Jonathan är ute och dricker öl. Jag kände mig för trött för att göra mig i ordning. Dessutom ville jag bli färdig med designen. Och helst av allt inte prata så mycket. Men jag ångrar mig lite. För nu är klockan mycket, huvudet dunkar, ögonlocken faller men jag vill inte gå och lägga mig. Ensam. Jag vill att du ska hålla om mig, låta mig värma mina kalla fötter i dina knäväck och höra dig säga: sov så gott nu, älskling. Det regnar hårt och kylskåpet surrar. Men det känns ändå bättre att ligga i bäddsoffan än i sovrummet. Det är tur att vi inte vek tillbaka den efter att Malin sovit över. Jag har tänt mysbelysningen i fönstret och rör så mycket jag bara kan på tårna. Tänk att det kan vara så kallt trots tre lager täcken. Jag borde inte skriva mer. Jag borde försöka sova. Förvandla regndroppsljud och pianomelodier till sömnmedel och blunda och bara lyssna. För jag är nästan helt säker på att du kommer hem snart. Och håller om mig och viskar: sov så gott nu, älskling. Men jag kommer att sakna din blick när du säger det...