Vi båda är hängiga ikväll. Du sjunger ut din rastlöshet. Jag försöker sätta ord på den. Men tomheten kvarstår. Istället letar jag i arkiven, efter tonårspoesi och rader som jag minns. Som satt spår, som gjort mig till den jag är idag. Jag förstod nog aldrig att vår kärlek skulle bli så stark, när jag skrev den där raden tvåtusenfem. Det var länge sen nu. Ingenting är sig likt. Men jag känner alltid samma sak. Jag känner till och med mer, för varje dag som går. Älskling, vi hade tur, du och jag.