På vårterminen i trean tog min farfar sitt sista andetag. Han somnade in natten till lördag den sjuttonde februari 2003. Jag minns tydligt telefonsamtalet från farmor som kom till hemtelefonen klockan tre på natten, taxiresan hem till farmor och den olidliga tystnaden när vi satt runt köksbordet i gryningen. I flera dagar låg jag som förstelnad på min säng och försökte sätta ord på sorgen. Ett av mina tydligaste minnen var min pappas kommentar på vägen hem den morgonen: Gråt inte Cicilia, farfar var gammal, han har levt ett långt och lyckligt liv. Då grät jag bara ännu mer. Det var nog ingen som kände min farfar. Jag kände honom inte heller särskilt väl. Men tydligen bättre än de flesta.

 

På begravningen var jag klädd i en svart klänning som alla andra. Jag brukade aldrig använda klänning. När orgeln tystnade och alla lagt ner sina sångböcker var det min tur att gå fram till altaret och läsa mina rader. Jag läste tyst medan tårarna föll och när jag kom till sista meningen var bläcket så utsmetat att jag inte kunde urskilja bokstäverna. När det var dags att ta farväl stod jag framför kistan längre än någon annan. Jag försökte behärska mina tårar men de gick inte att håll tillbaka, farväl, farfar, jag hoppas hon väntade på dig, jag älskar dig, viskade jag och pussade på rosen innan jag överlämnade den. Jag tror inte att jag hade varit ledsen på riktigt innan den dagen.

 

Den våren förblev mörk. Jag stannade inne. Försökte undvika blickarna i skolan. Jag hade bara en sak i fokus.

Flykt.

 

---

 

Det som höll mig vid liv var kameran, musiken från din gitarr, mörkrummet på skolan och mitt hemliga poesiblock. Det som sakta tog död på mig var för många gröna Marlboro, för få timmars sömn och för mycket rödvin. Jag var inte som andra tonåringar, som sprang runt med olika killar och gick på disco, jag höll mig för mig själv. Jag var nog rätt ensam, i alla fall ensam nog för att kunna höra kylskåpet surra om nätterna och när grannarna hade sex på övervåningen. Inte ens om jag höll för öronen och blundade riktigt hårt, upphörde surret eller ljuden från passionerat sex.

 

Jag var den enda i min klass som inte grät på studenten. Egentligen så kände jag ingen av dem. Deras ansikten var förutsägbara och deras blickar brände i nacken. Jag var aldrig som dem. Jag var ingen. I huvudet var jag redan långt innan på väg därifrån. Från skolgården, deras falska leenden och alla förutfattade meningar. Jag sprang hem den dagen. Mina ben svävade fram. När jag kom in på mitt rum låg jag i sängen hela eftermiddagen och lyssnade på Creep med Radiohead. Det var ingen dag jag ville fira. För mig var det en dag precis som alla andra.