Croissant med skogsbärsmarmelad, kaffe med mjölk och mitt röda skrivblock nära till hands. Som fylls med rader om sömnlöshet, hopplöshet och lyckorus.

Vi kom aldrig längre än till trapphuset utanför vår dörr idag. Jag råkade av ren spontanitet ta en bild på Jonathan och vi båda blev förälskade i ljuset, så vi smattrade iväg en hel del bilder där. Det finns en omgång på finaste också. Efter det gick vi in igen och åt linssoppa, innan vi tog på oss skorna igen för att ta en liten promenad här omkring. Vi fastnade en stund på en gräsmatta, där lät vi solen värma vår hud samtidigt som vinden svalkade den och kramades lite. Sedan förflyttade vi oss till Plaça John Lennon där vi åt en bit jordgubbstårta och drack kaffe.

Just nu sitter jag och läser om deltagande medier på olika sätt och tänkte skriva klart första uppgiften under kvällen. Men först blir det tacos.

Gardinerna dansar lätt i vinden. Solen värmer ute på balkongen. Nattens regn och svala luft är som bortblåst. Morgondimman ligger fortfarande som ett brus framför ögonen och jag vet inte hur jag ska få ordning på den här dagen. Egentligen står det nog plugg på schemat veckan ut. Men det får vänta, ett tag till. (Fast egentligen har jag inget bättre för mig.)

Dagens ambitioner: plugga lite, skriva novell, ta ett eftermiddagsdopp och gå en kvällspromenad.

Terminens sista tenta är numera ett minne blott och jag kan återgå till livet. Kanske plocka fram kameran, ta sköna kvällspromenader, göra utflykter, träffa vännerna och fortsätta skriva. Barcelonavistelsen går sorgligt nog mot sitt slut och jag tänker njuta så mycket som möjligt av tiden som är kvar.

I helgen har jag svettats i provrum efter provrum och till slut blivit tre sommarplagg rikare, hängt med fina vänner på Plaça del Sol och druckit Clara samt dansat på en bar på samma torg till stängningsdags och idag tog vi metron ner till stranden för att spendera några timmar i goda vännerslag, äta pizza och se solen gå ner. Ett riktigt fint slut på en annars ganska medioker vecka. Bona nit.

Det regnar i Barcelona och åskan har mullrat emellan åt hela eftermiddagen. Vi skyddade oss från regnet med en kaffe latte på Starbucks (som är totalt överskattat, enligt mig) och handlade grönsaker på vägen hem. Mätt och belåten ligger jag nu i soffan och kikar på Bokus och funderar på om jag skulle skicka iväg en liten beställning. Annars händer det inte särskilt mycket här borta, förutom att vi har vänt på dygnet och tänker alldeles för mycket på hösten. Vi hörs.

Jag avslutar den här grådassiga regnveckan med att skriva några rader, läsa ut en bok och dricka ingefärste. Jag passar även på att be vädergudarna om ett lite mer uppiggande väder till nästa vecka.

(Ps. Som ni ser till höger kan ni följa mig på Twitter nu också. Om ni vill. Ds.)

Jag tänkte bara säga att jag tror att den värsta stormen är över. För den här gången.
Det kommer att komma otaliga orkaner, vulkanutbrott och alla möjliga naturkatastrofer, som man skulle kunna använda som metaforer här, i livet. Jag har inte fallit för sista gången. Jag kommer att falla igen och igen. Men jag kommer att resa mig upp efter fallen. Lite starkare för varje gång. Och till slut så kanske jag inte faller lika hårt längre. ♥

När regnet öser ner, sover jag länge, sitter uppe halva natten och skriver, läser böcker och bara är. Vankar omkring i Jonathans två dagars smutsiga t-shirt, bara för att den luktar honom och har sockor på fötterna och en stor stickad cardigan. Jag försöker skriva på ett nytt projekt igen. Regnet inspirerar mig faktiskt, konstigt nog. Jag blir lugn av regnsmattret och känner ingen press, från omvärlden. Det får gärna fortsätta att regna i några dagar till. Nu ska jag dricka eftermiddagskaffe och fortsätta där jag slutade i natt. Puss.

Bergstopparna breder ut sig runtomkring oss, vi ligger i gräset på en blomsteräng och jag kan inte tänka på annat än en scen ur barndomsklassikern Sound of Music. Världen är alldeles stilla. Det enda ljud som tränger igenom den ändlösa tystnaden är fågelkvitter och syrsorna i gräset. Vi återvänder till samma plats i solnedgången. Du spelar melodier på din gitarr i takt med att solen färgar allt den vidrör i en rödaktig nyans. Vi kysser varandra samtidigt som solen försvinner bakom bergstopparna och jag önskar att jag kunde stanna tiden och stanna där för evigt.

Jag tror att en del av mig blev kvar där, bortom verkligheten, bortom vardagsstress och ångest, bortom tiden, bortom allt. En dag hoppas jag på att jag hittar ett liknande ställe att slå mig till ro på...

(Ps. Tack för att ni finns där ute och tror på lilla mig. Ds.)

Jag är inte den som låtsas när livet raserar. Det är svårt att stå stabilt ibland. Vilket inte är någon hemlighet. Och jag känner mig alltid lättare när jag fått ur mig skiten. Det kanske är lite som att dammsuga sitt inre på gammal smuts, ändå.

Jag har stundvis lyckats förtränga eländet (livet i allmänhet) idag. På en heldagspromenad med kameran och världens bästa kille. Om det blir så att vi stannar kvar i den här staden, så vill jag bo bortom Parc Güell, i ett område som heter Carmel. Eller någonstans i närheten av alla fina naturområden som gömmer sig där borta. Efter tusentals trappsteg, uppförsbackar, vacker utsikt och fin natur, hittade vi en affär där vi kunde köpa lite picknick. Jag blev själv förvånad när vi kom därifrån med tre små tetror Gazpacho, en baguette och en burk oliver.

Jag försöker leta rätt på alla fina bloggar som försvann från bokmärken när jag formaterade datorn. Varför är jag så dålig på att använda bloglovin', för?

--

 

Du klinkar melodier på din gitarr, det regnar, igen, vi har promenerat, tittat på Biutiful, ätit italiensk glass direkt ur kartongen och haft en allmänt mysig kväll.