Jag vet aldrig vad jag ska skriva om längre. Min vardag känns ganska utstuderad och redan gjord, hundra gånger om. Denna vardag rymmer så mycket frihet att den snarare är synonymt med ångest, än den fria viljan. Jag undrar ofta varför jag ska stiga upp på morgonen, vad jag ska göra idag som jag inte redan gjort 365 dagar tidigare.

 

Jag längtar efter någonting nytt. Ett år på samma ställe är precis lagom för mig. Sen börjar jag längta. Dessutom insåg jag precis att storstäder är väldigt omysiga på sommaren. Så jag ser fram emot att spendera augusti i min hemstad. Det första jag vill göra när vi kommer hem är att åka ut i naturen.

 

(Fast jag längtar inte hem på det sättet, jag är livrädd för att återvända till min hemstad permanent och till och med bara för ett litet tag. Jag är rädd för att känna samma sak som jag gjorde innan vi bestämde oss för att ge oss av.)

Jag vet vart jag kommer att befinna mig i höst. Det kommer att vara nära min hemstad, men ändå långt ifrån. Jag ska för första gången i mitt liv prova på att bo ensam och ägna mig helhjärtat åt skrivandet. Vi får se hur det går helt enkelt. Mer om det någon annan gång.

Slut på nattbabbel. God natt.