Jag har precis tvättat bort mascaran från ögonen som känns tunga efter flera timmar framför skolböckerna. Sedan senaste blogginlägg har jag lyckats pricka av ännu en punkt på att-göra-listan. Nu är nästa fokus hemtenta, men innan jag kan börja skriva har jag minst 150 sidor läsning framför mig. Men till det finns det fortfarande tid. Så man kan säga att veckan började ganska bra ändå. Jag har åtminstone kommit en bit på vägen.

Jag hade hoppats på att skriva någonting mer eftertänksamt än såhär, men jag antar att jag är tröttare än vad jag trodde. Allting har sin tid. Och jag antar att det är dags för mig att dra täcket över huvudet och släcka alla ljus. God natt.

Jag läser igenom mina egna rader i arkivet. Tänker tillbaka på allt som hänt den här hösten. Jag förundras över hur modig jag har varit och hur stark jag har blivit. Av den här resan. Jag är fortfarande ett känslofreak och ångesten blir ibland min bästa vän. Men. Allting är annorlunda nu. Jag kan inte förklara hur, men jag har lättare att bygga upp mig själv igen. Efter att jag fallit. Ikväll ska jag försöka sätta ord på allt...

Men först ska jag dricka kaffe och äta en våffla med två glasskulor från den italienska glassbaren här bredvid. Som uppladdning.

Jag har ägnat kvällens alla timmar åt att skriva nyårskrönika, dricka tekopp efter tekopp, men ändå bara kommit halvvägs. Vi får se om del ett publiceras imorgon eller inte. Jag har insett att det är helt fantastiskt bra att ha en blogg som dokumenterar allt som händer i ens liv. Det är lite som en tidsmaskin för minnen. Jag har också insett att 2010 har varit ett väldigt långt och händelserikt år med många fina stunder som skapat minnen för livet. Jag är glad för alla vändningar och förändringar som har skett. Jag har lärt mig väldigt mycket av det. Bland annat att man aldrig vet när livet förändras, det kan hända närsomhelst, utan minsta lilla förvarning. Nu är jag väldigt nyfiken på 2011. Jag ser optimistisk på framtiden just nu. Jag tror på mig själv. Nu ska jag krypa ner bredvid världens finaste och titta på film. God natt.

Jag blev full hos en vän igår, vi dansade i vardagsrummet tills klockan slog två på natten, tittade på stjärnbilder från balkongen, åt pasta och skrattade för minsta lilla. Det var fint. Nu är jag några salsarörelser rikare och på promenaden hem kunde jag inte låta bli att le över vilka fina vänner vi hittat här. Jag andas en lättare luft idag. Julen har varit tung på många sätt, med en dos av hemlängtan och tårar kommer jag att minnas juldagen och annandagen som en grå dimma med många överväganden. Men igår natt insåg jag att det inte finns någon annan plats jag hellre vill vara på just nu. Fast antagligen blir det flytt till en annan lägenhet i slutet av januari (håller tummarna!). Nu blir det kaffe och ännu mer pasta. Vi ses.

Jag kan inte tro att det är julafton på fredag. Det var femton grader varmt när vi klev ut på torget i eftermiddags. Så det blev en fika i parken, solen värmde en stund så där skönt som den brukar göra på våren. Det var fint. Det fick mig att må lite bättre. Nu laddar vi upp inför näst sista lektionen i katalanska, för i år.

Jag fick precis tillbaka lite positiv energi. Ett sms från en fin vän och en kommentar från en av er läsare. Ibland behövs inte mer än så. Nu kokar grytan på spisen och jag har precis fått undan disken. Efter maten ska jag knyta på mig joggingskorna som stått och skräpat i hallen i några månader och ta mig ut på en lång promenad. Rannsaka mig själv. Och hitta tillbaka till allt det där fina som faktiskt gör livet värt att leva.

Ps. Jag höll visst på att glömma att säga grattis till min älskade mamma som fyller år idag. Så här kommer ett drös med grattiskramar till världens bästa mamma ♥

Hemma är där du är. Hemma är där vi bor just nu. Hemma är i Grácia, Barcelona. För stunden känner jag mig väldigt hemma här. En vecka i kylan räckte. Nu vet jag varför vi är här. Jag trivs väldigt bra med mitt liv just nu och jag tror att jag är redo för en nystart.

Det var en lång dag igår. På resande fot. Och när vi kom hem tog vi en taxi raka vägen till restaurangen där hela katalanskaklassen satt samlad. God mat och två glas vin senare hamnade vi på en irländsk pub, efter många skratt och flera felsägningar gick vi vidare till Gato Negro, där blev vi kvar till stängningsdags. Efter lite torghäng och skitsnack krmades vi och gick hem efter en lång men trevlig kväll.

Idag har packat upp våra väskor, städat hela lägenheten, bäddat nytt, tvättat, fikat med tjejerna och planerat julfirandet, som kommer att bli så olik en riktig julafton som det bara kan bli. På återseende.

 

Tekoppen är tom. Pyjamasskjortan sitter på. Du sjunger melodier i bakgrunden och jag är helt tom. Dina toner är ibland lite väl vackra. Snart leker dina gitarrfingertoppar med mitt nyduschade hår. Imorgon blir det en lång dag i luften. Godnatt.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är vackert. Snötäckta träd, att halka fram med fötterna, varma jackor, stora halsdukar och tjocka vantar. Och med kameran i högsta hugg. Vi har strosat omkring bland husen, spelat monopol, busat med katterna och druckit eftermiddagskaffe i lugn och ro.

Men mitt i allt detta kan jag inte låta bli att tänka på hur allt ser ut där borta. Där hemma. Allting krockar här. Men snart är vi tillbaka. Jag kommer sakna er ibland. Men jag hör inte hemma här.

Just nu känner jag mig väldigt insnöad. På mer än ett sätt.

En natt efter krogen, hittade jag en hel låda med dockhusmöbler utanför vår dörr. Och dagen därpå hittade jag en passande hylla att placera alla möbler i. Min första tanke var såklart, åh, detta kan jag fotografera. Så nu har jag gjort det, men vet inte om jag blev så nöjd med resultatet...

Mysprat till klockan tre på natten. Frukostsällskap. Kaffe. Skypesamtal på internetcafé med Sandra, Jesper och lilla Vide. Gryta kokad på pengarna som fanns kvar. Två komma fem €. Några få ord i ett word-dokument. Färgstarka bilder i Photoshop. Övernattningsgäst på ingång. Ungefär så har mitt senaste dygn sett ut.

Den där gnistan som en gång fanns för bloggen, är så gott som bortblåst. Det är ingen nyhet. Jag är en sån som ständigt behöver förändring. Men den här gången vet jag inte vilken förändring det är jag pratar om. Kanske är det så att jag tröttnat på hela bloggkonceptet, att allt är likadant?

Jag hittar aldrig det där svaret jag söker.
Eller den där gnistan jag behöver.
Varje gång jag kikar in här, känns det likadant.
Tråkigt.

Jag behöver en kick.

Idag är det en sån där dag då jag varken klätt på mig eller stigit upp ur sängen. Idag är det en sån dag då jag ätit pizza direkt ur kartongen och smällt i mig chips med guacamole till kvällsmat. Det blev för många glas vin igår. Jag tror att min kropp bara tål mindre och mindre hela tiden. Men det var en av de finaste kvällarna på länge. Ingen av oss ville egentligen gå hem när de stängde. Men jag har verkligen lidit idag. Nästa gång blir det högst två glas vin för min del. Och mycket mer vatten. För det finns så mycket annat jag vill göra än att ligga och må dåligt i sängen en hel dag.

Så imorgon har jag en del att ta igen. Städning och Spanien-plugg står först på listan. En lång promenad skulle också vara på tiden. Så jag borde ställa klockan tidigt imorgon...




(Vad roligt att ni verkar uppskatta mina noveller. Det kanske kommer dyka upp fler framöver, så ni vet vad det är jag sysslar med utanför bloggen. Tack för allt stöd, det får mig att vilja skapa ännu mera.)

"Det här är ingen kris,
det här kallas kapitalism."

Under den stora strejken här i Spanien för några veckor sedan, målades detta på en nedlagd bankbyggnad mitt i Barcelona vid Plaςa Catalunya. Sedan vi flyttade hit har jag börjat värdera saker och ting annorlunda. Jag tänker inte ge mig in på någon predikan. Bilden får tala för sig själv.

Den här veckan har präglats av ett lite lugnare tempo. Det har inte blivit lika många vinglas, sena kvällar och barmys. Men dagarna har gått hand i hand och vilken dag som är vilken är irrelevant. Istället har det blivit fler hemmakvällar, middagar och ikväll har jag smuttat på ett glas rödvin, ätit en bit mörkchoklad och vilat mot din axel framför Ensemble, C'est tout. Nu ska vi koka soppa trots att klockan närmar sig elva på kvällen.



I onsdags satt vi i parken och åt nötter, jag fotade min drömfångare och efter katalanska kursen blev det ett glas rosévin och en kanna te på en bar. I torsdags fyllde min käraste år, vi åt tårta på ett café, älskade mitt på dagen och gick till sängs tidigt. I fredags träffade vi Malin, tog med henne till Grácia, visade vår lägenhet, drack en kopp kaffe och åt wok. På kvällen blev vi bjudna på tapas hemma hos Vanessas syster, det blev några glas vin och samtal till närmre klockan två. Ibland går tiden så fort att jag inte hinner med. Men vi har det bra och just nu är det, det enda som betyder någonting. Allt annat får vänta. Vi har fått höra att det finns tid och att man bara är ung en gång.

(Tack för alla fina kommentarer som dimper ner här varje dag. Det betyder mycket för mig och tro mig jag blir glad för varenda litet ord. Tyvärr finns det varken tid eller internetkapacitet för att kunna svara på alla. Jag hoppas ni förstår. Tack för att ni finns!)