Tankar, ord och eftertänksamheter spar jag till ett annat tillfälle. God natt.

Fika hemma hos farmor och farfar, min älskade farfar fyllde år.

Idag vid frukostbordet bestämde vi oss för att strunta i allt vad studier heter och bara vara. Efter en påsk med far och fläng mellan nära och kära, satte vi oss i bilen och körde ut till Björnö. Bara du och jag. Vi gick längst stranden hand i hand med vinden i håret, andades in den svala vårluften, lyssnade till fågelkvitter, skvalpande vågor och trädens prasslande i vinden.

På eftermiddagen fikade vi och gick en vända på stan och på kvällskvisten satt hela familjen samlad på verandan hemma hos farmor och farfar. Jag har verkligen fina människor omkring mig. Här som där. Det känns lite fantastiskt att det finns vänner som faktiskt längtar efter oss där nere. Det trodde jag aldrig.

Jag förälskade mig i en tapet när vi var hemma hos min pappa ute på landet i söndags. Jag önskar att jag hade ett sådant fotogeniskt rum att fotografera i oftare. Nu ska vi titta på I rymden finns inga känslor hemma hos mamma.

...jag har spenderat kvällen i en biosalong med Sandra, framför Norwegian Wood. Den var fantastisk. Därefter köpte vi med oss sushi och drack te runt deras köksbord. Nu går jag igenom helgens bilder och dricker ännu mer te. Fint värre.

Läser Hjärtans fröjd ute på verandan i morgonsolen. Ensam hemma för en stund.


Skriver Låt den rätte komma in-analys på biblioteket i tre timmar.

Vaknar till uppdukat frukostbord hemma hos mamma. Mys.

Äter påskmiddag med finaste släkt och vänner ute på verandan i solskenet.

Vi har även hunnit med falafelpizza på Amore, en fika på stan, att dricka vin med Sandra och Jesper, en lång promenad på Skälby och just nu känner jag mig lugn inför en obokad påskafton imorgon. Nu: Kvällsmacka och cocoste och sista sidorna i Hjärtans fröjd. Glad Påsk, på er!

Det är fullmåne. Jag är dödstrött. Vi sitter på bussen på väg mot Girona. Jag försöker sova, men kan inte få ro. Månen följer med utanför fönsterrutan hela vägen. Det är någonting speciellt med att åka buss mitt i natten. Vi lyfter i soluppgången och bländas av solen hela vägen över Frankrike. När jag sett alla vackra berg drar jag ner fönsterluckan och försöker att sova. Men förblir sömnlös hela vägen. [tankar från bussen]



Det är lugnt att komma hem. Precis som vanligt. Allt i sin ordning. Nästan så att man blir lite rastlös. Men det känns så hemma. Fast ändå inte. Mest som en spegelbild av ett tidigare liv. Vi laddar inför en ledig påskhelg med att hänga på biblioteket och plugga, dricka te hemma hos mamma, ta igen missade samtal med älsklingssystrarna, läser ett drös nylånade böcker från biblioteket, äter lunch på verandan hemma hos svärföräldrarna och så vidare.

 

Jag längtar efter att få ta igen förlorad tid med vännerna och pimpla vin ända tills det ljusnar, grilla på Djäkneberget och tjuvröka i lekparken. Jag längtar efter den stillsamma naturen, vitsippehav på Ängsö och knoppar på träden. Men först ska jag fira påsk med nära och kära och äta hederligt svenskt påskgodis. Och så måste vi hinna med ett biobesök. Norwegian Wood, såklart!

Klockan tre inatt är vi äntligen på väg mot norr. Är på plats i Västerås vid lunchtid.
Vi hörs när jag har mer att berätta. Kram.

Kaleidoscope med Kate Havnevik strömmade nyss ur högtalarna. Melodiskt. Stämningsfullt. Jag besöker fina bloggar och vill fotografera spetsgardiner och vita sängkläder. Florstunna. Bräckliga. Sensuella. Nu är det tyst. Jag är lite av ett mensmonster idag, känner mig fasansfullt ofräsch och vill helst av allt dra täcket över huvudet och plågas av melankolin. Eller byggas upp av den. Hitta den där inspirationen som jag behöver. Den finns ofta i melankolin. Solens strålar stoltserar utanför fönstret. De lockar mig inte ett dugg. Inte idag. Jag försöker förtränga att jag måste plugga, men jag vet att om jag inte gör det kommer jag vara tvungen att spendera många timmar av min Sverigevistelse med näsan framför böckerna och datorn. Åååå. Jag vill bara åka hem. Nununu. Att vänta har aldrig varit min grej.

Jag kanske borde rätta till hästsvansen, eller duscha, kanske vore på sin plats, dra på mig fina kläder och stoltsera ikapp med solstrålarna och faktiskt ta tag i den där jäkla analysen. Det brukar ju trots allt inte vara så farligt när man väl kommer igång. Jag har egentligen ingenting annat att göra. Och det är söndag, vilket innebär att allt är stängt, så jag kan ändå inte klippa mig förrän imorgon. Jag insåg igår att jag verkligen måste klippa av mig topparna och kanske mer än så. Men jag kan såklart inte bestämma mig...

Idag har vi haft en riktigt trevlig pysseleftermiddag hemma hos Cornelia. Vi har fotograferat bokstäver, klippt, sytt och trixat för att få till allt som hon hade tänkt sig. Tanken är att hon ska göra en poster till en studentfestival i Tyskland. Jag hoppas hon lyckas klippa ihop någonting i photoshop till slut. Det var lite trixit att få till det med bokstäverna som aldrig ville vara still och bakgrunder och sånt. Men det går säkert suveränt. Jag har även försökt mig på att vika pappersfåglar, jag lyckades knåpa ihop en till slut efter många om och men (de som jag fotade tidigare hänger prydligt på väggen inne på Cornelias rum). Men det var verkligen inte lätt. Avslutningsvis pustade vi ut med en varsin öl på ett mysigt litet hak, nu vill jag mest slänga av mig kläderna och däcka framför en film eller nåt. Jag kanske fastnar med skrivblocket eller med ett nytt worddokument, huvudet snurrar av ord som vill ut just nu.

Nu är den stora frågan, plugga eller inte plugga?

Raderna hittar allt för sällan hit.
Efter jordbävningen i början av januari och vårvärme i februari,
har de vita sidorna blivit ännu vitare.
Dagarna innehåller färre explosioner och är kantade av vardaglig tristess.
Jag söker alltid efter det där lilla extra som får jorden att snurra några varv för mycket.
Men det står ganska still,
det är kaffekoppar son dagligen töms och fylls på kaféerna,
det är vinkvällar som slutar med fördragna gardiner och "release me" på låg volym ur högtalarna strax innan klockan fem på morgonen,
jag bygger luftballonger, för att nå en högre höjd, för att sen falla om och om igen,
den kreativa processen har åtminstone en lugnande effekt på krypande fötter om nätterna,
du är finare och jag är nykär (du och jag förevigt),
det är högläsning av spansk poesi, promenader längts numera välkända gator med katalanska namn,
det är nudelwok på torget, picknickar i parker, långa kamerapromenader, sol, gräs, brun hud,
spetsunderkläder, långa klänningar, sandaler, bara ben, temys och nätter med balkongdörren på glänt.
Det är sommar,
det är livet,
precis som det ska vara.
Med en gnutta framtidsångest, fumlande fingrar, stjärnfall från balkongen, cigarettrök från mina älskades mun, korta nätter, långa mornar, sena frukostar, biblioteksplugg, leende läppar, diskberg och smutsiga golv...


"Du sa att du saknade min poesi
jag sa att jag saknade känslan
av att existera..."

Vi levde aldrig samtidigt du och jag.


(Skrivet innanför en röd pärm, alldeles nyss...)
Jag antar att det är mitt sätt att säga, god natt.

Efter en hel dag inomhus bestämde vi oss för att gå ut i eftermiddagssolen, när det äntligen klarnade upp lite efter en gråmulen dag. Efter en liten promenad hamnade vi först på ett mysigt ställe vid namn Casa Portugesa där vi drack en varsin kaffe och åt en tårtbit. Därefter gjorde vi ett stopp hemma hos Cornelia, drack tekopp efter tekopp och pratade om idéer till hennes poster. Vi provade att fotografera bokstäver mot fönstret, men det blev mörkt alldeles för fort. Tredje försöket gillt i helgen. I guess.

Lugnet har flyttat in hemma hos oss idag. Balkongdörren står på glänt, frisk efterregnluft strömmar in i lägenheten och fåglarna kvittrar. Jag ligger under täcket med datorn i famnen iförd en av dina fina skjortor och du sitter bredvid och spelar kentlåtar på gitarren. Jag brådskar inte med analysen eller läsandet den här veckan. Det visade sig att jag tagit fel på inlämningsdatumet med några dagar. Så istället skickade jag in min slutgiltiga ansökan för höstterminen igår kväll. Jag har aldrig varit så nervös tidigare(och tyvärr känns det som att jag har en pyttechans att komma in, sen när blev det så svårt att komma in på högskolan?). Jag försöker att inte bryta ihop och ta ut förlusten i förväg.

Annars längtar jag mest hem till mammas trygga famn, vitsippor och påskgodis. Snart så. Jag hade tänkt bygga en luftballong idag, har hittat det bästa materialet ute på gatan för att bygga en. Men jag tror inte att jag är så pysslig av mig idag (vad jag ska med den till, hoppas jag ni får se senare). Kanske vaknar konstnärsådran till liv lite senare. Nu ska jag ta och läsa en stund och lägga framtidstankarna på is ett tag.

Läser Låt den rätta komma in idag igen, ligger i solen i gräset och ser hur huden ändrar färg, springer en runda, lyssnar på när Jonathan spelar gitarr, skjuter upp plugget, inser att datumet till sista ansökningsdag närmar sig, har beslutångest, vill shoppa sommarkläder, äter vegetarisk curry, redigerar bilder, försöker färdigställa min kärleksnovell och lyssnar på Winnerbäck.

Gårdagen.

Vi har precis bokat flygbiljetter till nordligare breddgrader. Det blir en långvisit på närmare två veckor under påsk och Valborgsmässoafton, från den nittonde april till den andra maj. Jag kan knappt vänta. Men först väntar en vecka med intensivplugg. Ska avsluta söndagskvällen med att läsa de sista sidorna i Låt den rätta komma in och se på filmen för att kunna ta tag i en sjusidig analys av både filmen och romanen imorgon. Men när det är avklarat väntar svensk vår och mys med nära och kära. Vi ses om lite mer än en vecka!

Idag tittar jag på solen med balkongdörren på glänt, vaknar klockan två med dagen-efter-huvudvärk, äter jordgubbsfrukost, dricker vatten, lagar mat på det som finns hemma, tittar igenom bloggarkivet och hoppas på att jag ska vakna till liv, så att jag kan skriva klart den sista sidan på min analys om surrealistiska inslag i banböcker. Vi ramlade in genom dörren klockan sju imorse efter en mysig kväll hemma hos Vanessa. Med hemmagjord sushi, rödtjut, rom och Cola, stämningsfull musik, spansk poesi och djupa samtalsämnen. Jag hade helt klart en av de mysigaste kvällarna på länge.

Bilder från förra sommaren.

Imorse spelades En plats i solen under frukosten och sommarkänslorna var fulländade. Förra årets blommiga sommarklänning åkte på och jag lämnade strumpbyxorna hemma för att gå barbent första gången för i år. Vi har vandrat omkring i skogspartierna bakom Parc Güell och kramats i gräset, ätit pastasallad på balkongen och bara tagit vara på varenda liten stund. Nu sitter jag på samma bänk som igår kväll, äter kakor och tittar upp mot en stjärnklar himmel och tänker på er där hemma, när jag ser på månen som är lika vacker hemma hos er. (Nu blir det sushi hos Vanessa, lagom spontant så där.)

Igår var livet så där lite extra fint och bjöd på bland annat: biblioteksplugg, balkongfika, glass med Cornelia, te hemma hos Cornelia, tidningspapperklipp, fina gardiner inne på Cornelias rum, fotoidéer, fin utsikt från balkongen med kvällens sista cigarett, promenad hem med världens finaste och mys in på småtimmarna.

Nu tittar solen in genom vardagsrumsfönstret, Imogen Heap strömmar ur högtalarna och vi har precis dukat undan frukosten (och klockan är fortfarande innan tolv). Jag ska borsta igenom håret och klä på mig, sen väntar några timmars biblioteksplugg idag igen. Det känns bra. Efter det tar jag nog min finaste i hand och spenderar eftermiddagen i gräset någonstans.

Jag har dragit av mig strumpbyxorna och bh:n och krypigt ihop med datorn och en kopp citron- och ingefärste i soffan. Den här onsdagen har jag spenderat på det ena caféet efter det andra och studerat magiska sagoteman i bland annat berättelsen om Narnia och diskuterat vampyrfenomenet med mina vapendragare inför veckans läslogg. Allting flyter på som det ska… till och med nätterna har lugnat ner sig lite grann.

Kameran ligger dock och dammar igen någonstans, men kreativiteten har hittat till de tomma skrivytorna i Word istället. Jag försöker skriva så mycket jag hinner för att ha någonting att skicka in som textprov till skrivarlinjen. Kanske dyker det upp en ren och skär kärlekshistoria här inom kort… jag hoppas på det!

Tack så jättemycket för alla suveräna boktips som vällde in här för någon vecka sen, jag tänkte lista samtliga titlar och författare här nedan, så att ni också kan ta del av dem. Det finns så sjukt många böcker som jag skulle vilja försvinna i just nu, frågan är bara vart man ska börja? God natt.

 

-       The picture of Dorian Gray av Oscar Wilde

-       Vindens skugga och Ängelns lek av Carlos Ruiz Zafón

-       Att springa av Maria Sveland

-       Drömfakulteten av Sara Stridsberg

-       Easter Parade av Richard Yates

-       Pioner av Isabella Varrisshio

-       Röda vita rosen av Mariette Glodeck

-       Allt för min syster och Den tionde kretsen av Jodi Picoult

-       Himmel, helvete och allt däremellan – om känslor av Anna Kåver

-       Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) av Anneli Jordahl

-       Boktjuven av Markus Zusak

-       De kallar mig Ise av Madeleine Krell

-       Resa genom ensamheten av Plura Jonsson

-       Vildängel och Hallonbäcken av Lina Forss

-       Kärlekens historia av Nicole Krauss

-       Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket, När du blundar tittar jag och Bara kärlek kan krossa ditt hjärta av Gunnar Ardelius

-       Skynda att älska, Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött och (Bajsfesten) av Alexander Schulman

-       Burpojken, Solrosskogen, Bara barnet och Skymningsbarn av Torey Haydens

-       Nick and Norah’s Infininte Playlist av Rachel Cohn

Vi gick en kvällspromenad. Det kändes som sommarkvällarna brukar göra i juni och det blev inte mörkt förrän runt halv nio. Sommartid är nog rätt bra ändå. Nu kokar vi soppa alldeles för sent och jag läser en bok medan det kokar under locket. Jag undrar lite smått för mig själv, hur en uppochnervänd morgon kunde sluta i ett sådant lugn och hur dagen i sig kunde kännas så bra? Jag är helt enkelt inte mig själv förrän efter lunchtid och under nätterna spökar mitt andra jag och jag vrider och vänder på mig långt in på småtimmarna, av en oro som aldrig riktigt vill gå över. Men det går att lära sig att leva med och förhoppningsvis går det över. Så småningom. Och faktum är att jag känner mig faktiskt ganska glad, för det mesta. Motvinden är inte lika stark längre och det känns lite lättare att ta sig framåt...

Jag har ägnat en mulen söndagseftermiddag med att dricka kaffe och ta igen lite studier. Efter en vecka med sommarsol och en temperatur på uppåt tjugofem grader, är det ganska skönt med en ljusgrå himmel. Under veckans gång har mina kinder blivit rosiga och min hud börjar få en snäppet varmare ton. Vi har druckit årets första drink utomhus och fått försmak av ljumma sommarkvällar. Det känns fint, trots det tittar vi på billiga flygbiljetter hem inom en snar framtid för att omfamna saknade själar där hemma i norr.

Robin gav sig av tidigt i morse och jag och Jonathan har inte gjort så mycket annat än att sova sedan dess. Ingen av oss kunde somna inatt och jag har insett ännu en gång varför vi valde att sova i bäddsoffan istället för i sängen (madrassen är helt enkelt en ryggmarodör). Så nu är frågan om vi ska investera i en bäddmadrass eller fortsätta sova i vardagsrummet?

 

Jag skrev ett utkast igår när pojkarna satt fastklistrade framför datorn: Vi har varit på Black Swan ikväll och jag har precis läst ut Kafka på stranden. Det var en magisk upplevelse, men med ett ihållande obehag. Som naglar mot glas. Jag satt som på helspänn under hela föreställningen. Det var länge sedan jag blev så berörd av en film, jag behövde en lång promenad efteråt för att skaka av mig rysningarna. Och nu la jag precis ifrån mig Kafka på stranden på nattduksbordet. Jag tror det framkallade lite väl många sinnesintryck på en och samma gång. Jag känner mig lite omskakad. Jag kan inte uttrycka det bättre än så. Det känns som att jag kommer att sova ganska oroligt inatt. Men jag antar att det är så här det känns att verkligen bli berörd.