Tiden har sin stilla gång. Jorden snurrar runt solen i samma takt. Alltid i samma takt. Ändå kan 365 dagar kännas mer eller mindre långa, eller meningslöst korta. Ibland känns det till och med som att tiden står still.

 

Jag satt och väntade på dig någonstans där tiden för länge sedan slutat passera. Där 24 timmars dygn, 7 dagars veckor och 365 dagars år inte längre existerade. Jorden snurrade inte längre, varken kring solen eller runt sin egen axel. Klockorna tickade inte så där stressande på köksväggarna och de tjöt inte heller tidigt om mornarna. Här var allting kusligt stilla, tyst som på natten mitt på dagen och ingenting påminde om den moderna verkligheten som vi en gång kom ifrån. Jag hade ingen aning om hur länge jag hade väntat när du dök upp bakom husknuten, med ditt pojkaktiga leende och solblekta hår. Du bjöd mig på fika i trädgården. Du sa att din mormor hade bakat hembakta kanelbullar och på bordet stod en tillbringare fylld upp till kanten med iskall svartvinbärssaft. Det var en varm sommareftermiddag och min blommiga klänning fladdrade lätt i de ljumma sommarvindarna när vi gick över gräsmattan för att slå oss ner på de vitmålade stolarna under det gröna parasollet. Vi drack saft och åt bullar som små barn och senare låg vi i gräset bland tusentals tusenskönor och tittade upp mot himlen där några bommullstunna moln seglade förbi. En hop fåglar bildade vackra formationer. Du trevade efter min hand i det decimeterlånga gräset och vi vinklade huvudena mot varandra och log, så där som bara nykära kan. Du sa att min hud var len som siden när du smekte undan en hårslinga från min kind.

 

Den natten sov vi i ett rum med rosenmönstrade tapeter och spetsgardiner, i en säng med ett hav av kuddar och broderade lakan. Du höll om mig hela natten tills några morgonpigga solstrålar letade sig in, i mellanrummet mellan rullgardinen och fönsterkarmen. Du kysste mig försiktigt i nacken och viskade god morgon. Vi åt jordgubbar med mjölk i sängen och efteråt kysstes vi ömt bland kuddhavet och andades mot varandras halsar. På eftermiddagen sprang vi över ängar övervuxna av Blåklint, Timotej och Hundkex mot den klarblåa sjön, där solstrålarna fick ytan att glittra som små dansande kristaller. Vi badade nakna. Du höll om mig några meter ut i vattnet och sa att jag var ditt konstverk. Jag fnissade generat och lutade huvudet mot din axel. Om kvällarna tände vi små lyktor på verandan och spelade kortspel i varsin gungstol ända in på småtimmarna. Du drog några ackord på din akustiska gitarr, när natten blev för tyst. Jag imponerades över hur snabbt dina gitarrfingertoppar rörde sig längst med halsen och du missade aldrig en sträng. Nattfjärilarna svärmades omkring oss som åskådare. När det började klia efter för många myggbett smet vi in genom den rödmålade ytterdörren och återvände till sovrummet. I ett naturvitt nattlinne snurrade jag några varv innan du fångade upp mig i din famn och smekte mig över kinden. Du kysste mig längst nattlinnets spets och jag klamrade mig fast runt din hals. Mina fingertoppar vandrade lätt över de små fjunen bak i din nacke. Vit spets föll till golvet. Bomull likaså. Inlindade i varandras armar och ben, bortom tid och rum befann sig två svettiga tonårskroppar. Ihop klibbade, till ett.