Jag är inte den som låtsas när livet raserar. Det är svårt att stå stabilt ibland. Vilket inte är någon hemlighet. Och jag känner mig alltid lättare när jag fått ur mig skiten. Det kanske är lite som att dammsuga sitt inre på gammal smuts, ändå.

Jag har stundvis lyckats förtränga eländet (livet i allmänhet) idag. På en heldagspromenad med kameran och världens bästa kille. Om det blir så att vi stannar kvar i den här staden, så vill jag bo bortom Parc Güell, i ett område som heter Carmel. Eller någonstans i närheten av alla fina naturområden som gömmer sig där borta. Efter tusentals trappsteg, uppförsbackar, vacker utsikt och fin natur, hittade vi en affär där vi kunde köpa lite picknick. Jag blev själv förvånad när vi kom därifrån med tre små tetror Gazpacho, en baguette och en burk oliver.