stort. Jag kan inte låta bli att le och fascineras lite av livets alla vändningar. Samtidigt som livet här fortsätter att växa fast i mig börjar jag redan glömma bort den gråa trista vardagen där hemma. Jag vet att det finns en mening med den här resan. Den är bara lite svår att hålla fast vid. Vid ett senare tillfälle ska jag försöka förklara lite närmare...

Jag undrar om det är du som stör mig eller om det är jag som är alldeles för snurrig för formuleringar. Antagligen är det lite både och.

...

Vi satt på en bänk och betraktade omgivningen. Ett par spelade pingis. Två killar spelade fotboll. Barn lekte i lekparken. En hund jagade en boll. En liten tjej cyklade med stödhjul. Och runt omkring satt människor precis som vi och betraktade världen en sensommarkväll i augusti. Det är på väg att bli fullmåne och himlen var stjärnklar.

Du säger att du älskar det gula ljuset som alltid är utomlands. Det gör jag med. Jag gillar verkligen kvällarna här, det är då man kan andas lite bättre, fast temperaturen fortfarande ligger på tjugosju grader. Det är då människorna här tar med sig sina barn ut eller sätter sig på en uteservering och äter en bit mat. Jag tog med skrivblocket och försökte råda bot på min skrivkramp.

...

Dagen i övrigt har varit dimmig. Jag har varit svimmfärdig och sovit middag. Värmen slog ut mig, påvägen hem efter frukosten på Starbucks. Det är nu jag lever upp igen. När natten är på ingång...

Sedan vi kom hit har jag helt tappat kollen på vilken veckodag det är. Det skulle lika gärna kunna vara tisdag som fredag idag. Solen steker in genom takfönstret som är vidöppet. Det blir olidligt varmt här inne på dagarna. Idag ska vi ta oss ner till strandpromenaden och vandra längst havskanten. Jag har packat badväskan, så det kanske blir ett dopp också. Faktum är att vi bara har badat en enda gång sedan vi kom hit. Innan vi åkte trodde jag att det var någonting vi skulle göra varje dag. Hoppas ni får en fin dag.

Du släckte alla ljusen den natten
och jag minns varje sekund...



Jag viskar lätt med i refrängen. Stänger ögonen. Minnerna tar automatiskt med mig till den fjortonde juli. Till den hemlighetsfulla blicken, till det smygande leendet bakom håret och till den tillbakadragna hållningen. Textraderna får mig att skälva till och hennes lidelsefulla uttryck ger känslorna fullständig närvaro. Det är vackert. Så obeskrivligt vackert. Och jag känner igen mig i hela personligheten. I det där hemlighetsfulla, övertygande och magiska.

Nyss drack jag mintte. Med mycket honung i. Sedan vi kom hit har jag till och med honung i kaffet. Jag satt på mitt favorittrappsteg, lyssnade på regnet och skrev några hemlightesfulla rader innanför en röd pärm. Nåt om saknad och om ljus i okända fönster. Det var ungefär så lite jag hann skriva innan den där känslan tog över. Den där känslan som bara några få kan framkalla.

Regnet slår äntligen mot takfönstret. Dropparna bildar mönster. Jag har precis druckit lite te och upptäckt att tidningen jag köpte igår inte alls är spansk (som jag hade trott) utan italiensk. Men det gör inte så mycket, jag hade ändå inte tänkt läsa den.

Idag har jag varit riktigt seg, från det att jag öppnade ögonen tills nu. Jag vankar fortfarande fram i ruffsigt hår och gårdagsns smink. Men jag trivs med det. Ibland är det skönt att göra ingenting. Eller som i mitt fall bara ligga och läsa en hel dag. Åttio sidor, kvar...

...

(Regnet har redan upphört och istället kikar solen in genom fönstret igen. Det är för varmt för sol. Luften är för kvav. Vädergudarna lovade faktiskt regn och åska idag.)

Hur ska jag någonsin kunna tacka er? Minna tankar har snurrat runt som en virvelvind den senaste veckan och tvivlet kastade omkull mig utan förvarning, som en blixt från klar himmel. Hur kunde jag glömma vilka fantastiskt fina människor det är som tittar in här varje dag? Hur kunde jag låta era fina ord gå förbi mig?

Det förblir en gåta...

Nu börjar jag om igen. På mitt sätt. Helt plötsligt så vet jag varför jag skriver här igen. På ett sätt har jag nog alltid vetat det, men jag tappade andan där ett tag. Ni vet hur det kan bli.

Nu har jag precis druckit upp mitt morgonkaffe. Här hänger det åska i luften och jag väntar på ett rejält regnoväder till eftermiddagen. Ny luft skulle verkligen behövas. Idag ska jag läsa de resterande 200 sidorna i, En shopaholics bekännelser (som faktsikt inte är sådär pinsam och larvig som jag hade förväntat mig).

Parc Güell. Söndagen den 8:e augusti.
Vacker park med spår av Gaudís konst, i form av terrasser och paviljonger. Den trevliga stämningen står musikanterna och trixarna för. Efter att ha gått längst promenadstråken i stekande sol var det mysigt att sätta sig i skuggan och bara lyssna en stund. Här vimlar det dock av turister.





Tibidabo. Söndagen den 15:e augusti.
Barcelonas bästa utsiktsplats. Hit åkte vi bergbana och blickade ut över havet och bergstopparna. Jag fastnade mest för kyrkan när vi var där uppe. Väggarna präglas av mosaik, som bildar vackra målningar. Här uppe finns också en gammaldags nöjespark.





Jardines de Turó del puxet.
En park vi passerade när vi gick till Tibadabo.





Parc de La Ciutadella. Idag.
Jag hade aldrig trott att det skulle vara så lugnt här. Nästan inga turister. Här finns en vacker fontän och gräsytor att ligga och vila på. Vi drack en varsin iskall slush och njöt av skuggan under en palm. Vi hade tänkt hyra roddbåt, men dammen var lite liten tyckte jag.

Vi frös fast i en vacker illusion,

den dagen då jag blev din eskimå.

 

Fem år. Jag ler och tänker tillbaka. Det är någonting magiskt i att tänka tillbaka på första gången. Det går inte att bortse ifrån. Det var sommar. Vi cyklade. Du spelade gitarr. Vi låg på en äng under stjärnorna. Badade nakna. Var uppe hela nätterna och sov bort hela dagarna. Sommaren 2005 var magisk. Vi var förälskade. Och den artonde augusti kommer alltid att förbli ett oförglömmligt datum.

 

Idag har det gått fem år och på ett sätt är det fortfarande lika magiskt. Varje gång du smeker min kind och viskar god natt, varje gång du tar min hand längts trottoaren, varje gång jag vaknar av dina smekningar längt min midja och varje gång du spelar ett nytt stycke på din gitarr. Varje gång hoppar mitt hjärta över ett slag. Och jag bara vet att det är för evigt. Du har allt jag behöver och med dig vid min sida känns mina drömmar inte så avlägsna.

 

Efter fem år har vi vågat ta steget ut i världen och upptäcka nya platser. Hitta inspiration och ta vara på tiden. Här känns allt så stilla. Efter flera tuffa år, så vet jag att vi är värda det här. Det är nu allting börjar och jag vet att vår kärlek övervinner allt. Trots alla dumheter och tvivel. Så vet jag att vi hör ihop.

 

Jag älskar dig!

Jag tror att jag har tappat min förmåga. Allt för många gånger. Jag vill börja om, men jag vet inte hur man gör. Kameran skaver runt min hals och jag vill bara slänga alla mina bokstäver i papperskorgen. Hur blir man sig själv, om man inte vet vem man är? Innerst inne. Jag har nog aldrig riktigt vetat. Ett namn, två siffror för ålder och en bostadsort säger ingenting om mig. Jag försöker söka efter svaren, men jag glömmer gång på gång. Jag får sanningen kastad till mig, men jag litar inte på någon. På vilket sätt skulle jag kunna vara begåvad? Att tro på mig själv, har jag aldrig varit bra på.

Jag tvivlar, varje gång innan jag trycker enter. Jag tvivlar för varje rad, för varje bild. Mitt tvivel fick mig att radera den nya headern. Den fungerade inte för mig. Det här skulle bli mitt sätt att säga, lets start over. Men jag är inte lika säker längre. Det enda jag behöver är en plats där jag kan ventilera mig. En plats för känslor. En plats för kreativitet. Jag önskar att jag kunde vara lite mer säker på mig själv. Plocka fram den där egoboost-lådan med era fina ord och nypa mig i skinnet och faktiskt förstå att jag kan sätta spår i hjärtan.

Jag återkommer snart...

Vita, fluffiga moln seglar förbi.
Mellan molntussarna skymtar en klarblå himmel.
Det blir sol idag med.

Klockan åtta på morgonen vaknade vi av att de sköt salut ett tiotal gånger här i närheten, följt av fyverkerier, smällare och trummslag. Vi rusar nyfikna upp ur sängen. Invigningen av festivalen här i Gracía, har gått av stapeln. När vi kommer ut, springer människor runt i långa kappor och sprutar eld, precis på torget utanför vår dörr. Så nu har den världsbeömda festen här i Gracía börjat. I sju dagar och sju nätter kommer det att hålla på och hyresvärden skrattade lätt när hon berättade om hur galet det är. Alla gator här omkring är pyntade med olika teman och kvarteren tävlar om vilken gata som är finast. Nu blir det kaffe och nybakat bröd från bageriet på hörnet.

Hon som kommer och går. Det skulle kunna vara jag. När jag blickar tillbaka i arkivet har jag så mycket fina minnen. Det är en av anledningen till att mina meningar trillar ur här. Ni som tittar är också ett plus. Min skrivbok är det ingen som tittar i.

Idag vill jag dela med mig av en sak. Lägenheten är helt fantastisk. När vi öppnade dörren med vår nyckel, såg allting så mycket finare ut än på visningen. Jag älskar väggarna som är i murbruk blandat med vitt och gammalt hederligt trägolv. Och sängkläderna som vi handlade på Ikea, lyfte upp hela sovhörnan. Min nya favoritplats är trappan som leder upp till terassen, där sitter jag med datorn i knät och läser böcker.

Nu har vi precis skålat med mamma över Skype. Det är fint väder idag igen. Jag kanske skulle ta och sätta mig ute på terassen och öppna en ny bok. En till shoppingbok, en shopaholics bekännelser. Men jag får skylla mig själv, det är jag själv som valt inriktning. Kanske kommer jag aldrig vilja öppna en chick lit-bok i hela mitt liv igen, efter den här kursen? Time will tell.

Jag tror faktiskt att jag ska ta en liten bloggpaus. Över helgen. Samla tankarna kring allt som händer, installera mig i den nya lägenheten, hitta ny inspiration och känna på mitt nya liv här utan kameran hängandes runt halsen. Jag vet att ni såklart vill veta allt om mitt liv här nu, men jag vill inte göra någonting halvdant. Jag vill att allt ska komma från hjärtat och de senaste dagarna har jag haft sådan prestationsångest varje gång jag öppnat ett nytt bloggfönster. Men vi ses snart. Det lovar jag.

Jag upptäckte precis att min blogg fyller ett år idag. Det har varit ett år fyllt med många olika känslor. Här kommer några inlägg som jag valt att inte publicera under året. Hemligheter som jag antagligen varit för feg för att dela med mig av.

Draft: Aug. 12, 2009:

Tonårsbeskymmer, operfekthet
finnar som sminkades över
med alldeles för mycket puder
obemärkt trodde du
medan världen skrattade åt kanterna.

 

Draft: Nov. 6, 2009:

Jag tynar bort
sakta men säkert rinner livet av mig
ner på linoliummattan
den du spillde kaffe på förra måndagen
och fläckarna gick aldrig bort

 

Draft: Jan. 20, 2010:

jag försöker andas i samma takt som du
men jag tappar andan alldeles för fort
för du andas så långsamt

du sov så fint....

jag skulle kvävas i ditt andrum

 

Draft: Jan. 26, 2010:

när dagarna inte längre hade några namn
försvann du tusentals andetag bort
de alldeles för få timmarna som gått
visade allt jag behövde se
för att förstå att sånna som du

inte hör hemma i stora hjärtan

ord för stora för din kropp
skulle aldrig någonsin
yttras från din tysta mun

men just då var jag för naiv för att förstå
att ditt hat grundades av kärlek

 

Utkast: Feb. 9, 2010:

Dagarna har förlorat sina namn, det spelar ingen roll om det är tisdag eller fredag alla dagarna är lika svarta. Med undantag för vissa dagar som är mörkgrå. Jag borde inte stanna kvar här. I ett känslokaos som bara blir svårare att ta sig ur för varje dag som går. Världen är för komplicerad för mig. Det går inte att förstå sig på mig. Du har försökt i många år.

 

Det var en gång du fick mig att må bra, men nu när du inte längre kan det, vad är meningen med allt? Det vore lättare att ge upp. Du borde hålla på med musiken, det finns så mycket som du borde göra. som du inte gör... Jag trodde en gång att kärleken skulle övervinna allt, men det finns ingen kärlek som är så stark.

Draft: Maj. 12, 2010:

Därför har jag valt att lämna allt som det är och börja om på nytt. Jag är en av dem som tvivlar på det mesta. På min egen förmåga. På mina drömmar. Jag tror jag behöver distans till allt. Se saker och ting ur nya synvinklar och laga mig själv.

De flesta skulle nog kalla mig, blyg, ointressant och osäker. Jag skulle vilja skaka på huvudet, men jag nickar instämmande. Thats me.

Jag ska ordna upp allt i sinom tid. Eller så löser sig allt med tiden. Tiden fnns fortfarande och jag insåg idag att jag inte har bråttom någonstans. Livet kan stå still ibland och jag trivs med det också. Men just nu känner jag för att se mig omkring ute i världen. Jag vill inte vänta med det. Och dagarna tickar framåt.

Draft: Maj. 15, 2010:

Jag önskar att jag hade någon som kunde förklara för mig.

Draft: Jun. 1, 2010:

Jag känner mig värdelös. På alla sätt.
Allt känns hopplöst, inte ens vädret kan få mig på bättre humör.
Och jag känner mig tjock och ful.
Jag orkar inte. Jag är trött. Jag är ledsen.

Jag behöver ingen sympati. Jag lovar.

Draft: Jun. 12, 2010:

Jag förstår inte hur mycket ångest det kan få plats i en sådan liten kropp.
Jag förstår inte varför jag inte kan.


Jag förstår inte varför det ska vara så svårt att förstå.
Jag förstår inte varför mina ögon skulle slockna.

Men det spelar ingen roll längre...

Tiden har stannat. Ibland känns det som att tid inte existerar här. Vi lämnar mobilerna på rummet och strosar omkring utan särskilda destinationer i timmar. När vi får syn på en klocka känns det som att visaren knappt har rört sig. Idag vaknade vi tidigt för första gången. Efter ett väldigt trevligt uppvaknande innehållande kramar och hud, stod jag länge i duschen. Vi hade tänkt köpa frukost på affären här bredvid, men den hade stängt idag. Som de flesta affärer och restauranger på en söndag, upptäckte vi senare. Så det fick bli en liten caféfrukost istället.

Efter det strosade vi omkring i stekande sol och besökte turistattraktioner. Vi lyssnade på musikanter och fachinerades av trixare i Parc Güell uppe på toppen av ett berg. Senare gick vi förbi Sagrada Família, men vi kände inte för att stå i en lång kö och betala hundratjugokronor för att gå in i en kyrka. Istället tog vi Metron in till La Rambla, men eftersom att allt var stängt där med åket vi hem efter ett besök på KFC.

(Jag vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt för att min blogg inte ska förvandlas till en semesterblogg, med bara tråkiga turistbilder...?)

Vi sov länge idag. Jag tror att jag vaknade av spansk musik, men jag är inte helt hundra. Kankse från en bil som körde förbi. Att ta sig till hostelet mitt i natten gick förvånandsvärt bra. Taxi direkt. Mitt första intryck var att allting såg så stort och läskigt ut. Mycket hus, fördragna fönster och butiker. Men när ljuset lyser på staden känns allting annorlunda. Det skulle vara coolt att stanna här ett tag. Lära känna kvarteren lite bättre, maten, kulturen, språket och allt annat. Så nu är det bara att börja leta boende...

Egentligen hade vi bara tänkt se oss lite omkring idag, men vi hamnade direkt längst shoppingstråken och gick längts hamnen. Några linnen och ett par jeansshorts fick följa med hem. Det ska bli spännande att utforka allt, det kommer verkligen ta tid att hitta sina favoritställen (om man nu gör det?). Någon dag framöver ska jag försöka knepa ihop lite mer kreativa inlägg. Kameran fick nämligen inte följa med ut idag. More to come.

Nyss satt vi i Saras vardagsrum, med en kopp te i handen, ljus på borden och allting kändes i princip som vanligt. Samtalen flöt på. Kanske nästan bättre än vanligt. Innan dess åt vi tacos med mamma och systrarna. Kramats och pussats. Och avslutat med standardfrasen: vi ses snart. Utan att förstå innebörden i att vi faktiskt åker imorgon. Till Barcelona. Vi flyttar till Spanien.

Jag är trött efter att ha packat hela dagen, flängt runt halva stan för att köpa böcker, lämna tillbaka böcker på biblioteket och hinna säga hejdå till alla. Trots detta känner jag mig förvånansvärt lugn. För att vara jag. Ingen ångest. Det här kommer att bli det bästa vi någonsin gjort. Så länge vi har varandra, klarar vi allt. Jag känner verkligen lyckobubblorna i magen.


Ps. Jag kommer att blogga som vanligt när vi kommer fram, så fort det finns tillgång till internet.

Jag får gåshud bara av att tänka på det.
Snart är väntan över. Fyra månaders väntan. Tänk att det redan har gått fyra månader.
Augusti som var så långt bort.

...

Jag tror att jag kommer att sakna den svenska hösten. Allt färgsprakande. Men det spelar ingen roll. Jag kommer säkert inte ens refleketera över det då. Eller kanske lite. Antagligen kommer jag bara njuta av att solstrålarna fortfarande värmer i oktober.

...

Tänk så går allt åt helvete?

...

Fjärilar i magen. Pirr. Pirr. Pirr.

Tv-rutan slocknade nyss. Mio, min Mio. Jag skriver om fantasivärldar. Egentligen så gillar jag den här kursen riktigt mycket. Men den stjäl min sista tid. Jag vill krama mina nära och kära, ha långa fikastunder, sentimetala hejdå-samtal och allt det där innan vi åker. Ikväll skrev vi ut biljetterna. Vi kommer att möta Barcelona i nattljus.

Lördagskvällen bjöd på en liten krogrunda, drinkar och dans till stängningsdags. Ibland kan det också vara roligt. Men oftast föredrar jag mysiga vinkvällar, långa, djupa samtal och min egen musiklista. Människorna och musiken är nog det som får mig att undvika utelivet i den här stan. Jag passar inte riktigt in i den miljön, helt enkelt.

Jag har precis kelat med världens mysigaste kattunge och dragit mig undan lite. Jag ville skriva för mig själv. Och locka fram de där känslorna som gömmer sig under ytan. Ibland sitter de lite för djupt. Med de orden säger jag godnatt, kära vän.