I min blick speglas det förflutna

Jag skrev lite om gamla minnen igår. Det kanske är dumt att riva i nu, tolv år senare. Men antagligen stannade en del av mig kvar där. Som elvaåring. Då tryggheten raserades och familjen splittrades. Jag försöker ofta intala mig själv att jag mår bra och att det där är någonting som jag har bearbetat färdigt. För länge sedan. Men jag börjar förstå att det kanske är sådant som sätter prägel på ömtåliga själar, livet ut.

Jag minns allt som varit. Tydligare än vad jag trodde var möjligt. Allt det där som en gång skadade mitt hjärta. Det där som fortfarande hindrar mig från att leva, fullt ut. Så som, skilsmässor på nyårsafton, syskonhjärtan som faller i bitar och aldrig lyckas bli hela igen, gamla torp och piller, lumpen, telefonskrik och bråk i telefonlinjer, skrik i blommiga kuddar och olycka och mörker så långt ögat kunde nå. Långa BUP-samtal om att skära för att få hjärtat att börja slå igen, för att känna att man faktiskt lever och att någonting fortfarande kan göra ont. Men ingenting gjorde ondare än att bli lämnad.


Kommentarer
Från; Jasmine

Jag har också väldigt svårt för att bli lämnad...



Kram

2011-04-03 / 18:05:52
URL: http://rosanatt.blogg.se/



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

bloglovin
Trackback