Du pratade om kroppsdelarna på engelska och frågade mig om jag visste namnen. Dina fingertoppar smekte över min underarm, det kittlades lite. Mina ögon hade fastnat på en fläck på väggen ovanför teven. Jag hade nog aldrig suttit så stilla i hela mitt liv. Det var som att min kropp sov. Förutom ett hugg i bröstet, som aldrig ville försvinna. Du fick mig att le lite över ett av de där namnen och drog undan en hårslinga som hade trillat ner framför ena ögat. Allt var så stilla. Som att världen gått i ide. Jag skulle vilja vara en björn under vinterhalvåret, falla i vinterdvala när världen blir mörk och kall och inte vakna förrän isen smälter och vitsipporna blommar. Jag undrar hur det känns att vakna efter så lång tid. Du säger mitt namn och jag rycker till. Jag önskar att vi kunde gå i ide tillsammans, sa jag. Du tittade på mig och svarade med lugn röst: Jag skulle göra vad som helst med dig. Jag sov oroligt den natten, vaknade flera gånger, pratade i sömnen och drömde mardrömmar. Trots att du höll om mig, kände jag mig inte trygg. Trygghet och kärlek var för mig långväga uttjatade begrepp som inte längre existerade. Men jag var ändå glad över att du låg där, på din halva av sängen, lite närmare min och andades i min nacke. För då visste jag åtminstone att jag inte var ensam och det var det viktigaste just nu. Jag räknade dina hjärtslag och somnade igen någonstans efter 173.