Vi kom aldrig längre än till trapphuset utanför vår dörr idag. Jag råkade av ren spontanitet ta en bild på Jonathan och vi båda blev förälskade i ljuset, så vi smattrade iväg en hel del bilder där. Det finns en omgång på finaste också. Efter det gick vi in igen och åt linssoppa, innan vi tog på oss skorna igen för att ta en liten promenad här omkring. Vi fastnade en stund på en gräsmatta, där lät vi solen värma vår hud samtidigt som vinden svalkade den och kramades lite. Sedan förflyttade vi oss till Plaça John Lennon där vi åt en bit jordgubbstårta och drack kaffe.

Just nu sitter jag och läser om deltagande medier på olika sätt och tänkte skriva klart första uppgiften under kvällen. Men först blir det tacos.

Gardinerna dansar lätt i vinden. Solen värmer ute på balkongen. Nattens regn och svala luft är som bortblåst. Morgondimman ligger fortfarande som ett brus framför ögonen och jag vet inte hur jag ska få ordning på den här dagen. Egentligen står det nog plugg på schemat veckan ut. Men det får vänta, ett tag till. (Fast egentligen har jag inget bättre för mig.)

Nätterna är olidliga. Jag ligger vaken alldeles för länge och vrider och vänder på mig i svettiga lakan. Tills fötterna börjar krypa och morgonens pigga strålar tittar in genom sovrumsfönstret. När det inte längre fungerar att räka får eller läsa böcker, staplar jag upp med lakanet i handen och slår på en film. Jag är som känslosammast den här tiden på dygnet, nära till tårar och tror att allt håller på att fallera. Vid femtiden i morse tittade jag på andra halvan av Into the Wild och det måste helt ärligt vara en av de sorgligaste filmerna som finns, om inte den sorgligaste jag vet. Men ändå så himla vacker. Jag grät lite grann, sen drog vi fram bäddsoffan och somnade innan klockan slog sju.

Vi hade en underbar kväll igår. Precis som en mitt-i-veckan-kväll i Barcelona ska vara enligt mig. Det är dessa kvällar jag kommer att sakna och minnas i alla evighet. När vi kom från stranden träffade vi Cornelia och åt sushi på det vanliga stället, hängde på torget en stund och drack en Clara. Efter det gick vi till fruktaffären och köpte en flaska kallt vin och gick till Plaça Vereina. Där satt vi på en bänk i ljuset från gatlyktan, omgivna av människor och pakistanier som går runt och säljer öl. Vi delade på den där vinflaskan och pratade kärleksproblem och hösttankar, om att kanske komma tillbaka hit eller åka någon annanstans, om att ta livet som det kommer och att inte planera allt för mycket. Framtiden är ett oskrivet blad och det är precis så vi vill ha det. Efter en stund slog sig en hel orkester ner bredvid oss på bänken, de spelade trummor, gitarr, altfiol och flöjt. Vi blev så där lagom fulla och innan vi skiljdes åt kramades vi flera gånger, bara för att vi vet att det snart tar slut.

Anna Ternheim spelas i bakgrunden och jag sitter på balkongen och svalkar mig med ett glas iste efter en lång promenad. Kvällarna är underbara nu. Lugna och harmoniska på något sätt. Istället för att åka till stranden idag tog jag mod till mig och gick raka vägen till frisören. Så nu sitter jag här med lite kortare hår och en annan frisyr. Vi fikade efteråt och köpte hårfärg innan vi gick hem i värmen.

Jag har heller inte skrivit ett enda ord på novellen eller ens tittat åt skolböckerna. Men imorgon blir det med största sannolikhet en tur till stranden på eftermiddagen. Kanske lite plugg på förmiddagen. Filosofi och ungdomsmedier, står på agendan och jag behöver verkligen poängen för att vara säker på att jag ligger på plussidan till hösten, gällande csn. Så jag ska väl röra mig mot sängen och läs några sidor innan jag somnar. Puss.

Dagens ambitioner: plugga lite, skriva novell, ta ett eftermiddagsdopp och gå en kvällspromenad.

Jag har bosatt mig i mina nya jeansshorts de senaste dagarna, promenerat till Liceu bara för att köpa världens godaste smoothie på marknaden, vaknat tidigt och somnat tidigt, strukturerat bland sommarkurserna, undrat hur tusan vi ska få med alla saker hem, funderat en hel del på hösten och längtat lite grann (eller ganska mycket), påbörjat en novell till en novelltävling, försökt hitta en bild på en fin frisyr som jag skulle kunna passa i, funderat på att färga håret rödare, läst bok i parken och kommit fram till att jag inte gillar den (jag vill inte dö, jag vill bara inte leva) så mycket och insett att värmeperioden dragit igång på riktigt efter högtiden Sant Joan (Kataloniens motsvarighet till svensk midsommar, det firas med fyrverkerier, midnattsbad och strandmys med vin tills soluppgången). Nu ska jag släpa med min käraste på en kvällspromenad. Ha det fint.

04.24
Stolthet och Fördom slocknade precis på tv-rutan. Det är mörkt och kylskåpet surrar. Men tystnaden är behaglig. Jag antar att ni precis kommit hem från midsommarfesten eller drömmer om er blivande man. Själv sitter jag uppe. Vi har lyckats vända på dygnet på tok för mycket den senaste tiden. Det är inte okej att gå upp klockan tre på eftermiddagen och inte kunna somna förrän klockan fem, halv sex på morgonen. Jag har sett ljuset släckas i lägenhet efter lägenhet här omkring. Nu återstår bara vår.

09.45
God morgon. Jag känner mig som en zombie, men huvudsaken är att vi är uppe. Förhoppningsvis kan vi gå och lägga oss lite tidigare i kväll. Nu ska jag hoppa in i duschen och se om jag kan få ordning på den här dagen. Veronica Maggio går varm i högtalarna, så det ska nog gå bra. Vi hörs.

Jag älskar att gå ut när solen precis har gått ner, strosa omkring bland leende människor, äta en glass på det gamla vanliga stället klockan tio, promenera längst Passeig de sant Joan, se Cornelia stå och röka på balkongen och göra henne sällskap en stund innan hon ska gå och lägga sig. Eller att gå ut runt fyra tiden på eftermiddagen, dela på den hederliga wok-menyn med åtta Callifornia-rullar för 8,90 euro, se fåglarna cirkulera runt torget, titta på mammorna som leker med sina barn i lekparken och sedan gå till ett av de vanliga caféerna och dricka en café con leche. Eller att promenera utan mål och upptäcka nya områden, eller sitta och skriva i parken en hel dag och dö av solen. De är dessa vardagliga saker som jag kommer att sakna mest när vi åker här ifrån. Jag kommer att sakna ihjäl mig efter just den där sushin eller glassen eller kaffet eller att bara kunna gå förbi hemma hos vännerna för en lite pratstund innan läggdags.

Det jag egentligen ville ha sagt är att vi har bokat flygbiljetter och kommer hem igen den tjugofemte juli. Men det är så mycket svårare att skriva om. För som sagt jag kommer att sakna det här så himla mycket. Men samtidigt tror jag att hösten kommer att bli minst lika intressant som det här året har varit. Trots att det är långväga skillnad på Barcelona och Tärna, men den själsliga utvecklingen är nog minst lika stor.

Ps. Imorgon välkomnar vi sommaren med festligheter och midnattsbad, så ser traditionen ut här nere. Ds.

Idag har jag lekt med ord och försökt mig på att skriva haiku, lagat goda sojabönsburgare (tack för sojabönorna Sandra och Jesper), druckit sent eftermiddagskaffe på café och ätit en muffins samt fotograferat fasader och skylfönster på vägen hem. Nu har vi precis pratat med Cornelia på facebook och bestämt träff på en bar klockan nio. Livet är fint.


Brustna hjärtan som
sjunger på sista versen
halkar på en ton.

Vad jag vill jobba med när jag blir stor, min önskan är att kunna försörja mig på ett deltidsjobb (gärna på ett bibliotek) och skriva böcker på sidan om. Pengar spelar inte så jättestor roll för mig, bara jag har så att jag klarar mig.

 

Böcker som jag tycker om är Norwegian Wood, Beatriz och himlakropparna och Innan jag dör.

 

Bästa jag gjort, åkt till Barcelona, det har helt klart fått mig att inse vad som är viktigt här i livet.

 

Vad jag vill göra härnäst, nu vill jag spendera ett år på skrivarlinjen i en lugn miljö och ägna mig åt det jag älskar, senare vill jag studera till bibliotekarie och kanske flytta utomlands igen.

 

Jag drömmer om att bo i ett hus med havsutsikt i gammal stil med stora fönster, där jag har ett eget rum där jag kan sitta vid mitt skrivbord och skriva, att kunna leva mitt liv som jag vill, utan krav från samhället, att alltid ha min älskade vid min sida, att bo på flera platser innan jag väl finner ro i det där fina huset och så vill jag så klart lyckas ge ut den där romanen också.

 

Musik jag lyssnar på för det mesta, Lars Winnerbäck, Melissa Horn, Kent, Death cab for cutie och Thåström är nog det som går varmast i Itunes.

Vad jag gör en regnig dag, sover länge, äter god frukost med älsklingen (helst pannkakor eller crossianter), lyssnar på Winnerbäck, läser en bok, lagar mat och kanske bakar, lyssnar på regndropparna, skriver och avslutar med att titta på film med älsklingen.

 

Mat jag tycker om, allt med grönsaker och fisk. Sushi är nog numera en favorit.

 

Dricker helst, te, kaffe och vin.

 

Godaste glassen, italiensk glass slår allt, cocos, kanel och hasselnöt är de bästa smakerna om jag får bestämma själv.

 

Jag klär mig helst i klänningar, kjolar och stickade tröjor.

 

Filmer jag tycker om, Mr. Nobody, Eternal sunshine of the spotless mind, Donny Darko och The notebook.

När jag är gammal hoppas jag att jag kan tänka tillbaka på mitt liv med ett leende på läpparna och minnas alla fina stunder och vara glad för hur allt blev.

 

Jag är svag för, bakverk!

 

Saker som ger mig ångest, krav, stress, högskolan, framtiden, min spegelbild (ungefär varannan dag), sömnlösa nätter och bråk.

 

Vad jag helst gör när det är fint väder, packar picknickkorg, hänger kameran på axeln och åker på utflykt med min käraste till ett helt nytt ställe som jag aldrig har varit på tidigare.

 

Vackraste platsen jag varit på, det måste nog vara bergen (Pyrenéerna) där vi var med Cornelia och hennes karl för några veckor sedan. Hur vackert som helst.

 

Käraste ägodel, kameran med Sigma 30mm, 1,4/f.

Det bästa jag vet, min älskling, när orden svävar fram, fina fotografier, att må bra, frihet, att vakna tidigt på morgonen, promenera i solnedgången, lyssna till Jonathans gitarrspel och sång, se vårblommor slå ut och höstlöv färgas röda.

Jag skulle inte kunna leva utan, min älskade Jonathan.

 

Finaste djuren, pandor och rådjur men jag skulle gärna leva tillsammans med en massa katter och kaniner.

 

Jag saknar just nu, svensk sommar och mina vänner och en stabil tillvaro och ett eget rum.

 

Böcker jag vill läsa, Fågeln som vrider upp världen, Kärlekens historia, Vindens skugga, Igelkottens elegans och Just Kids.

Jag får inga egna blogposts nedpräntade, så istället tjuvkikar jag på andras liv och försöker hitta tillbaka till blogglöden. Men det kanske bara har motsatt effekt. Jag tittar och beundrar andras förmågor och tänker att: jag blir aldrig så där bra.

Livet just nu är helt fantastiskt samtidigt som jag ligger vaken och vrider mig på nätterna av ångest, vaknar klockan två på eftermiddagen och äter frukost klockan tre, känner mig som en stor klump i spegeln och vet aldrig vad jag ska ha på mig. När allt är helt fantastiskt går jag hand i hand med min finaste på långa promenader i uppförsbackar, äter vattenmelon, dricker vin och äter pizza med vännerna, äter glass i solen och förvinner in i en annan värld med en bok i handen.

Det är bara små tunna gränslinjer mellan dessa stadier. Och jag är så trött på att alltid falla tillbaka. Att allting inte alltid bara kan vara just så där fantastiskt som det faktiskt är. I alla fall för en liten stund till. Och inte bara för en timme eller två eller på sin höjd tre eller fyra. Det gör ont.

Nu ska jag försvinna med en bok som jag fyndade på Myrorna när vi var hemma i Sverige. Slumpvandring, heter den och är faktiskt riktigt bra.

Jag saknar svensk sommar också samtidigt som jag vill stanna här för evigt. Livet är motsägelsefullt och mina tankar är svåra att förstå. Hej så länge!

"När hösten kommer och tiden går för fort

Ska jag samla mina krafter och göra nånting stort"

Jag lyssnar på Melissa Horn och är uppe ovanligt tidigt idag. Vi har precis ätit croissanter från bageriet bredvid och druckit morgonkaffe. Nu försöker jag hitta energi till att hoppa in i duschen och tvätta saltet ur håret från gårdagens bad. Jag vet inte vad den här dagen har att bjuda på, men solen skiner och Barcelona har återfått sin glans de senaste dagarna. I eftermiddag tar jag metron till Malin för en glass i solen och för att ta igen förlorade ord.

Bloggen kommer nog att gå på kvartsfart ett tag till, tills jag hittar den där sanna bloggandan. Så länge får ni nöja er med lite halvdana ord och bilder. Puss.

Terminens sista tenta är numera ett minne blott och jag kan återgå till livet. Kanske plocka fram kameran, ta sköna kvällspromenader, göra utflykter, träffa vännerna och fortsätta skriva. Barcelonavistelsen går sorgligt nog mot sitt slut och jag tänker njuta så mycket som möjligt av tiden som är kvar.

I helgen har jag svettats i provrum efter provrum och till slut blivit tre sommarplagg rikare, hängt med fina vänner på Plaça del Sol och druckit Clara samt dansat på en bar på samma torg till stängningsdags och idag tog vi metron ner till stranden för att spendera några timmar i goda vännerslag, äta pizza och se solen gå ner. Ett riktigt fint slut på en annars ganska medioker vecka. Bona nit.

Okej. Mitt i allt tanketrassel och tentaplugg och veckor av gråvita skyar, uteblivna sommarkänslor och omöjliga sommarkurser, tittar lite solsken in genom balkongdörren då och då, skatteåterbäringen vilar tryggt på vårt gemensamma sparkonto som en slags räddning och inom en timme sitter vi tillsammans med Vanessa, äter god vegetarisk mat och dricker öl på La Vitnamita. Det kan ses som ett sätt att dränka sina val och kval eller ett sätt att fira framgång på. Eller kanske lite både och.


Winnerbäck har helat min själ under dagen som inte varit särskilt lång, men någonstans runt tretiden log jag åt misären, skruvade upp volymen och sjöng högt i duschen till vemodet. Jag älskar det samtidigt som jag hatar det. Som alltid, här i livet. Efter att ha knappat ner en till sida på hemtentamen, druckit för många koppar kaffe så att huvudet snurrar, har jag dragit på mig ett randigt linne i regnbågens alla färger och förstärkt mina ansiktsdrag med lite smink. Allt för att pigga upp tillvaron lite.

Det regnar i Barcelona och åskan har mullrat emellan åt hela eftermiddagen. Vi skyddade oss från regnet med en kaffe latte på Starbucks (som är totalt överskattat, enligt mig) och handlade grönsaker på vägen hem. Mätt och belåten ligger jag nu i soffan och kikar på Bokus och funderar på om jag skulle skicka iväg en liten beställning. Annars händer det inte särskilt mycket här borta, förutom att vi har vänt på dygnet och tänker alldeles för mycket på hösten. Vi hörs.

Jag avslutar den här grådassiga regnveckan med att skriva några rader, läsa ut en bok och dricka ingefärste. Jag passar även på att be vädergudarna om ett lite mer uppiggande väder till nästa vecka.

(Ps. Som ni ser till höger kan ni följa mig på Twitter nu också. Om ni vill. Ds.)

Jag kan visst inte hantera glädje utan att omvandla den till ångest. Den här helgen har jag burit runt på ett oändligt känslokaos, till följd av att jag kom in på skrivarlinjen. Jag vet inte om det ska kännas så här. Jag är överlycklig och livrädd på samma gång. Egentligen så vet jag inte vad jag vill, ändå har jag nog redan bestämt mig.

Vi träffades och åt lunch och drack Sangria mitt på dagen igår. Alla fina vänner var där. Det kändes tungt att berätta och vi var glada och ledsna på samma gång.


---

Det finns inga ord som kan beskriva hur mycket jag kommer att sakna den här tiden, den här staden och alla nya vänskapsrelationer. Jag kommer nog dö lite grann när jag sitter på flygplanet på väg hem, till Ikealand. Jag kommer säkert att ångra mig tusen gånger om. Men jag skulle säkert ångra mig tusen gånger om, om jag inte följde mitt hjärta också. Det är trots allt skrivandet jag brinner för och Barcelona kommer alltid att finnas kvar...

 

Åh!

Jag tänkte bara säga att jag tror att den värsta stormen är över. För den här gången.
Det kommer att komma otaliga orkaner, vulkanutbrott och alla möjliga naturkatastrofer, som man skulle kunna använda som metaforer här, i livet. Jag har inte fallit för sista gången. Jag kommer att falla igen och igen. Men jag kommer att resa mig upp efter fallen. Lite starkare för varje gång. Och till slut så kanske jag inte faller lika hårt längre. ♥

När regnet öser ner, sover jag länge, sitter uppe halva natten och skriver, läser böcker och bara är. Vankar omkring i Jonathans två dagars smutsiga t-shirt, bara för att den luktar honom och har sockor på fötterna och en stor stickad cardigan. Jag försöker skriva på ett nytt projekt igen. Regnet inspirerar mig faktiskt, konstigt nog. Jag blir lugn av regnsmattret och känner ingen press, från omvärlden. Det får gärna fortsätta att regna i några dagar till. Nu ska jag dricka eftermiddagskaffe och fortsätta där jag slutade i natt. Puss.

Jag skickade precis in sista uppgiften i barn- och ungdomslitteratur efter att ha suttit uppe till klockan fyra i natt och analyserat ungdomsbokens utveckling samt några guldkorn från den nutida ungdomslitteraturen. Nu har jag bara en liten komplettering från en tidigare uppgift kvar att skicka in samt hemtentamen i skräck och romantik-kursen. Känslan av att ligga i fas känns otroligt befriande och nu har jag gott om tid till deadline. Efter den tolfte är den här terminens kurser äntligen ur världen och jag kan ta sommarlov med gott samvete. Sen att jag antagligen kommer att läsa en eller två kurser under sommarlovet, är en annan sak.



Nu har jag precis duschat och sitter och väntar på att vårt sushiställe ska öppna. Sen tänker jag ägna hela kvällen framför photoshop. Så det så.