Du stod i dörröppningen, med din urtvättade basker på huvudet och den där luggen framför högra ögat. På andra sidan rummet låg jag i sängen och studerade din gestalt mot den vitmålade trädörren. I ena handen höll du ett nät med klementiner och i den andra höll du en brun, brödpåsen, innehållande två croissanter. Varje morgon vaknade jag av att du log mot mig från sovrumsdörren. I samma gamla basker och alltid med samma saker i händerna. Jag sträckte ut armarna efter dig och bad dig krypa ner bredvid min nakna kropp, men du insisterade på att få frukosten färdig, försvann ut i köket, kokade kaffe, så att hela våningen dränktes i kaffeångor, skalade två klementiner och bredde apelsinmarmelad på croissanterna. Jag hörde hur du öppnade köksluckorna, stängde dem, tog fram kaffekoppar och fyllde kopparna med en skvätt mjölk och kaffe upp till kanten. Du gjorde allting i precis samma ordning varje morgon. När du kom tillbaka in till mig ställde du brickan på nattsängsbordet och drog isär de tunga, tyllgardinerna i ett enda drag. Jag gillade inte det ljudet. Det var som om någonting gick sönder. Som att jag visste att jag inte fick ligga kvar under täcket längre. Nu möttes mina ögon av solljuset och du satte dig på sängkanten, drog dina fingrar genom mitt hår och viskade god morgon, frukosten är färdig. Jag vände mig om, drog täcket över huvudet och mumlade någonting otydligt. Det var samma sak varje morgon, du insisterade på att gå upp och förbereda frukosten, medan jag insisterade på att få ha dig kvar hos mig. Men du ville sparka igång dagen så fort som möjligt, du gillade inte att ligga kvar i sängen efter att du öppnat ögonen. Jag var tvärtom. Jag ville känna din, morgonvarma kropp mot min och viska oförskämda förslag i ditt öra, men innan jag visste ordet av det, stod du där i dörröppningen hemkommen från bageriet redan halv nio på morgonen. Varje dag. Du satte på pianomelodier, drack ditt kaffe och frågade mig en sista gång om jag ville ha min frukost eller inte. Jag svarade inte ens på tilltal, stirrade in i väggen och surade tills du tillslut kröp ner bredvid mig igen och kittlade mig nedanför revbenen. Då log jag igen. Skrattade lätt och kyssta dig hysteriskt. Så fort våra läppar möttes, upphörde rummet runtomkring oss att existera. Då existerade bara du och jag. Och för några sekunder var allting perfekt. Jag levde för de där korta stunderna. För den där perfektheten. Men tiden vi spenderade där mitt emellan var som en ända lång transportsträcka till nästa stund. Då bråkade vi mest om småsaker, jag låg under täcket i flera timmar och du lämnade lägenheten med att slänga igen dörren så hårt du bara kunde. Men när du äntligen kom tillbaka smög du ner dina händer under täcket och viskade förlåt och andades förföriskt i min nacke och än en gång fanns ingenting annat. Bara du och jag, där under täcket. Utan tårar, förtvivlan eller delade meningar. Nu delade vi kropp, ingenting annat. För det var det enda vi tycket lika om, eller på det enda planet som vi verkligen passade ihop. För annars gick våra meningar alltid isär. Vi var som ett enda stort stormoväder som kunde blåsa omkull när som helst. Vårt förhållande gick ut på att bygga upp spänningar som skulle leda till de där stunderna då våra kroppar exploderade och blev ett. Det var så vi levde tillsammans under nio månader och fem dagar, tills det att du en dag aldrig uppenbarade dig i dörröppningen, en sensommarmorgon i augusti. Du kom aldrig tillbaka, polisen letade efter dig, din syster och dina föräldrar letade efter dig. Jag letar efter dig än idag och jag kan inte sluta tänka på hur vi skulle ha det, ifall allting fortfarande skulle vara likadant? I efterhand har jag insett att du var stormen som blåste liv i mig. För utan dig är jag död.

/
2010-11-28