Jag vill skriva rader som berör, men tappat förmågan. Mina ord glöder inte längre. Det är en sån period just nu. Det händer nya saker hela tiden. Nya barer besöks, nya caféer, nya affärer och nya människor möts. Vi försöker ta vara på stunderna. Varje dag. Plugg, träning och andra måsten bygger hög. Men idag har vi äntligen tagit tag i både städning och tvätten. Så då är det kanske dags att öppna en av romanerna som också ligger på hög bredvid sängen. Det är några stycken som ska läsas ut innan klockan byter år.

Inatt kommer mamma tillbaka på spontanbesök. Efter en vecka hemma i kylan saknade hon redan värmen. Jag förstår henne. Jag hoppas inte vädret slår om så fort hon sätter sin fot på flygplatsen bara. Vi har bara haft en veckas dåligt väder på hela oktober och det var när min familj var på besök. Så typiskt.

Men, men. Som sagt, jag har ingenting intressant att berätta. Så jag lyfter på hatten och önskar er en mysig kväll där hemma i vintermörkret.

Jag vet aldrig vad jag ska skriva längre. Orden har fastnat någonstans. I solskensdagar, pubrundor, cafémys, katalanska ord, långpromenader, tekvällar och sovmornar. Igår efter Katalanska kursen tog vi med Cornelia till en av barerna på vårt torg och där blev vi kvar till stängningsdags. Det finns så mycket att prata om. Jag inser oftare att jag bara är tjugotre år och har mycket kvar att se i livet. Att det är okej att sova länge just nu. Att det är okej att inte ha så mycket måsten. Att det är okej att vilja bli författare. Att det är okej att ha drömmar höga som höghus. Här är det okej. Jag kände aldrig samma sak där hemma i lilla landet lagom (det finns alltid människor som vill ta dig ner på jorden). Men det kanske bara är jag som börjar förändras, som har fått lite mer skinn på näsan.



Mina pengar dök upp på kontot igår. Äntligen. Det är inte alltid så tillfredsställande att leva upp sina sparpengar och leva på ett studiemedel när hyran ligger på nästan lika mycket. I två månader. Men nu känner jag mig minsann rik. Det första jag gjorde var att springa och köpa ett par kängor som jag blev förälskade i någon gång förra veckan, följt av lite nödvändig höstshopping. Jag kom hem med shoppingkassar både idag och igår, men såklart mindre pengar i plånboken och lite ångest. Men jag var värd det, speciellt eftersom att vi var tvugna att "leva" för alla mina födelsedagspengar också.
Nu ska jag sätta på en kopp te och mysa med en bok.

Det började skymma på promenaden hem. Vinden slet tag i löven och fick dem att virvla några varv ovanför marken. Regnet hänger i luften. Vi har spenderat ännu en eftermiddag i parken. Teet kokar på spisen. Nu luktar det nejlikor och citron i hela lägenheten. Klockan fyra imorse drack vi samma te hemma hos Vanessa efter en trevlig kväll ute.



När jag stod i duschen imorse och tittade upp på den blå himmlen, den gula fasaden och såg en hop fåglar flyga förbi. Fick jag tillbaka frihetskänslan. Ibland glömmer jag nog bort hur bra vi har det. Att vi befinner oss långt från kylan och är så gott som skyddade från vinterdepressioner. Idag fick jag dessutom äntligen besked från csn. Mina pengar är på väg. Ännu ett tecken på att allting ordnar sig till slut. Jag behöver nog inte gå runt och vänta på en vårdag i november om vädret fortsätter såhär. Här är det vår varje dag...

Jag vaknade med en härlig känsla i bröstet imorse. Till skenet från värmeelementet som lyser upp hela rummet som en öppenspis. Följt av frukost på sängen och en fin kille bredvid mig. Ibland kommer jag på mig själv med att sakna en liten kissekatt som kommer upp till mig i sängen på morgonen och spinner i takt till mina andetag. Jag tittar upp på en klarblå himmel och lyssnar på Winnerbäck idag med. Det är höst för mig.

Dagarna springer förbi. Jag är rädd för att jag sover för mycket. Men vad gör det om hundra år...
Nej, idag blir det en rundtur här i Grácia med nyfunna vänner. På återseende.

Mina hormoner har spökat lite idag men vi lyckades ta oss iväg på en fin promenad till slut.



Vi fönstershoppade lite.
Jag fastnade för Replay's snygga skylfönster.
Jag börjar bli trött på att vara fattig, har ett enormt shoppingbehov.



Vi fortsatte vår promenad längst Passeig de Grácia.
Efter en stund blev vi fikasugna,
så vi köpte en kaka och en kaffe på Mc´Café och
satte oss på en bänk i solen och betraktade omgivningen.



Bland annat dessa söta gubbar...



Nästa stopp blev Placa Catalyna.
Mitt i city, tre metrostationer från vårt hem.



Där fotade jag alla dessa duvor...



och trädet som också var fullt med duvor...



jag fick frön av en gammal man och matade duvorna från mina egna händer.
Det var minst sagt en annorlunda upplevelse.

Vid sju tiden gick vi hela vägen tillbaka till Grácia.
Stannade en liten bit från oss och åt på ett mysigt litet ställe
som hette Healthy fresh food, det var riktigt gott...

Jag ligger forfarande i sängen. Nyvaken, med rufsigt hår. Du gick precis iväg till bageriet för att köpa bröd. Nu luktar det nybryggt kaffe från köket. Jag har tur som har dig. Te, valnötsbröd och marmelad blir det för min del idag. Lars Winnerbäck strömmar ur högtalarna den här morgonen och jag tror han får bli min trogne följeslagare genom den här dagen. Han sjunger någonting om att, vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej. Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig. Det är otroligt.

Jag har haft väldigt svårt att sätta ord på mitt liv den senaste tiden. Jag har velat skriva om hur det är, men inte lyckats ta mig enda fram till punkt. Jag saknar höstkreativiteten. Den brukar komma till mig såhär års. Men den är väl försenad som allt annat här nere. Ni pratar om den första snön där hemma, för mig är det redan ofattbart.

Vi kom precis in från en promenad. Fullmånen tittade ner på oss från en nattblå himmel. Vi gick förbi Sagrada Família och förundrades över hur mycket ståtligare den såg ut i månljuset än i solljuset på dagarna. Det sägs att det kommer att bli jordens åttonde underverk. En bit därifrån satte vi oss på en uteservering och åt en nybakad baguette med tomat och mozarella och pratade om allt möjligt medan du rökte en av dina Lucky Strikes. Det är någonting speciellt med månljus och kvällarna här. Det är svårt att förklara. Jag tror att jag skulle kunna leva ett helt liv här.

---
En mulen dag. Kaffe i handen. Ett tomt dokument. Kent i bakgrunden. Snurra din jord igen. Idag ska jag lära mig lite om Spaniens kultur och historia. Inlämning klockan åtta. Så jag borde sätta igång...

 

Jag kom precis hem från en kopp te hemma hos Cornelia.

Vi tog en promenad tillsammans efter kursen och hamnade i hennes lägenhet.

Jag hade tänkt skriva några rader till, men jag börjar bli väldigt trött

och jag antar att de flesta av er sover ändå.

Så vi ses imorgon istället...

Solen har kittlat mig i nacken hela dagen, genom fönsterrutan. Men jag valde att sitta inlindad i en filt, dricka te, lyssna på Imogen Heap och redigera bilder istället. Vissa dagar vill jag bara lägga ifrån mig allt annat och göra det som är jag. Precis som idag. Även om högen med måsten växer, så känner jag inte samma press längre. På så sätt, tycker jag själv att jag kommit en bit på vägen.

...

Vi hann precis pusta ut och lugna nerverna igår efter måndagens lektion i katalanska. Men nu stiger pulsen igen. Halv åtta är det dags på nytt. Heja!

Rastlösheten har pumpat runt i mina vener ett tag. I några veckor. Jag är en rastlös själ och behöver hela tiden förnyelse. Ny årstid och speciellt övergången till hösten, är bland det bästa jag vet. Jag hade mina tvivel där ett tag när sommaren blev för lång, på varför jag är här. Men nu vet jag varför. Och jag lovar er, allt är ännu vackrare på hösten.

Idag har vi promenerat längst San Joan ner till Arc de Triomf och genom park Ciutadella. En riktigt härlig höstpromenad med en enligt mig typisk spansk fikapaus på vägen. Jag har stillat mina fotofingrar och använt min basker för första gången. Och du och jag fortsätter att vandra hand i hand.

Vi överlevde även denna gång. Trots att jag utbrast no och visade min ångest genom att lägga mina händer för ansiktet inför hela klassen. Men efter det gick det till och med lite bättre. Vi lär oss den hårda vägen...

Snart kanske jag har lyckas bota min blyghet helt och hållet.
Det enda sättet verkar vara att utsätta sig för obehagliga situationer. Gång på gång.



Nu ska jag dra täcket över huvudet och somna till Thåström. Imorgon ska jag försöka bota min fotoabstinens. Bona nit.

Jag har tagit en fikapaus. Nu värmer jag mina fingrar runt kaffekoppen och äter en chokladmuffin. Jag har pluggat hela morgonen. Till lunch åt vi wok på torget och lapade sol. Höstluften har äntligen hittat hit. Det är en väldigt fin höstdag, så jag ska skriva färdigt det sista på min epikanalys och ta mig ut igen. Vi tänkte sätta oss på en bänk någonstans och ta igen lite katalanska inför kvällen.

Jag börjar bli riktigt förvirrad av alla dessa språk. Sedan vi börjat gå ut och träffa lite mer folk, har det blivit mycket engelska. Samtidigt som vi ständigt lever i en stad där spanskan och katalanskan går hand i hand. Och ikväll ska vi till vår tredje lektion i katalanska där vår lärare endast pratar katalanska. Det är förvirrande, konstigt, men mest av allt lärorikt. Men det känns konstigt när min hjärna automatiskt vill skriva på engelska istället för på svenska, då har det gått lite för långt...

Jag gillar att fylla år. Tårta på sängen är bland det finaste jag vet. Det är nog första gången i mitt liv som jag har sjutton grader varmt på min födelsedag. Med höstvindar i håret och halsduk runt halsen begav vi oss till en väldigt fin plats här i Barcelona, Parque del laberinto de Horta. Vi gick vilse i labyrinten, upplevde riktig natur, plockade färgglada höstlöv, hälsade på vildkatter och stannade tiden.

Filtar, ljus, sockor och kanelte väntar nu. Äntligen börjar höstkänslorna hitta till södra Europa. Jag har haft en väldigt lång och fin sommar, det är en sak som är säker. Nu välkommnar jag hösten med öppna armar...

Det känns tomt. På både gott och ont. En omtumlande vecka har passerat. Många intryck, många viljor och många fina dagar. Och lite kaos på slutet. Men fint...

Jag har inte velat finnas till i den virituella världen. Ibland vill jag inte finnas till i någon värld över huvud taget. Men nu vill jag komma tillbaka...

Nu försöker vi hitta tillbaka till ensamheten och lugnet. Till allt det där som är vårt. Wok i sängen, spontanitet, hemmamiddagar, promenader, sovmornar, Jonathans gitarr som bakgrundsljud, pluggtimmar, språket och allt annat. Vi försöker kicka igång där vi pausade...

Hösten kom. På en vecka. Nu värmer jag mina frusna händer ovanför lite värmeljus och dricker ett glas Sangria. Och fick svar på ett sms. Det blir ett glas ute ikväll...

När vi kommer hem ska jag sova med en filt i påslakanet. Det är efterlängtat. Och imorgon vaknar jag som tjugotreåring...

Jag har varit tom på ord de senaste dagarna och troligen kommer jag att fortsätta vara det ett tag till. Om några timmar kommer min mamma och mina syskon hit och bor hos oss i en vecka. Så jag antar att jag kommer att ha fullt upp. Vi ses när vi ses, helt enkelt.

Jag tycker om: drömfångare, måndagar, paraplyer, luftballonger, anteckningsblock, gamla böcker, burkar, jonathans nya gitarr, vegetarisk mat, frimärken, kameror, sandaler, trappor, musik, havet, dimma, melankoli, drömmare, armband, filtar, parker, dina låttexter, vita sängkläder, rosetter, citronte, post-it-lappar, wok, min macbook, converseskor, vinkvällar, djupa samtal, höstlöv, stickade halsdukar, sorgliga texter, kärlekshistorier, fika, speglar, kaffe och sushi.

Jag tycker inte om: sträva händer, jord under naglarna, ryggvärk, lukten av valeriana, fikonspråk, Sofi Fahrman, blått som i höger, glasögon, Windows, snobbar, högskolan, gråa novemberdagar, tv, klorat dricksvatten, hårspray och disk.

- Vet du vad jag vill göra?
- Nej...
- Jag vill gå längst stranden och andas havsluft. Det var jättelängesen.
- Okej, älskling, då gör vi det.

Det är en helt vanlig fredag. Förutom att almanackan visar första oktober. Det känns overkligt. Men tiden är ju fortfarande densamma oavsett om jag går i shorts eller inte. Det är fortfarande o-k-t-o-b-e-r. Jag vill inte att tiden ska gå så fort...



Jag har äntligen blivit av med chick-lit-uppgiften och fått betyg i två andra kurser. Så nu ligger jag i fas. Så det så, Csn. Nu är det bara att vänta på pengarna. När jag var färdig med uppgiften strax efter åtta gick vi ut en stund. Andades frisk luft. Jag kanske till och med kände en och annan höstvind. Men jag började bara hosta igen. Så vi gick bara till affären och köpte soltorkade tomater, ruccolasallad, mozzarella, oliver och en stor baguette. När vi kom hem gjorde vi varmamackor i micron. Livet utan ugn går faktiskt över förväntan. Det är mycket man kan lära sig leva utan...

Nu ska jag skaka sängkläderna och bädda ner mig under täcket och gosa ihop på din arm. Slå på en film. Koka te och inviga hösten med några värmeljus. Godnatt.