En gränd i Girona.

Det är mycket som snurrar i mitt lilla huvud nu och mina nätter blir oroliga och jag sover otroligt dåligt. Inatt sov vi sista natten i bäddsoffan. Vi har tvättat i flera dagar i rad och snart är alla högar tvättade. Så ikväll bäddar vi rent inne på sovrummet igen och hoppas på att vi inte ska frysa ihjäl. Jag försöker att inte tänka på utbildningstjafs idag, men det är svårt att låta bli. Ja, som sagt, det snurrar, som en virvelvind där uppe. Nu ska jag försöka hitta någonting vettigare att ha på sig än mjukisbyxor och pyjamasskjorta och ta mig iväg och skriva veckans skoluppgift. Imorgon kommer Jonathans vän Robin tillbaka på spontanbesök, så vi har en del att fixa. Vi ses.

Att söka kurser eller utbildningar till höstterminen är lika ångestladdat varje år. För min del. I år försöker jag vara ute i god tid, för att gå igenom så många alternativ som möjligt och för att slippa paniken timmarna innan sista anmälningsdag. Någonting som jag verkligen skulle vilja göra är att plugga ett år på folkhögskola. De tankarna har funnits med länge, men jag har alltid valt högskolan i första hand av någon anledning. Antagligen för att de flesta folkhögskolor kräver textprover och personliga brev. Något som jag både är för lat för och dessutom är jag rädd för att känna att det jag gör är dåligt.

 

Men, jag tror att det är dags, att våga försöka söka till skrivarlinjen på Tärna folkhögskola, nu till hösten. Om jag skulle komma in, tror jag att det skulle vara väldigt utvecklande för mig just nu. Men det är inte mitt enda alternativ. Jag har även funderat ett bra tag på vad jag skulle tänkas jobba med i framtiden. Någonting som jag funderat på ett tag är att arbeta på ett bibliotek. Jag kunde verkligen se mig själv som bibliotekarie, vilket var någonting helt nytt för mig. Jag har aldrig tidigare sett mig själv passande för ett yrke. Och om man vill bli det måste man läsa programmet som heter biblioteks- och informationsvetenskap, 90 hp, i Umeå. Att flytta så långt upp i landet skrämmer mig lite, men å andra sidan så spelar det inte så stor roll vart jag bor någonstans. Ett och ett halvt år är inte särskilt lång tid och det är ungefär så länge jag kan studera med mitt sista studiemedel.

 

Men, den stora frågan är ju hur stor chans jag har att komma in. På båda alternativen. Jag har inte gjort högskoleprovet och upptäckte anmälningsdatumet alldeles försent. Så det kan jag inte göra den här terminen. Så, det enda jag kan göra är att söka och se vad som händer. Om jag kommer in eller inte. Och om jag inte kommer in, vet jag inte vad jag ska göra. Läsa fler strökurser på distans, stanna i Barcelona, flytta hem, jobba…? Jag vet inte. Jag söker några backup-kurser åtminstone om jag inte skulle komma in.

 

Det var det. Jag vet inte hur länge jag har velat skriva om det här, men inte vetat hur jag ska formulera mig. Men så ser mina tankar ut. Och det känns väldigt osäkert, även om det känns bra med några nya insikter.

Jag skrev lite om gamla minnen igår. Det kanske är dumt att riva i nu, tolv år senare. Men antagligen stannade en del av mig kvar där. Som elvaåring. Då tryggheten raserades och familjen splittrades. Jag försöker ofta intala mig själv att jag mår bra och att det där är någonting som jag har bearbetat färdigt. För länge sedan. Men jag börjar förstå att det kanske är sådant som sätter prägel på ömtåliga själar, livet ut.

Jag minns allt som varit. Tydligare än vad jag trodde var möjligt. Allt det där som en gång skadade mitt hjärta. Det där som fortfarande hindrar mig från att leva, fullt ut. Så som, skilsmässor på nyårsafton, syskonhjärtan som faller i bitar och aldrig lyckas bli hela igen, gamla torp och piller, lumpen, telefonskrik och bråk i telefonlinjer, skrik i blommiga kuddar och olycka och mörker så långt ögat kunde nå. Långa BUP-samtal om att skära för att få hjärtat att börja slå igen, för att känna att man faktiskt lever och att någonting fortfarande kan göra ont. Men ingenting gjorde ondare än att bli lämnad.

Klockan är snart halv fem och min dag har inte ens börjat än. Efter jordgubbsfrukosten som snarare var mer av en jordgubbslunch, försvann jag åter in under täcket. Någonstans där blev det för mycket. Sedan dess har jag legat och stirrat på sekundvisaren som tickar på utan att förstå att min ångest bara bli större och jag har lust att skrika: Stanna, för i helvete, jag hinner inte med.

 

Okej. Nu försöker jag andas igen och ta tag i det som måste göras innan klockan blir för sent. Nu vankas det eftermiddagskaffe och fikabröd och några timmar med veckans läslogg. Därefter hörde jag någonting om pizza och fredagsmys. Du har förmågan att vända alla dagar till det bättre, vet du det?

Jag trivs väldigt bra med livet just nu. Du spelar gitarr och nynnar på någonting nytt, jag hittar orden oftare och läser mer än någonsin. Det går bättre i skolan, men jag gör ingenting som jag inte måste. Ibland fungerar den enkla vägen bäst. Hösten är så oviss som den kan bli, men vem vill tänka på hösten när våren precis har börjat? Jag har ingen aning om hur länge vi stannar här, men i detta nu, vill jag ingenting hellre. Och just nu lever jag i nutiden så mycket jag bara kan. Jag kan ändå inte påverka morgondagen, hösten eller nästa år...



Till sist skulle jag vilja fråga er om ni har läst någon bra bok på sistone, som ni tycker att jag bara måste läsa. Överrös mig med boktips, så att jag kan skicka iväg en stor bokbeställning nästa vecka.

Något jag skrev förra veckan, när regnet öste ner...



Jag tittar ut genom fönstret för att se om det har slutat regna. Himlen är fortfarande alldeles mörk. Trots att det är mitt på dagen. Jag öppnar fönstret och tänder en cigarett. Jag är inte den som brukar röka, men under inspirationslösa, ångestladdade dagar, är det nödvändigt. Jag kan inte förklara, men det känns bättre efteråt. Men så kommer tankarna om min döda mormor krypande (hon dog i lugncancer p.g.a. rökning) och jag måste släcka cigaretten mot fönsterbläcket och gå in igen. Fan. Innanför de tegelbelagda 60-tals väggarna snurrar popmusik från en gammal lp-spelare. Jag sätter mig i det högra soffhörnet och tittar på skivomslaget som påminner mig om tonårsfylla, snabba avsugningar på en skoltoalett och skärsår på armarna under en alldeles för tunn långärmad t-shirt. 2000-talet är för alltid förvridet. Förvrängt. Och jag hade precis fyllt tretton år. Börjat på högstadiet och slutat leka med Barbies. Verkligheten blev en annan. Nu handlade allt om fylla, killar och spya. Jag var inte den populäraste tjejen på vår skola, men jag var tillräckligt snygg för att få hångla med en av killarna i nian på ett skoldisco. Jag hade däremot aldrig väntat mig att jag skulle vara tvungen att suga av honom inne på en trång, graffitimålad toalett, med ett huvud som snurrade som en karusell av alla häxblandningar. Han var inte ens sexig och jag ångrade mig efteråt. Stannade kvar inne på toaletten och spydde medan han försvann iväg till sina killkompisar. Verkligheten hade verkligen blivit en annan. Och jag längtade tillbaka till oskyldiga Barbielekar och the Simsspel. Men det var omöjligt att gå tillbaka till att vara tolv igen.

Kameran har varit framme under morgonen och jag har nynnat till gamla kentfavoriter. Jag gillar lugnet just nu och försvinner gärna med en bok i flera timmar och dricker kaffe på café.

Pappersbollar är ett försök till en nystart, för mig personligen och för bloggen. Här kommer jag att skriva om det som faller mig in, precis som vanligt. Om min hopplösa vardag, framtidsförvirring och lyckorus. Jag ser fram emot att se hur detta utvecklas, om det blir några förändringar eller om allting blir som vanligt. Jag hoppas det blir en luftballongsresa högt ovanför molnen, bland ord och fotografier och allt det där som hör livet till. Om mina innersta tankar, längtan efter någonting större och om att bo i en Europeisk storstad.

 

Jag heter Ida och är tjugotre år. För tillfället hittar ni mig på en adress i Barcelona, där jag bor tillsammans med min pojkvän, Jonathan. Jag lever för konsten och finner ro med pennan i handen och kameran runt halsen. En dag hoppas jag på att få se mitt verk i hyllan på en bokhandel. Men det är fortfarande en lång väg dit. På dagarna går jag alldeles för långa promenader, studerar litteratur, läser böcker, dricker kaffe på café, pimplar vin med vänner, dricker te, sover alldeles för länge och lagar vegetarisk mat. Vill ni veta mer, fråga gärna.

(och jag har strosat omkring i solen som vanligt och andats vårluft).
Livet är underbart.

 

Jag har lyckats stå emot allt vad negativ tankeverksamhet heter de senaste dagarna, väjt för framtidsförvirring och onödigt grubbleri och tagit vara på de fina stunderna. Jag blundar inte för svårigheterna, men försöker lära mig att det inte tjänar någonting till att oroa sig i onödan.

 

Solen har fångat upp mitt leende när jag med självsäkra steg vankat fram längst gator och torg. Vi håller händer, delar på en glass, dricker kaffe på uteserveringen och sitter länge och pratar om hemresor på en bänk innan solen sjunker i fjärran. Det har varit en fin helg och jag ska försöka hålla kvar i de nyfunna gnistorna som sätter färg på tillvaron även under veckodagarna. Jag har sett att det finns potential för mig med. Jag tror det bor en liten hjälte i varenda liten flopp…

Sådär. Det blev en totalrenovering här inne. Jag har rensat ut gammal luft och påbörjat ett nytt projekt. Pappersbollar. Jag övervägde ett tag att byta bloggidentitet helt och lämna loveletterpapercuts bakom mig. Men det skulle kännas tomt att inte kunna titta tillbaka i arkivet lite då och då.

Detta är resultatet av mitt lilla pappersbollsprojekt som jag fotade till igår. Jag tror att det kan bli bra. Och jag känner mig äntligen motiverad till att hålla den här bloggen vid liv igen. En ny presentation av mig och mina pappersbollar dyker upp inom kort. Hoppas ni ska trivas.

 

Mitt humör hänger verkligen på väderleken. I fyra dagar har jag fallit med regnet. Mer eller mindre. Idag vaknade jag på samma sida som tidigare regnovädersdagar. Tills det att jag såg solen titta in genom fönstret. Då klädde jag på mig snabbt, utan att duscha, rufsade till den redan befintliga hästsvansen och samlade ihop grejer till det tänkta fotoprojektet. Pappersbollar. Med kameran på axeln började vi vandra uppför. Uppför. Uppför. Först åkte jeansjackan av. Sen tröjan och därefter vek jag upp chinosen och fortsatte gå, uppför. I värmen. När vi väl kom fram till den tänkta parken, stannade vi till på en bänk och drack vatten medan solen, sken, gul och stark mot en ljusblå himmel. Sedan fortsatte vi uppåt igen. Det är en stor park med flera passager och väl, högst uppe på toppen, hittade jag den perfekta lilla dungen att fotografera i. Jag vet inte om vi gjorde oss skyldiga till hemfridsbrott, men ingen var hemma just då i alla fall. Men det fanns tecken på att hemlösa, brukar eller brukade uppehålla sig där. Där fanns ett bord, en stol och en torklina till förfogade. Vilket visade sig vara perfekt till mitt lilla pappersbollsprojekt.

Regnet faller sakta från en färglös himmel. Idag igen. Jag skriver i ett word-dokument och längtar efter dagar med mer inspiration. Och väntar på att du ska komma hem och ta med mig på en fika. Internet försvann igen och jag börjar förstå hur sjukligt beroende man är av den virtuella världen. Och vilken petitess det är i jämförelse med katastrofen i Japan. Vemodskänslor och ont i magen far genom kroppen. Och jag tänker på hur skört livet är. Att det där, är nog bara början.

 

Jag ska nog köpa vykort idag och skriva små rader till mina nära och kära från hörnet på ett mysigt, litet café. Just nu ligger jag bra till i skolan och har inga inlämningar den här veckan. Så jag har gott om tid till ingenting. Eller spontana upptåg med vänner och promenader utan särskilda destinationer. Och förhoppningsvis lägger jag mina första vykort på brevlådan innan veckan är slut. Nu ger jag mig iväg med blåjeans, myströja, paraply och Converse. Vi ses.

Jag börjar bli grinig och trött på troskydd som skaver. När jag väl får mens, så varar den alldeles för länge. För mitt eget bästa. Jag läste precis ut Mia Skärngers bok och jag slutade aldrig att fascineras över hennes styrka och äkthet. Helt jävla otroligt. Det regnar så där riktigt ihärdigt ute och himlen är mörkgrå, inte en ljusstråle lyckas ta sig igenom. Och här hemma går glödlampa efter glödlampa sönder och vi har inga reserver.

Det var tänkt att jag skulle plugga, men jag blev grinig och trotsig och orkar inte öppna böckerna och koppla på analystänket. Det är inte min dag idag. Dessutom har jag pluggat lite varje dag den här veckan. Vilket är ovanligt för att vara jag. Så jag förtjänar att göra ingenting. Det vill säga, dricka te, läsa, skriva rader innanför en röd pärm, surfa planlöst och lyssna på regnsmatter mot balkongdörren. Det är trots allt lördag, även om veckodagarna är oväsentliga för min del.

Nu fick vi precis veta att vi inte kommer sitta i hopkurade i varsitt soffhörn ikväll med en chipspåse där emellan och stirra in i varsin datorskärm. Istället blir det konsert och fest här i kvarteret. Bra. För jag hade nog inte klarat av lugnet en kväll till. Jag är för rastlös för det...

Mina texter har varit så kortfattade och opersonliga den senaste tiden. Jag känner inte igen mig själv. Allting känns så konstruerat och ytligt. För att vara jag. Mina senaste inlägg har mest framkallt ångest och en känsla av otillräcklighet. Jag känner mig nästan mer tom efteråt än innan. Som att allt jag gör saknar betydelse för mig. Kanske hittar jag tillbaka till viljan att skapa någonting som jag vill dela med mig av, eller så kanske det är dags att börja skriva för min egen skull...
Jag vet inte.

Idag gjorde det ingenting att vi sov länge, vaknade med dagen-efter-huvudvärk och sträv tunga efter gårdagens festligheter med Malin. Det var länge sedan jag hade så djupa samtal på fyllan och någonstans där efter en halv mojito insåg jag hur fint det är att vi fått chansen att lära känna varandra så bra. Vid tre tiden landade vi äntligen i sängen, med snurrande huvud och skavsår efter promenaden hem.

Annars har vi tittat på film mitt på dagen, ätit linssoppa, köpt glass på favoritstället och pluggat på stammisfiket. Nu tindrar stearinljusen på bordet och jag ska slå upp sidan där jag slutade efter frukosten i Dyngkåt och hur helig som helst, dricka kvällste och äta klementiner.

Jag tappade greppet om livet igår. Fastnade i ett virvarr av ångestladdade tankar och så fortsatte det tills paniken rörde sig ner i benen och jag brast ut i gråt. Det är sådana dagar som jag önskar att jag inte var jag. Det är sådana dagar som jag skäms över mig själv och känner mig misslyckad. Jag önskar att jag kunde hantera dessa känslor bättre och att jag hade en starkare skyddsmur mot demonerna.

Idag är himlen blå istället för grå och herr Winnerbäck har gjort sitt under morgontimmarna. Jag är påklädd och om en stund sitter jag på café med en kopp kaffe och skriver de första raderna på min analys. Dags att gå...

Det var en fin tisdag igår. Lyckat semelbak med Malin, middag med Cornelia och lite för mycket rödvin för att vara på en tisdag. Nu känner jag att dagen sprungit förbi lite för fort. Det är dags att ta ett djupt andetag och leta fram analystänket. Och näst på tur för granskning står mumintrollet och hans vänner i Vem ska trösta Knyttet? av Tove Jansson.

Utkast 15.03:
Jag sitter på café och bländas av solljuset. Uteserveringarna är fulla och servitriserna springer ut och in med beställningar. Jag smuttar på mitt kaffe och försöker koncentrera mig på bokstäverna i boken. Ur högtalarna strömmar behaglig musik. Du sitter bredvid med datorn och traglar spanska verbformer och artiklar. Jag läser vidare och försvinner en stund från verkligheten. Nu snurrar mitt huvud, precis som det alltid gör när jag har stirrat på någonting för länge...

Så där lät det tidigare idag från Virreinabar. Nu har jag läst färdigt boken och precis avslutat en chatt med min grupp i en av kurserna. Tänk att jag alltid blir så nervös när jag ska diskutera med folk jag inte känner...

Jag ägnar kvällen åt tedrickande och sträckläser första boken i serien om Sookie Stackhouse, till första uppgiften i kursen Skräck och Romantik. Bra tidsfördriv en söndagskväll som denna. Tidigare idag promenerade vi i solskenet och hamnade på outforskad mark bakom Parc Güell. Jackan åkte av ännu en gång och snart hoppas jag på att kunna lämna den hemma. Innan vi gick hem drack vi en kaffe på en uteservering och hörde fågelkvitter även längst de trånga gränderna här i Grácia. Jag saknar verkligen inte Sverige just nu, vårkänslor kan verkligen råda bot på vilken hemlängtan som helst.

Efter promenaden har jag prickat av några punkter på min att-göra-lista och nu letar jag recept på semlor till på tisdag, då Malin och jag tänkte baka semlor. Bara för att man bor i Spanien behöver man inte helt och hållet glömma bort de svenska traditionerna. Jag hoppas det går att få tag i mandelmassa här nere, men det återstår att se.

 

Ett leende på läpparna, solsken i ögonen, lång kjol, jeansjacka, picknick, fem-timmars-promenad, vyeer, höga berg och öppna hav. Jag bara älskar den här staden.

Utkast; 14.22:
Solstrålarna bryts vackert genom våra röda gardiner och färgar väggarna i en gulröd nyans. Jag ligger i bäddsoffan och tittar på film. Bonnie and Clyde. För att sedan kunna skriva veckans diskussionsuppgift. Jag vill så mycket mer. Men min energi är som bortblåst idag...

Efter det har delete använts alldeles för flitigt och inlägg efter inlägg har hamnat i utkast-mappen. Jag har åtminstone lyckats skriva klart diskussionsinlägget, hackat lök och trollat undan disken idag. Nu ska vi äta vår sedvänliga wok och titta på nån film som vi antagligen redan sett hundra gånger om (i brist på nya filmer på hårddisken). Vi ses imorgon helt enkelt (det här leder ändå ingenstans).

Jonathan är ute och dricker öl. Jag kände mig för trött för att göra mig i ordning. Dessutom ville jag bli färdig med designen. Och helst av allt inte prata så mycket. Men jag ångrar mig lite. För nu är klockan mycket, huvudet dunkar, ögonlocken faller men jag vill inte gå och lägga mig. Ensam. Jag vill att du ska hålla om mig, låta mig värma mina kalla fötter i dina knäväck och höra dig säga: sov så gott nu, älskling. Det regnar hårt och kylskåpet surrar. Men det känns ändå bättre att ligga i bäddsoffan än i sovrummet. Det är tur att vi inte vek tillbaka den efter att Malin sovit över. Jag har tänt mysbelysningen i fönstret och rör så mycket jag bara kan på tårna. Tänk att det kan vara så kallt trots tre lager täcken. Jag borde inte skriva mer. Jag borde försöka sova. Förvandla regndroppsljud och pianomelodier till sömnmedel och blunda och bara lyssna. För jag är nästan helt säker på att du kommer hem snart. Och håller om mig och viskar: sov så gott nu, älskling. Men jag kommer att sakna din blick när du säger det...

Idag har vi promenerat tills fötterna värkte av Conversen och ätit oss mätta på japansk buffé. Vi vände i dörren när vi kom hem och nu sitter vi på närmaste wifi-café och tankar hem film. Till kommande skoluppgift. Jag borde läsa igenom några pdf-filer, men det är så mycket roligare att hålla sig uppdaterad på vad som händer i bloggvärlden. Nu när internet fungerar. På riktigt.