Två fåglar flyger över himlen. Ett flygplan ekar lite längre bort. Världen är gråmulen, men grönskan och sommarkänslorna väger just nu mycket tyngre. En humla svischar förbi. Du och jag sitter med varsin dator, på vår pyttelilla uteplats. Med mina turkosa naglar försöker jag skriva någonting som omvärlden skulle kunna förstå. Men det är svårt att förklara hur det är att vara jag. Jag älskar livet samtidigt som jag hatar det. Jag hatar att sova länge på dagen samtidigt som jag älskar att vara uppe långt in på småtimmarna. Jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet, men det får vara bra så. Förhoppningsvis har jag fotat upp en filmrulle idag. Min första. Jag vet inte om jag vågar framkalla den. Samtidigt är det helt fantastiskt att det går att sitta ute i bara en tunn tröja när klockan snart är nio.

Jag lägger mig arm på din och säger godnatt. Du är sval och mina fingrar är varmare, precis som det ska vara. Jag är varm när du är kall.

Nätterna har förvandlats till sommarnätter. Staden sover. Och jag sitter vaken. Vi var ute och promenerade nyss, det var tyst och fridfullt. Det är inte förrän nu jag vaknar till liv. Jag har inga vanliga dygn längre, det har blivit så med tiden. Jag skulle bara ligga sömnlös och vrida på mig, om jag skulle försöka sova. Istället lyssnar jag på musik ur mina hörlurar, ser dig sova en kort timme, skriver ord efter ord för allmän beskåda och andas in nattluften från ett öppet fönster. Jag har alltid kännt mig mer levande på natten.

Annars har jag sovit bort alldeles för många timmar under dagen, skrivit klart min essä och strosat runt på stan med min analoga systemkamera. Utan resultat dock, det visade sig att filmen inte tog. Trist. Men jag ska försöka få till det med lite experthjälp senare i veckan. Vi gick och satte oss i parken med en ben&jerrys-bytta isället. Jag tror jag är kär i sommarkvällar och sommarnätter. Tänk att det är så lätt att glömma, från år till år. Jag har aldrig varit så lycklig som när vi hade sommarnätterna för oss själva tvåtusenfem. Tänk att det snart är fem år sedan...

Fikapaus i essä-skrivandet.

Bara fyra sidor kvar...

Jag har druckit tekopp efter tekopp ikväll och samlat tankarna. Allting snurrar som en virvelvind. Jag har aldrig längtat bort så mycket tidigare. Aldrig. Jag har fått nya insikter den senaste tiden. Det är inte likt mig att kritisera eller bli upprörd över hur andra männsikor lever sina liv. Men. Jag är så trött på idiottv, politiker, ytliga männsikor, blogghypen och svenssonsvenssonliv. Jag ser saker nu. Saker som jag blundat för tidigare. Jag ser hur mentaliteten förändras, jag ser brinnande ögon slockna och chanser som rinner mellan fingrarna.

"”Jag älskar regn”, förklarade jag och lyfte blicken från kartongen med skivor och fastnade framför hans leende. ”Jag hade inget paraply…”"

"Jag kommer ihåg att jag var den enda som var genomvåt på spårvagnen hem och att alla tittade på mig. Jag kommer ihåg att jag skrev mitt namn på rutan extra stort och ritade ett hjärta under med datum och allt. Jag älskade regnet från och med den dagen. Jag dansade på gatorna och när jag kom hem skyndade jag mig in för att sätta på cd-skivan. Jag längtade efter musiken. Jag kommer ihåg att jag satt på golvet bredvid stereon hela kvällen och bara lyssnade. Tills jag vaknade morgonen därpå av ljuset som strömmade in genom persiennerna."

"”Jag älskar den, jag bara älskar den så himla mycket”, utbrast jag dagen därpå i samma lilla trånga skivbutik mitt framför hans ansikte. ”Den är perfekt!”"

Natten är min bästa vän ibland.

Nu ska jag försöka sova lite.

Sov gott.