Nätterna är olidliga. Jag ligger vaken alldeles för länge och vrider och vänder på mig i svettiga lakan. Tills fötterna börjar krypa och morgonens pigga strålar tittar in genom sovrumsfönstret. När det inte längre fungerar att räka får eller läsa böcker, staplar jag upp med lakanet i handen och slår på en film. Jag är som känslosammast den här tiden på dygnet, nära till tårar och tror att allt håller på att fallera. Vid femtiden i morse tittade jag på andra halvan av Into the Wild och det måste helt ärligt vara en av de sorgligaste filmerna som finns, om inte den sorgligaste jag vet. Men ändå så himla vacker. Jag grät lite grann, sen drog vi fram bäddsoffan och somnade innan klockan slog sju.

Vi hade en underbar kväll igår. Precis som en mitt-i-veckan-kväll i Barcelona ska vara enligt mig. Det är dessa kvällar jag kommer att sakna och minnas i alla evighet. När vi kom från stranden träffade vi Cornelia och åt sushi på det vanliga stället, hängde på torget en stund och drack en Clara. Efter det gick vi till fruktaffären och köpte en flaska kallt vin och gick till Plaça Vereina. Där satt vi på en bänk i ljuset från gatlyktan, omgivna av människor och pakistanier som går runt och säljer öl. Vi delade på den där vinflaskan och pratade kärleksproblem och hösttankar, om att kanske komma tillbaka hit eller åka någon annanstans, om att ta livet som det kommer och att inte planera allt för mycket. Framtiden är ett oskrivet blad och det är precis så vi vill ha det. Efter en stund slog sig en hel orkester ner bredvid oss på bänken, de spelade trummor, gitarr, altfiol och flöjt. Vi blev så där lagom fulla och innan vi skiljdes åt kramades vi flera gånger, bara för att vi vet att det snart tar slut.