Jag önskar att jag besatt förmågan att bara med ett fåtal ord kunna beskriva hur jag känner mig just nu. Men jag antar att det inte finns någon genväg för att förklara det känslolivskaos jag hamnat i. Det är bara pluggångest, csn-papper, tvivel, inspirationslösa fotoförsök, skrivkramp och bristande livsglädje så långt ögat kan nå. Jag avundas dig som har tusen projekt på gång. Samtidigt. Jag måste ha halkat in på fel väg någonstans i slutet av november. För sedan dess har allt nog bara blivit dimmigare. Det värsta är som vanligt att jag inte vet vad jag vill. Varken med livet, Barcelonaresan, skolan eller med mig själv. Ingenting leder någonstans längre. Eller är det bara jag som inte ser möjligheterna?



Ikväll försökte vi oss på någonting så angenämt som fredagsmys, med god mat, tända ljus och Tonicvatten, efter en heldag med tentaplugg, men istället fastnade vi framför varsin skärm. Jag satt en timme, halvt förtvivlad och försökte skicka in csn-ansökan och förstå mig på kursplaner. Lagom ångestframkallande en fredagskväll som denna. Nu hoppas jag på att min andra nörd har lust att slita sig från sin skärm och se en film med mig istället. Vi ses.