Imorgon hoppas jag på pigga ögon och inspirtation till de sista sidorna på essän. För just nu känner jag mig sjukt överbelastad och oinspirerad. Men också sjukt nöjd. Nu ska jag väcka Jonathan som somnat i soffan och krypa ner ensam bland mina blommiga sängkläder. Vad var det du sa? Trettiofyra dagar kvar tills vi äntligen får sova bredvid varandra igen. På riktigt. Som jag längtar...