Idag, klockan 12.43

Jag tror att det är lördag idag. Det känns som att jag helt och hållet tappat perspektivet på veckodagarna. Det är en mulen lördag, grannen under oss dammsuger lägenheten, Gamla Ullevi strömmar ur högtalarna, Jonathan köper croissanter på bageriet och jag försökte precis skruva upp mockabryggaren, dock utan resultat. Jag är lika mulen som vädret idag, låg och drog mig länge i sängen. Nu hör jag dig låsa upp dörren, du skramlar med nycklarna och tittar på mig med ett busigt leende i dörröppningen med två croissanter i händerna och säger god morgon.

Idag, klockan 15.48

Vi har sprungit runt i duggregn och jagat fisk. Från den ena butiken till den andra. Nu är vi äntligen hemma igen, med dagens fångst, efter att ha stått i fiskkön i fyrtio minuter (trots att det bara var fyra personer framför oss i kön). Vi tänkte mysa hemma ikväll, dricka lite rödvin och äta god mat. Läsa böcker eller glo på film. Skriva eller redigera bilder. Det låter som en fin lördagskväll, tycker jag.

 

Det spelas blåsinstrument från en lägenhet lite längre bort. Tvättmaskinen från grannen ovanför tumlar runt. Jag har precis druckit upp mitt kaffe och vinkat av älsklingen och önskat honom lycka till på sitt spanskaprov. Jag är lite velig. Visste inte om jag orkade gå upp ur sängen eller inte. Men nu sitter jag i soffan och tar några djupa andetag och funderar på dagens klädsel. Det känns som klänningsväder idag...

En hyllningssång till Veronica Maggios nyaste album. Satan i gatan, fan vad bra hon är. Redigerar bilder från förra veckan, läser några sidor i Och allt ät förvridet och tänker att plugga, det kan man göra senare.

I en nystädad lägenhet tindrar stearinljusen på bordet och jag sitter äntligen i min egen soffa med en vit pläd över mig. Air och tevattnet agerar bakgrundsljud och jag njuter av lugnet medan Jonathan duschar och rakar sig. Det känns skönt att vara tillbaka där man hör hemma.

Jag har massvis med ord och bilder på lager, men jag vet inte var jag ska börja. Det har varit en lång dag i luften med duggregn, borttappade nycklar, kaffe hemma hos Moises, tack-för-att-vi-fick-låna-er-lägenhet-presenter på bordet när vi äntligen fick tag på nycklar att öppna lägenheten med. Efter det har det varit väskor som ska packas upp, golv som ska moppas och till sist har vi ätit middag med Cornelia på kvartersfalafeln.



Vi fick uppleva en väldigt fin tid hemma i Sverige. Vi fick se hur träden blommade ut, uppleva middagar på verandan och t-shirtväder, fina promenader bland vitsippor och mysiga kvällar med vänner och familj. Men på något sätt längtar jag inte tillbaka. På heltid. Två veckor var lagom. Det känns skönt att leva lite i skymundan. Nu ska jag dricka det där teet som kokat färdigt för länge sedan och krama min älskling. Vi hörs snart igen.

Tankar, ord och eftertänksamheter spar jag till ett annat tillfälle. God natt.

Jag förälskade mig i en tapet när vi var hemma hos min pappa ute på landet i söndags. Jag önskar att jag hade ett sådant fotogeniskt rum att fotografera i oftare. Nu ska vi titta på I rymden finns inga känslor hemma hos mamma.

...jag har spenderat kvällen i en biosalong med Sandra, framför Norwegian Wood. Den var fantastisk. Därefter köpte vi med oss sushi och drack te runt deras köksbord. Nu går jag igenom helgens bilder och dricker ännu mer te. Fint värre.

Kaleidoscope med Kate Havnevik strömmade nyss ur högtalarna. Melodiskt. Stämningsfullt. Jag besöker fina bloggar och vill fotografera spetsgardiner och vita sängkläder. Florstunna. Bräckliga. Sensuella. Nu är det tyst. Jag är lite av ett mensmonster idag, känner mig fasansfullt ofräsch och vill helst av allt dra täcket över huvudet och plågas av melankolin. Eller byggas upp av den. Hitta den där inspirationen som jag behöver. Den finns ofta i melankolin. Solens strålar stoltserar utanför fönstret. De lockar mig inte ett dugg. Inte idag. Jag försöker förtränga att jag måste plugga, men jag vet att om jag inte gör det kommer jag vara tvungen att spendera många timmar av min Sverigevistelse med näsan framför böckerna och datorn. Åååå. Jag vill bara åka hem. Nununu. Att vänta har aldrig varit min grej.

Jag kanske borde rätta till hästsvansen, eller duscha, kanske vore på sin plats, dra på mig fina kläder och stoltsera ikapp med solstrålarna och faktiskt ta tag i den där jäkla analysen. Det brukar ju trots allt inte vara så farligt när man väl kommer igång. Jag har egentligen ingenting annat att göra. Och det är söndag, vilket innebär att allt är stängt, så jag kan ändå inte klippa mig förrän imorgon. Jag insåg igår att jag verkligen måste klippa av mig topparna och kanske mer än så. Men jag kan såklart inte bestämma mig...

Läser Låt den rätta komma in idag igen, ligger i solen i gräset och ser hur huden ändrar färg, springer en runda, lyssnar på när Jonathan spelar gitarr, skjuter upp plugget, inser att datumet till sista ansökningsdag närmar sig, har beslutångest, vill shoppa sommarkläder, äter vegetarisk curry, redigerar bilder, försöker färdigställa min kärleksnovell och lyssnar på Winnerbäck.

Idag tittar jag på solen med balkongdörren på glänt, vaknar klockan två med dagen-efter-huvudvärk, äter jordgubbsfrukost, dricker vatten, lagar mat på det som finns hemma, tittar igenom bloggarkivet och hoppas på att jag ska vakna till liv, så att jag kan skriva klart den sista sidan på min analys om surrealistiska inslag i banböcker. Vi ramlade in genom dörren klockan sju imorse efter en mysig kväll hemma hos Vanessa. Med hemmagjord sushi, rödtjut, rom och Cola, stämningsfull musik, spansk poesi och djupa samtalsämnen. Jag hade helt klart en av de mysigaste kvällarna på länge.

Bilder från förra sommaren.

Imorse spelades En plats i solen under frukosten och sommarkänslorna var fulländade. Förra årets blommiga sommarklänning åkte på och jag lämnade strumpbyxorna hemma för att gå barbent första gången för i år. Vi har vandrat omkring i skogspartierna bakom Parc Güell och kramats i gräset, ätit pastasallad på balkongen och bara tagit vara på varenda liten stund. Nu sitter jag på samma bänk som igår kväll, äter kakor och tittar upp mot en stjärnklar himmel och tänker på er där hemma, när jag ser på månen som är lika vacker hemma hos er. (Nu blir det sushi hos Vanessa, lagom spontant så där.)

Igår var livet så där lite extra fint och bjöd på bland annat: biblioteksplugg, balkongfika, glass med Cornelia, te hemma hos Cornelia, tidningspapperklipp, fina gardiner inne på Cornelias rum, fotoidéer, fin utsikt från balkongen med kvällens sista cigarett, promenad hem med världens finaste och mys in på småtimmarna.

Nu tittar solen in genom vardagsrumsfönstret, Imogen Heap strömmar ur högtalarna och vi har precis dukat undan frukosten (och klockan är fortfarande innan tolv). Jag ska borsta igenom håret och klä på mig, sen väntar några timmars biblioteksplugg idag igen. Det känns bra. Efter det tar jag nog min finaste i hand och spenderar eftermiddagen i gräset någonstans.

Kameran har varit framme under morgonen och jag har nynnat till gamla kentfavoriter. Jag gillar lugnet just nu och försvinner gärna med en bok i flera timmar och dricker kaffe på café.

(och jag har strosat omkring i solen som vanligt och andats vårluft).
Livet är underbart.

 

Jag har lyckats stå emot allt vad negativ tankeverksamhet heter de senaste dagarna, väjt för framtidsförvirring och onödigt grubbleri och tagit vara på de fina stunderna. Jag blundar inte för svårigheterna, men försöker lära mig att det inte tjänar någonting till att oroa sig i onödan.

 

Solen har fångat upp mitt leende när jag med självsäkra steg vankat fram längst gator och torg. Vi håller händer, delar på en glass, dricker kaffe på uteserveringen och sitter länge och pratar om hemresor på en bänk innan solen sjunker i fjärran. Det har varit en fin helg och jag ska försöka hålla kvar i de nyfunna gnistorna som sätter färg på tillvaron även under veckodagarna. Jag har sett att det finns potential för mig med. Jag tror det bor en liten hjälte i varenda liten flopp…