Vi gick och la oss precis innan klockan tre. Ett tag känndes det som om den här staden adrig skulle gå och lägga sig. Jag hörde de ekande skratten, någon som klappade händerna och ljud från torget. Jag kunde inte förmå mig att somna. Timmarna gick. Ångesten kröp sig närmare och la sig bredvid mig på huvudkudden. Benen började klia. Världen hade tystnat. Du hade somnat till och från. Jag tror att jag väckte dig. Du viskade såja, älskling och höll om mig. Du visste att jag inte skulle kunna somna och föreslog att vi skulle sätta på en film. Du fixade allt som vanligt. Ps. I love you rullade igång efter mina önskemål. Jag grät mer än vanligt. Kände igen mig mer än vanligt. Och känslan av att jag kanske skulle förlora dig någongång fick mig att krypa allt närmre. Men du sa: Jag är fortfarande helt övertygad om att du kommer att dö innan mig. Och jag sa: Det hoppas jag verkligen!

Filmen är slut. Vi har ätit spagetti och tomatsås i sängen. Jag har skrivit ner mina rader som jag försökt memorera hela natten. Inlindad i mitt påslakan på övesrsta trappsteget och hört fåglarna viska godmorgon. Grannarna lämnar lägenheten, staden vaknar sakta men säkert till liv och jag har fortfarande inte somnat. Temperaturen börjar stiga, himmlen är redan blå. Dagen är här. Nu är bara frågan ifall jag ska försöka gå och lägga mig och sova några timmar eller vara vaken tills jag inte orkar stå på benen längre?