Jag har försökt skriva några rader på min berättelse ikväll under några ensamtimmar. Men jag har tappat bort mina ord. Bokstavligt talat. Det blir bara platt fall. För varje försök. Fanfanfan.

Jag behöver tips på hur man hittar inspiration/motivation/kreativitet när man tappat tråden. Helt och hållet. Har ni några värdefulla tips att dela med er av, skriv gärna en rad. Det skulle betyda mycket för mig.

Jag vaknade i ett ljust sovrum imorse, efter en natt med konstant spöregn och åska. Efter frukosten promenerade vi bort till den gamla lägenheten och städade. Nu är det nästan färdigt. Det ska bli så skönt att lämna tillbaka nycklarna på måndag och få tillbaka depositionen. Egentligen var det tänkt att vi skulle gå på Mallorkinsk fest på ett av torgen här i Grácia ikväll, men eftersom att regnet envisades med att komma tillbaka blir det nog en hemmakväll i soffan istället. Men först ska vi ta och laga en stor portion linssoppa för våra sista pengar. Om man ändå hade råd att köpa lite kex och getost till. Men så roligt ska vi inte ha det. Tyvärr.


Update:
Det ser ut att bli Mallorcafest ikväll ändå. Kul.

Det är melankoli så långt ögat kan nå idag. Gråa moln och duggregn. Två dagar i rad. Och kallt är det också (jag tror det kan ha blivit vinter). Så jag gör som majoriteten av alla invånare i den här staden så fort solen går i moln. Stänger in mig. Men det är skönt. Att vanka omkring i pyjamas, skriva mail till bästa vännen, dricka te, ta hand om disken, läsa några rader i en bok eller få tid till ingenting. Jag börjar uppskatta den lilla tid som jag fått för mig själv de senaste dagarna. Jag tror jag behöver det.

Jag fick dispens från flyttstädningen idag. Min energi räckte inte till. Jag har trixat lite här hemma istället. Hängt in kläder i garderoben, packat upp min necessär (för första gången på ett halvår) och ställt upp böckerna i bokhyllan. Nu känns inte tillvaron här i söder lika tillfällig längre. Jag försöker tänka på vad jag har istället för vad jag inte har. För tillfället.

Jag är ensam hemma för första gången i den nya lägenheten. Jag orkade inte med världen. Jag har bäddat mer mig i soffan under en tjock filt, lyssnar på Winnerbäck och försöker reda ut mitt själsliga virrvarr. Ibland känns världen lite väl stor för mig. Och jag känner mig lite väl liten. Lite för skör. Jag har saknat någon att prata med. Någon som pratar svenska, någon som förstår mig, någon som inte dömer mig. Ibland känns det lite ensamt, så här långt borta. Fast jag är alldeles för dålig på det här med kontakt. Jag trodde att jag trivdes bra här. Men mitt hjärta är kluvet.



(En dag försvinner jag ur dina ögon, som en svår och jobbig grej).

Jag tänkte ta och lämna några rader från den nya lägenheten. Vi är långt ifrån hemmastadda och vi har flera vändor att gå med saker idag. Men nu är lägenheten vår. Och jag tror faktiskt vi kommer att trivas väldigt bra här. Igår kväll efter katalanskan öppnade vi den första vinflaskan här med Cornelia och skålade lite. Mer sånt blir det i helgen. (Vid sådana här tillfällen önskar jag att jag kunde bjuda in alla där hemma på äppelkaka och kaffe. Men det går ju tyvärr inte). Nu kokar teet på spisen, Jonathan är och köper bröd och Winnerbäck strömmar ur högtalarna. Då känns allt som det ska. Bra.

Jag fick en väldigt trevlig skiva av Robin imorse. Med fransk musik. Jag blev väldigt glad. Nu har han åkt hem och vi är ensamma igen. Vi har promenerat till ett café med wifi, här sitter vi i en varsin fåtölj och dricker kaffe. Jag har läst i Hjärtdjur tills jag blev alldeles snurrig i huvudet. Nu väntar jag på en kopp te och hoppas på att min yrsel ska försvinna.

Fast det var egentligen inte det jag ville tala om. Utan hur lättad jag känner mig just nu. Vi hittade en ny lägenhet i går som blir vår på fredag. Den är helt perfekt. Med två rum, modernt kök med alla vitvaror, stor garderob, ny säng, bäddsoffa, balkong, tvättmaskin och ett stort badrum med badkar. Dessutom ligger den i samma område fast några gator upp och är lite billigare i månaden. Det kommer bli hur bra som helst. Jag är så glad.

Två bilder från i måndags och ett citat.

"Jag frågade mig varför alla måste bli så här ensamma. Varför var det nödvändigt att bli så ensam? När det nu finns så många människor i världen, och när alla söker något hos andra, varför måste vi då vara så ensamma? Av vilken anledning? Snurrar den här planeten runt genom att livnära sig på människors ensamhet?" (Haruki Murakami)

- Vi har inget tillgång till internet (förutom på café). Så det blir många kaffekoppar.
- Lägenhetsletandet går framåt. En visning idag och en imorgon.
- Det är väldigt trevligt med besök.
- Nu ska vi hem och vila efter lite turistande.
- Ikväll blir det utgång.

Vi hörs snart igen.

Jag har landat i sängen med datorn i knät. All min energi försvann bara så där. Jag som hade tänkt agera kock ikväll. I örigt har jag haft en fin måndag. Vi har promenerat hand i hand, knäppt lite kort och självklart blev vi kaffesugna när vi passerade ett mysigt café på vägen. Efter en ekologiskt kaffe och en chokladmuffin gjorde vi ett stopp hemma hos tjejerna på tillbakavägen. Där blev det mer kaffe, en kopp te och en del skitsnack. Det känns lite som vårt andra hem nuförtiden. Nu ska jag äta linschili i precis lagom spansk middagstid och imorgon får vi besök av Jonathans gamla vän basisten. På återseende.

Bara för att Jonathan gillar den här bilden.

Mina fötter är kalla och ännu en tekopp är tom. Bredvid mig ligger en ny bok med bokmärket inskjutet på sidan trettiofyra. Hjärtdjur. Av Herta Müller. Tidigare idag läste jag ut en gammal bok och skickade in hemtentan. Jag har också skrivit en lista på kurslitteratur som måste beställas så fort pengarna dyker upp på kontot. Det känns befriande.

De senaste timmarna har jag mest ätit kakor med stora chokladbitar i och tittat på inspirerande bilder på diverse bloggar och fotosidor. Det kliar äntligen lite i fingrarna igen och jag är ivrig på att få damma av kameran. Förhoppningsvis redan imorgon.

Annars hoppas jag på att årets tredje vecka har en hel del fina stunder att bjuda på. Förhoppningsvis utan orosmoln och onödig ångest. Det ser ut som att det kan bli fint. För livet är trots allt helt underbart, även om det är dåligt ibland. På något vis.

Det är bara att konstatera att jag oroar mig alldeles för mycket för mitt eget bästa. Sedan jag skålade in det nya året har bland annat dessa orosmoln hängt över mig.

Jag har varit orolig för att förlora den jag älskar. Jag oroar mig för skolan och inför kommande kurser. Jag har varit orolig över att min studieskuld växer och växer. Jag har varit orolig över att jag har gjort felaktiga val. Jag oroar mig för att jag börjat sakna er där hemma. Jag oroar mig varje dag för att vi inte kommer att hitta en bättre lägenhet till månadsskiftet. Jag oroar mig ständigt för mig själv. Jag oroar mig för livet. Jag oroar mig för att jag kanske har förlorat det som betyder mest, kreativiteten. Jag oroar mig för att jag aldrig kommer att lyckas. Jag oroar mig för allt med andra ord. Varje dag och speciellt oroliga nätter som denna.

Jag gick längst ån och tänkte på dig idag. Samtidigt som jag nynnade med i refrängen till din nya låt och log försiktigt mot ett gammalt par som såg sådär riktigt lyckliga ut. Sedan så tänkte jag att det kunde vara vi en dag.

...

När jag gick hem kom jag på mig själv med att le när jag såg en lövhög dansa tillsammans med vinden. Löven virvlade runt i en virvelvind. Det var en vacker syn.

Våra blickar möttes där ljuset bröts mellan en kall och en varm glödlampa.

 

...

 

Du rökte gröna LM, första gången vi kysstes.

Saknad. Idag skrek jag i en blommig kudde. Men det hjälpte inte särskilt mycket.

...

Kommer du ihåg när vi delade på en flaska Beaujolais Royal på din favoritbänk och tittade ut över staden som lös som en komet i mörkret?

Det kändes som att hela världen skrattade åt mig. Jag vill bara skrika rakt ut.

...

Våra ansikten möttes och hans leende ristades in på min näthinna. Det var det första jag såg på morgonen när jag vaknade i fortsättningen och det sista jag såg innan jag somnande.

Jag önskar att jag besatt förmågan att bara med ett fåtal ord kunna beskriva hur jag känner mig just nu. Men jag antar att det inte finns någon genväg för att förklara det känslolivskaos jag hamnat i. Det är bara pluggångest, csn-papper, tvivel, inspirationslösa fotoförsök, skrivkramp och bristande livsglädje så långt ögat kan nå. Jag avundas dig som har tusen projekt på gång. Samtidigt. Jag måste ha halkat in på fel väg någonstans i slutet av november. För sedan dess har allt nog bara blivit dimmigare. Det värsta är som vanligt att jag inte vet vad jag vill. Varken med livet, Barcelonaresan, skolan eller med mig själv. Ingenting leder någonstans längre. Eller är det bara jag som inte ser möjligheterna?



Ikväll försökte vi oss på någonting så angenämt som fredagsmys, med god mat, tända ljus och Tonicvatten, efter en heldag med tentaplugg, men istället fastnade vi framför varsin skärm. Jag satt en timme, halvt förtvivlad och försökte skicka in csn-ansökan och förstå mig på kursplaner. Lagom ångestframkallande en fredagskväll som denna. Nu hoppas jag på att min andra nörd har lust att slita sig från sin skärm och se en film med mig istället. Vi ses.

Jag har precis tvättat bort mascaran från ögonen som känns tunga efter flera timmar framför skolböckerna. Sedan senaste blogginlägg har jag lyckats pricka av ännu en punkt på att-göra-listan. Nu är nästa fokus hemtenta, men innan jag kan börja skriva har jag minst 150 sidor läsning framför mig. Men till det finns det fortfarande tid. Så man kan säga att veckan började ganska bra ändå. Jag har åtminstone kommit en bit på vägen.

Jag hade hoppats på att skriva någonting mer eftertänksamt än såhär, men jag antar att jag är tröttare än vad jag trodde. Allting har sin tid. Och jag antar att det är dags för mig att dra täcket över huvudet och släcka alla ljus. God natt.

De senaste dagarna har jag strukturerat bland alla skoluppgifter som byggt hög. Livet kom liksom emellan. Ni vet hur det kan bli. Jag har en jobbig vecka framför mig, med allt som måste göras innan vårterminen kan dra igång på riktigt. Skolpanik på högsta nivå. Dessutom börjar steg två i katalanska imorgon. Men det ska väl gå...?

Jag försöker blicka framåt och kämpar för att allting ska bli bättre. I slutet av januari vankas det flytt och om åtta dagar får vi besök. Dessutom blåser det vårvindar utomhus om dagarna, så vi går definitivt mot ljusare tider. Vi ses när det finns mer att säga.

Det är en lite gladare tjej som sitter vid tangenterna idag. Vinden har vänt. Jag har pratat av mig med tjejerna över en drink, städat ut gammal luft, lagt middag för två och inatt somnade jag på din axel. Utan en klump i magen. Det här året började kanske inte idealiskt, men det har fortfarande bara gått en vecka. Jag tror jag vågar påstå att vi är starka nog att klara av det här.

Idag gick jag upp tidigare än vanligt, smetade mascara på ögonfransarna och tog metron för att spendera eftermiddagen tillsammans med Malin. Det behövde jag verkligen efter allt det här. På hemvägen kände jag mig starkare under solens strålar och tankarna gick mer åt det positiva hållet. Nu ska jag dricka en kopp kaffe.

"Från och med nu kan allting bara bli bättre". För att citera sista raden i min nyårskrönika. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag är fasansfullttrött på det sistnämnda. Jag vet knappt vilken dag det är eller hur länge jag har känt så här. Allting är suddigt. Jag går omkring med en sorts panikkänsla i magen och med tårar bakom ögonlocken. I ovisshet. Jag vet inte när nästa bomb faller. Jag har nästan tappat hoppet på att det går att laga fem år av trassel. Men någonstans inom mig, så tror jag fortfarande på oss. Jag vet bara inte hur man hittar tillbaka...

Jag känner din puls
genom tyget
som är för tunnt

Jag känner dina hjärtslag
och jag vet vad du tänker

Du överför känslan
som är för stark för två ögon
att stå emot

Tårarna faller från dina klarblå ögon
älskling, har jag sagt att
dina tårar är det vackraste jag vet?

...

Det är ingen fara. Ibland blir känslostormarna lite väl starka mellan oss. De kan slita isär de starkaste rötter ibland. För vi båda känner så otroligt mycket på en och samma gång. Vi är inte så starka som vi tror. Men vi har insett att vi båda behöver mer utrymme för det egna skapandet. Du för musiken och jag för skrivandet. Vi går varandra på nerverna i den här lilla lägenheten. Det finns inte plats för oss båda. Vi båda två har så mycket känslor som vi behöver få utlopp för och just nu har vi blivit varandras slagfält. Istället för varandras stöttepelare.

Men jag vill inte att vi ska behöva gå skilda vägar på grund av att vi båda behöver tid. Men tänk så kan man aldrig få den där tiden som man behöver för att utvecklas på egen hand om man är tillsammans med någon? Dessa tankar skrämmer mig. Jag vet att du brottas med samma sak. Jag vill inte vara i vägen för dig, nu när det börjar gå bra för dig. Du om nån förtjänar att hålla på med det du brinner för. Ingenting betyder mer för mig. Det vet du. Jag vet att jag aldrig behöver vara rädd för att vakna upp bredvid en tom huvudkudde. Du skulle aldrig lämna mig bara så där. Du är inte sån. Damn it, I love you so much!

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vill inte ljuga för någon. Jag önskar att jag kunde berätta som det är. Hur allting håller på att rasera. Du och jag. Vi som skulle klara allt. Jag älskar dig mer än någonsin. Det vet du. Och jag vet. Att vi kan klara en till kris. För kärleken finns där. Starkare. Vackrare. Kanske lite mer destruktiv. Jag är rädd för att vi blir mer och mer ett än två. Hur blir man sig själv om man inte vet vem man är utan? När ens liv bygger på tvåsamheten. Vad händer om man blir ensam? Jag vill inte veta. Jag blundar hårdare, för jag kan inte tänka mig ett liv utan dig. Det finns inte riktigt med på min karta. Att vi skulle gå skilda vägar. Men hur ska jag veta att du inte vaknar imorgon och har fått nog? Det är det som gör mest ont. Att jag inte är säker längre. Varken på dig eller mig...

del 1 hittar du här.

Hur ska jag kunna sätta ord på hösten 2010? Det känns nästan som en omöjlighet. Att beskriva hur många olika känslor som har planterat frön, eller hur snabbt tiden har gått, utan att vi förstått hur mycket som har hänt, förrän nu efteråt. Eller hur mycket jag har lärt mig och utvecklats som individ, hur jag har saknat er där hemma i perioder, hur glad jag är för mina nya vänner, att vi börjat på katalanskakursen och för att jag får uppleva allt det här. Det är så otroligt att jag ibland måste nypa mig i armen för att förstå att det faktiskt händer på riktigt. Att det händer här och nu.

Så kom augusti och vi satt på ett plan påväg bort från Sverige. Vi mötte Barcelona i nattljus, bodde på hostel, bekantade oss med staden, var på lägenhetsvisning och flyttade in i vår nya lägenhet redan efter en vecka. Allting kändes för bra för att vara sant. Vi åkte några vändor till Ikea och installerade oss i lägenheten. Vi gjorde utflykter så gott som varje dag, drabbades av värmeslag och vaknade klockan åtta en morgon av att de sköt salut ute på torget. Vi sprang ut och möttes av trumslagare och fyrverkerier. Den stora festen i Grácia var igång. Jag och Jonathan firade fem år tillsammans, jag träffade Malin för andra gången i mitt liv och pratade bort en timme på La Ramblan. Jag lärde mig tycka om sushi. Här någonstans började jag inse att vi hade förlorat våra bästa vänner på riktigt. Att det var försent för att laga någonting som varit trasigt länge. Vi badade i Medelhavet på årets varmaste dag och hälsade på Malin i Tarragona.

 

I september ställde även jag in mig på skolstart, fast på distans. Vi köpte träningsskor och började springa, jag drabbades av sömnsvårigheter på grund av värmen och låg vaken flera nätter i rad till gryningen. Jag grät för första gången sedan vi kom hit, jag hittade tillbaka till kreativiteten, Jonathan köpte en ny gitarr, vi blev vegetarianer och sedan dess har vår huvudföda till största del bestått av linser och grönsaker. Jag försökte lära mig spela gitarr under sömnlösanätter, tog igen en del högskolepoäng från vårterminen, spenderade en romantisk kväll på Montjuïc, jag hittade ny skrivarglöd, jag kände mig lättad efter att ha pratat med bästa vännerna på skype, det regnade in i lägenheten, vi drack drinkar på en mysig cocktailbar, jag blev arg över valresultatet, jag åt macarons för första gången, vi så gott som bodde i parker, vi blev bjudna på invigningsfest, jag blev sjuk och trodde att jag aldrig skulle få några pengar från csn.

Oktober kom väldigt fort. Jag kommer ihåg att det kändes overkligt att det redan var oktober. Sommaren höll i sig. Jag skickade in en hel del skoluppgifter och förkylningen fortsatte plåga mig. Min familj kom och hälsade på, vilket vände upp och ner på tillvaron litegrann. Vi turistade oss och helt plötsligt kom hösten och hälsade på. Vi badade för sista gången. Jag var lättad när de vinkade hejdå igen efter en intensiv vecka, men dagen efteråt kom också tårarna. Vi återgick till vår lilla bubbla, började på katalanskakursen och träffade Cornelia. Jag fyllde år och firade min födelsedag i Labyrintparken, jag fick många nya insikter, vi promenerade i höstsolen, besökte barer, blev vän med Vanessa och jag fick äntligen mina csn-pengar. Det blev höstshopping och mamma kom tillbaka och hälsade på vilket framkallade blandade känslor.

 

November började med en galen helg, vi var på diskotek och dansade till klockan sex på morgonen, bjöd på middag hemma hos oss för första gången och på söndagen gick vi längst strandpromenaden med Cornelia. Älsklingen fyllde år, vi fortsatte läsa katalanska två gånger i veckan, drack alldeles för mycket vin, träffade Malin, blev bjudna på middag hemma hos Vanessas syster, mamma stannade kvar lite för länge och min kreativitet dalade och skolarbetena byggde hög. Vi spenderade mammas sista dag här på stranden och efter att vi vinkat hejdå ville jag bara försvinna in i en kreativbubbla och hitta tillbaka till ensamheten igen. Jag pluggade ifatt, vi blev fulla med Cornelia, jag var riktigt bakis, vi började upptäcka fördelen med wifi och fikade så gott som varje dag, Malin sov över några nätter och vi bokade flygbiljetter hem till Sverige, vi var på en japanskrestaurang och dansade till klockan sex på morgonen på ett indiedisco.

 

December började med förkylning, många kaffekoppar och plugg. Den femte satt vi på ett flyg tillbaka till vinterland. Det kändes konstigt. Men jag blev glad när jag fick krama om min mamma och mina syskon igen. Jag fick uppleva lite julstämmning, promenera med snön under fötterna, dricka vin med mina vänner och finast av allt, jag fick äntligen återförenas med mina bästa vänner och träffa deras nyfödda son. Det var vackert. Vi åkte tillbaka till Barcelona med lättare hjärtan men också med större vetskap om vad som faktiskt betyder någonting där hemma i lilla landet lagom. När vi landade skyndade vi oss iväg till middagen med katalanskaklassen, jag åt en hel fisk för första gången i mitt liv och insåg hur mycket god mat jag gått miste om, vi blev ute till sent och jag var glad över att vara tillbaka. Den tjugonde december fikade vi i parken som om det var vår. Till sist hittade decemberskörheten mig. Dagarna blev novembergråa, jag fastnade i sängen och tappade motivationen till livet. Julen har varit uppochnervänd. Kanske inte den bästa men jag tror jag behövde stänga in mig ett tag och hitta nya gnistor. Efter världens finaste nyårsafton ser jag fram emot att kicka igång det nya året. Från och med nu kan allting bara bli bättre.

 

Tack för ett fint år. All kärlek.

/Ida

Jag hade världens bästa nyårsafton. Vi träffade nya sköna människor, dansade, åt lyckokakor, drack Cava, lekte lekar, sprang runt kvarteret i bara bh, åt vindruvor på tolvslaget, hamnade på ett tonårsdisco på vägen hem, åt churros, skrattade, drack Tequila shots, lyssnade på bra musik och jävlar vad bra jag mådde. Det var en rätt galen natt, men helt klart min bästa nyårsafton. Ever.

Det nya året börjar med en dag i sängen, det blir lätt så när man inte är hemma förrän klockan sju på morgonen. Men det är mysigt. Det är ändå riktigt tandläkarväder utanför och gatorna brukar vara så gott som tomma efter såna här tillställningar. Så det är nog helt okej att spendera en hel dag i sängen. Det är trots allt nyårsdagen.