Jag älskar natten. Träden gungar stilla i vinden och värmen håller fortfarande i sig. Riktiga sommarnätter. Helt enkelt. Jag njuter av trädens, stilla prasslande och skriver ner mina rader utomhus. Vi har precis tittat klart på New moon och orden börjar trilla ur mig. Det är som det brukar. Jag vet bara aldrig riktigt hur jag ska börja.

Grannen kom förbi och böt några ord. Jag nickar mest. Det är mycket prat om lägenheterna här, om att de ska säljas. Det kom lägligt, med tanke på att vi ändå tänkte flytta. Livet blir finare för varje dag som går. Jag möter nya dagar med ett leende på läpparna. Jag vaknar bredvid en varm kropp och utvilade ögon, av att en solstråle letat sig in mellan persiennerna, som för att tala om för mig att en ny dag är här. Det är lätt att glömma bort att vi inte ska stanna ibland.

Nerverna spelar mig ett spratt då och då. Hur ska det gå? Kommer vi hitta någonstans att bo, när vi kommer dit? Hur ser det ut? Hur kommer det gå med språket? Det finns mycket man skulle kunna oroa sig över. Men jag väljer att inte göra det. Jag glömmer bort att längta ibland. Sen slår tanken mig och ett leende smyger sig fram.

De senste dagarna har jag börjat se det fantastiska med Sverige. Jag antar att jag varit för hemmablind, för mitt eget bästa. Idag badade jag i solstrimman från kvällssolen och blickade ut över industristaden med droppande hår. Himlens färger var dova och lilatonade och stadssilluetten, påminde mig om att vi alltid är välkommna tillbaka. När vi är redo.

Jag förstår. Och tänker att allting ordnar sig tillslut. Funkar det inte, kan vi alltid komma tillbaka hit. Right?