Bergstopparna breder ut sig runtomkring oss, vi ligger i gräset på en blomsteräng och jag kan inte tänka på annat än en scen ur barndomsklassikern Sound of Music. Världen är alldeles stilla. Det enda ljud som tränger igenom den ändlösa tystnaden är fågelkvitter och syrsorna i gräset. Vi återvänder till samma plats i solnedgången. Du spelar melodier på din gitarr i takt med att solen färgar allt den vidrör i en rödaktig nyans. Vi kysser varandra samtidigt som solen försvinner bakom bergstopparna och jag önskar att jag kunde stanna tiden och stanna där för evigt.

Jag tror att en del av mig blev kvar där, bortom verkligheten, bortom vardagsstress och ångest, bortom tiden, bortom allt. En dag hoppas jag på att jag hittar ett liknande ställe att slå mig till ro på...

(Ps. Tack för att ni finns där ute och tror på lilla mig. Ds.)